Ända sedan pandemin bröt ut i Finland våren 2020 har jag ofta tänkt på utställningen Sinnesstämning – Helsingfors 1939–1945 som visades på Helsingfors stadsmuseum och Helsingfors konstmuseum HAM åren 2019–2020. Jag minns hur rörd jag blev över hur viktig konsten, kulturen och vårt intellektuella kulturarv upplevdes vara under krigstiden i Finland och över försöken att säkerställa att de skulle bevaras för framtida generationer.
De senaste åren när olika kriser har avlöst och överlappat varandra i rask takt har också konstens och kulturarvets betydelse stått i fokus på ett alldeles tydligt sätt i olika statliga utredningar, offentliga samtal och festtal. Och samtidigt har konst- och kultursektorn drabbats av nedskärningar av sällan skådat mått.
När detta skrivs har det gått en dryg vecka sedan min organisation fick chockbeskedet om att undervisnings- och kulturministeriet har minskat vårt bidrag med 36 procent. Nedskärningarna motsvarar två årsverken, vilket är en katastrof för en ideell sakkunnigorganisation med fem fastanställda. Frågan är hur vi på Kultur för alla ska kunna sköta det uppdrag ministeriet gett oss – att stöda hela det nationella konst- och kulturfältet i frågor gällande tillgänglighet och mångfald och att koordinera Kaikukortet-nätverket. Med Kaikukortet, som i dag finns i 104 kommuner, kan personer i en svår ekonomisk situation få gratis tillgång till olika konst- och kulturtjänster samt (i en del kommuner) även till den fria bildningens kurser och till idrottstjänster.
Nedskärningarna är inte en förnuftsdriven ekonomisk politik som skulle stärka landets tillväxtpotential och resiliens, utan de handlar i högsta grad om värderingar.
Vårt uppdrag handlar alltså om att främja ett öppet och inkluderande konst- och kulturfält där alla har lika möjligheter att verka som konstnärer eller publik och där konsten och kulturen är en gemensam grund för oss alla och inte en lyxprodukt för få. Det är den värdegrund som åtminstone formellt styrt Finlands kulturpolitik fram tills den nuvarande regeringens linjedragningar.
Inkomstbortfall och en negativ påverkan på fältets ekosystem är inte bara det hot som på grund av nedskärningarna riktas mot konst- och kultursektorn möjligheter att verka och växa. Det handlar även om ett hot mot allas grundläggande rätt till kultur och bildning. Genom dessa nedskärningar och andra, exempelvis inom socialsektorn, samt genom olika främlingsfientliga lagändringar, försvåras även olika marginaliserade gruppers tillträde till konst- och kulturfältet.
Nedskärningarna är inte en förnuftsdriven ekonomisk politik som skulle stärka landets tillväxtpotential och resiliens, utan de handlar i högsta grad om värderingar, om den kultur- och människofientliga värdegrund dagens regeringspolitik bygger på. Den hotar hela konst- och kulturfältets framtid, vårt gemensamma kulturarv och vårt demokratiska samhälle. Vad finns då kvar att försvara om bildningen, kulturen och vår demokrati raserats – allt det som vi tidigare var så stolta över?
13.4 är det dags för kommunalval. Eftersom kommunerna ansvarar för 580 miljoner av de 1060 miljoner som staten och kommunerna investerar i konst- och kulturfältet är valen extremt viktiga kulturpolitiskt. Nu gäller det att välja rätt – att välja kandidater som står för en demokratisk kulturpolitik som sätter konsten, mångfalden och tillgängligheten i centrum.
