Tre sammanlänkade brytningstider

52

Vi genomlever tre brytningstider, tre cykler av olika längd som samtidigt har nått sin vändpunkt: 

1. Från holocen till antropocen
2. Från amerikansk till kinesisk hegemoni
3. Från nyliberalism till ekosocialism

I mycket korta drag ska jag presentera var och en och i punktform försöka sammanfatta vad det politiskt kan betyda för oss inom Vänstern.

 

Från holocen till antropocen

Det var under den geologiska och klimatologiska epok som kallas holocen, som de mänskliga civilisationerna uppstod. Den varade över tiotusen år. Under holocen skedde den så kallade neolitiska jordbruksrevolutionen som i sin tur följdes av uppkomsten av mäktiga civilisationer på olika håll i världen. De äldsta, som Çatalhöyük i Anatolien, Ain Ghazal i Jordanien och Jiahu i Kina, grundades kort efter att holocenstidens varma klimat hade etablerats.

Övergången till en ny epok – antropocen, människans tidsålder – är nu allt tydligare. Det är människans verksamhet som är avgörande för klimatet och ekologin, och därmed också civilisationens framtid. Även beteckningen kapitalocen – kapitalismens tidsålder – har föreslagits. Antropocen har ännu inte godkänts officiellt som en ny geologisk epok, men det beror på att man inte är överens om när den nya tidsåldern började. De flesta menar att antropocen tog vid i och med ”den stora accelerationen” efter 1950. Kännetecknen är den snabba tillväxten av befolkningen, produktionen, utnyttjandet av naturtillgångarna och miljöförstöringen. Framtiden beror nu på om vi förmår befria oss från masskonsumtionscivilisationens konkurrens- och tillväxttvång. Kan vi tillräckligt snabbt lämna en ekonomi som fortfarande till 80 procent bygger på användningen av fossila bränslen?

• Befrielse från tillväxttvånget: Att lämna tillväxtsamhällets eviga strävan efter ekonomisk expansion är avgörande. En ny era av besinning och måttfullhet kan bana väg för hållbar utveckling.
• Investeringar i omsorg, kreativitet och ekologi: Att satsa på ekologiska lösningar, vård- och omsorgssektorn samt kreativa näringar kan skapa en mer balanserad och hållbar ekonomi.
• Planetarisk solidaritet och samförstånd: Internationellt samarbete är nödvändigt för att hantera globala kriser. Solidaritet över gränserna kan främja en gemensam förståelse och gemensamma lösningar.

 

Läsvärt: 

Giorgios Kallis: Nerväxt (2020); John Bellamy Foster & Brett Clark: “The Capitalnian. The First Geological Age of the Anthropocene” (Monthly Review, september 2021); Andreas Malm & Wim Carton: Overshoot: How the World Surrendered to Climate Breakdown (2024); Christer Lindholm: Kun maailma ei riitä (2024); Pasi Heikkurinen: Degrowth. An Experience of Being Finite (2025)

 

Från amerikansk till kinesisk hegemoni

I den kapitalistiska världsekonomins historia har det alltid funnits någon nation som varit den teknologiskt och ekonomiskt ledande makten. Till att börja med var det de norditalienska stadsstaterna Venedig och Genua som ledde utvecklingen. På 1600-talet övertog Nederländerna den ledande rollen, som därefter övergick till Storbritannien. Efter första världskriget förlorade Förenade Kungariket, Storbritannien, sin hegemoniska ställning till Förenta Staterna, som nu i drygt hundra år varit det ledande landet i världsekonomin.

Genom sin rekordsnabba utveckling och storlek håller Kina på att överta USA:s ledande roll. Inom vetenskap och teknologi håller Kina redan på att gå förbi USA. För de flesta länderna i världen är Kina den viktigaste handelspartnern. Landets roll i världspolitiken, bland annat i FN, har också ökat efter hand. 

Den amerikanska tillbakagången har ytterligare påskyndats av finanskrisen 2008 och av Trumps nyfascistiska och allt katastrofalare segertåg. Det kalla krig som USA inlett mot Kina tvingar varje land och varje kapitalplacerare att anpassa sig till en potentiellt mycket konfliktfylld förskjutning av hegemonin. När USA övertog den globala ledningen från Storbritannien kunde det ske relativt fredligt. Språk och kultur förenade ju de två länderna. Nu är det fråga om en förskjutning från en kultur till en annan. I synnerhet den amerikanska förståelsen av den kinesiska historien och livsfilosofin är farligt bristfällig.

• Kosmopolitisk demokrati: Att främja en global demokratisk ordning där allas röster hörs och respekteras, oavsett nationell tillhörighet.
• Förnyelse av de internationella organisationerna: Reformer inom FN, Världsbanken, IMF, WTO och andra globala institutioner är nödvändiga för att möta nya utmaningar och säkerställa rättvisa och jämlikhet.
• Fredligt hegemoniskifte: Ett fredligt överlämnande av makt och inflytande från USA till Kina bör sträva efter att minimera konflikter och främja globala samarbeten.

