Kriget i Ukraina och demokratikrisen i USA verkar suga nästan allt syre ur den offentliga diskussionen för tillfället – det lilla som finns kvar används på de förestående valen i Finland – och på KAJ. Det är helt naturligt att vi inte orkar med hur många ämnen som helst på en gång. Ändå är det viktigt att vi inte glömmer bort folkmordet i Gaza.
Att Israel förra månaden bröt eldupphöret i Gaza vittnar om att landets premiärminister Benjamin Netanyahu är mindre intresserad av att få den israeliska gisslan frisläppt än att slutgiltigt bomba ut palestinierna ur området. EU:s reaktioner har varit minst sagt mjäkiga. I ett uttalande från Europarådet nämndes Israel inte ens vid namn. Rådet beklagade att ”eldupphöret brutits” och att ”Hamas vägrar frige gisslan”. Att det var Israel som bröt eldupphöret och på så sätt omintetgjorde avtalet om frigivningen av gisslan vågade rådet inte ens nämna.
Då till och med den evige Israelvännen Carl Bildt går ut och kräver sanktioner mot Israel, borde det vara en signal till Europas ledare om att måttet är rågat.
Israels särställning inom det internationella samfundet, som lett till att landet kan torka sig därbak med internationell rätt utan att det får några konsekvenser, måste få ett slut.
Över 50 000 palestinier har dödats i folkmordet, och över 113 000 skadats, enligt FN:s siffror. Av områdets 2,1 miljoner invånare lever kring hälften som interna flyktingar. Situationen i Gaza är en av vår tids värsta humanitära katastrofer, och i skrivande stund har Israel inte släppt in några som helst hjälpförsändelser på över tre veckor.
Netanyahu och hans regering har gjort sig skyldiga till uppenbara krigsbrott – det är över ett år sedan Internationella brottmålsdomstolen ICC utfärdade en häktningsorder för den israeliska premiärministern.
När demokratin och rättsstaten bryter samman i USA, och Trump stövlar över internationella avtal och internationell rätt, har EU med darr på stämman högtidligt förkunnat sig som försvarare av den liberala internationella världsordningen, internationell rätt och internationella regler.
Alla EU-länder har skrivit under Romstatuterna, som ligger som grund till ICC, och då Trump hotade med att införa sanktioner mot domstolen reste sig så gott som hela EU:s ledning upp i protest. Då det kommer till att verkställa domstolens beslut låtsas EU-ledarskapet dock att det regnar.
Israels särställning inom det internationella samfundet, som lett till att landet kan torka sig därbak med internationell rätt utan att det får några konsekvenser, måste få ett slut. EU bör göra det tydligt för Israel att unionen tar i kraft alla till buds stående icke-militära medel för att pressa landet att avsluta sina aggressioner mot palestinierna i Gaza, Västbanken och östra Jerusalem, inleda fredsförhandlingar och riva upp sina olagliga bosättningar.
Just nu är också missnöjet med Hamas stort bland palestinierna i Gaza, och det är många som vill se gisslan frigiven och ett slut på kriget. Press från den egna befolkningen kan också göra Hamas mer benäget att förhandla på allvar. Press bör alltså sättas även på våra europeiska beslutsfattare.
