Med All tid leder hit debuterar Alexander Bargum (f. 1975) med ett sparsmakat urval dikter om 64 sidor indelad i sex sviter. Dikterna kretsar kring, som det heter på bakpärmen, ”tidens och minnets metamorfoser, ansvaret som formar oss och frågorna som ständigt återstår”. Boken består av 46 titellösa dikter, aldrig längre än en sida. Ibland saknar jag titlar som skulle kunna ge läsningen riktning.
Bargum använder sig av pronomenet ”vi” genomgående. Hans uppsåt är ju att visa på människans belägenhet i stort, på det ansvar som formar oss. Greppet är inte missriktat, och dikterna är starka och ger nya ingångar vid varje läsning. Men ibland tycker jag dikterna känns opersonliga och jag känner mig trots vi-tilltalet inte fullt ut inkluderad. Då och då vågar han sig dock på att använda ordet ”jag”. Då känns Bargums poesi betydligt mer sårbar och nervig. Och då händer det att jag faller handlöst för en dikt. Plötsligt bär poetens ord inte bara till mitt intellekt, utan också till mitt hjärta. Som i denna starka dikt om ett hem som den döde lämnat:
”Den döde bor ännu kvar i sitt hem / som andra har börjat tömma. Här / är ingen ordning längre klagar han, / nya rum dyker upp överallt. Jag är / en tavla upphängd i mig själv / och gatan är en vägg. Öppna dörren / och släpp ut tamburens mörker / över minnets gräns. Befria mig / från rättigheter.”
Av bokens sex diktsviter är det annars den sjätte och sista jag tycker allra bäst om. Den består av sju fyrradingar som känns nakna och innerliga. Bokens sista rader är i alla aspekter storartade: ”Vissa nätter minns jag ännu rädslan / att födas till det ljus som lockar hela rymden”.
I boken finns också rader som lämpar sig att bryta ut till riktigt starka aforismer: ”Verkligheten är den svindel / som en fallande lämnar efter sig” och ”… byggnaden är färdig / först när den är riven” hör till dem.
Dikterna i All tid leder hit är väl genomarbetade och behandlar livets stora frågor med ett språk som är välsnidat in i minsta detalj. Och det är bra poesi, inget snack om det. Det är en mångtydig, spännande och ändå sammanhållen diktsamling. Språket är vackert, böjligt men inte motståndslöst: ”Om vi är portar till ett annat / vatten. Där en istids språk // ännu växer, onåbart / för andningen”.
Med den här boken har Bargum visat att han klarat av den modernistiska forskarutbildningen i poesi med utmärkt beröm godkänt resultat. Det rör sig om en poet som behärskar sina uttrycksmedel. I nästa bok hoppas jag att han vågar vara mer personlig och att han ytterligare fördjupar de teman om tid, minne och ansvar han arbetar med i All tid leder hit.
Alexander Bargum:
All tid leder hit.
Ellips, 2024.