Läsvärt: 

John Bellamy Foster: “The New Cold War on China” (Monthly Review, juli-augusti 2021); Minqi Li & Lingyi Wei: “Surplus Absorption, Secular Stagnation, and the Transition to Socialism. Contradictions of the U.S: and the Chinese Economies since 2000” (Monthly Review, oktober 2024); Heikki Patomäki & Teivo Teivainen: A Possible World. Democratic Transformation of Global Institutions (2004); Heikki Patomäki: Globalizations. The Shape of Things to Come (2025) 

 

Från nyliberalism till ekosocialism

Den tredje cykeln är den kortaste och berör så kallade ackumulationsregimer. Vi har nu i över 40 år genomlevt en finansdominerad nyliberal regim. Under skydd av Pax Americana har övernationellt kapital fått fritt spelrum att styra globaliseringen. De enskilda nationalstaternas huvuduppgift har varit att på olika sätt locka kapitalplaceringar genom skattesänkningar och antifackliga ingrepp. Efter Sovjetunionens sammanbrott och i samband med att Kina kopplats upp till världsekonomin fick nyliberalismen en segervind som bara stördes av islamistiska motreaktioner. 

Den nyliberala ordningen ersatte den fordistiska regim som blomstrade efter andra världskriget. Fordismen innebar massproduktion på löpande band, med syftet att uppnå en masskonsumtion som också omfattade huvudparten av arbetarklassen. Den dominerande nationalekonomiska teorin var keynesianism, som gav staten huvudansvaret för att upprätthålla en full sysselsättning i kombination med uppbyggnaden av en allt större välfärdsstat. 

Två oljekriser och den åtföljande kombinationen av stagnation och inflation innebar en kris för keynesianismen och ledde till att den fordistiska ackumulationsregimen förlorade sin dynamik. Nyliberala ekonomer som Hayek och Friedman togs nu till heder. I och med Thatchers och Reagans makttillträde övergavs tankarna på en ny världsordning i en mer socialistisk riktning.

Den nyliberala ordningen befinner sig i en allt tydligare kris. Högerpopulistiska nyfascistiska rörelser, finanskrisen som började 2008, covid-pandemin och BRICS-ländernas allt öppnare motstånd mot vad som kallades Washingtonkonsensus visar att en nyordning är nödvändig. Inkomst- och i synnerhet förmögenhetsskillnaderna har blivit så uppenbara att de inte kan upprätthållas utan att demokratin undergrävs ytterligare. Minnet av den gyllene fordistiska epoken gör sig påmind utan att man förstått vilka förutsättningarna den regimen var avhängig av. Trumps valsegrar, brexit och nu senast en fullständig omkastning av den ordoliberala ordningen i Tyskland rör oss i snabb takt bort från den globalisering vi upplevde vara bestående.

Medvetenheten om att det nu krävs en grön omställning eller ”New Deal” har samtidigt vuxit både bland eliterna och medborgarna. Kinas långsiktiga satsningar på att uppnå en ”ekologisk civilisation” har betytt att man också i Väst börjat inse behovet av planerade satsningar, där ekologiska och sociala mål prioriteras framför vinster, konkurrens och tillväxt. Allt flera välunderbyggda program för övergång till en rödgrön participatorisk och ekosocialistisk regim har utformats. Idéerna är viktiga när nästa finanskris skakar bankernas och dollarns dominans.

• Företagsdemokrati och deltagande socialism, där arbetarna har inflytande och delaktighet i företag och ekonomiska beslut.
• Omfördelning av förmögenheten: En årlig omfördelning av 5 procent av BNP och införande av ett universellt kapitalbidrag för 20-åringar. En basinkomst och progressiv miljöbeskattning.
• Rättvis utbildning: Tillgång till kvalitativ utbildning för alla, oavsett bakgrund, är avgörande för att bygga en rättvis och jämlik samhällsstruktur.
• Internationell beskattning av kapital och exit-skatt: För att förhindra kapitalflykt och säkerställa rättvis beskattning på global nivå.
• Fullföljandet av den nordiska välfärdsstaten: Att stärka och sprida den nordiska välfärdsmodellen internationellt kan bidra till en mer rättvis och inkluderande värld.

Läsvärt:

Tim Jackson: Post Growth. Life after Capitalism (2021); Thomas Piketty: Kapitalet och ideologin (2020); Pelle Dragsted: Nordisk socialism. På väg mot en demokratisk ekonomi (2021); John Bellamy Foster: “Planned Degrowth. Ecosocialism & Sustainable Human Development” (Monthly Review, julil-augusti 2023); The Economist: “The new inheritocracy” (1–7 mars 2025)

 

Foto: Wikimedia Commons