Den 7 mars i år noterades den högsta koldioxidhalten som hittills uppmätts på Mauna Loa i Hawaii – 430,60 ppm (miljondelar). Ska man hitta en lika hög koncentration av CO₂ i atmosfären får man gå tillbaka mellan tre och fem miljoner är i tiden, till den geologiska epok som kallas pliocen. Då var klimatet betydligt varmare än nu, och havsnivån cirka 25 meter högre än idag.
Jag gissar att koldioxidrekordet är en nyhet för de flesta.
Det borde ha stått på tidningarnas förstasidor och toppat alla nyhetssändningar, men förbigicks med tystnad. Själv fick jag veta det via appen Bluesky, där jag följer ganska många klimatforskare. Att de är oroliga för framtiden säger sig självt. Men utanför vetenskapssamhället verkar klimatfrågan vara ute, den har förpassats till den politiska bakgården, som den svenska klimatpsykologen Frida Hylander uttrycker det i en utmärkt krönika på Supermiljöbloggen den 9.3.
Jag måste medge att jag ibland är innerligt trött på hela klimatdebatten. Jag skulle så gärna vilja skriva om andra saker – om fåglar och fjärilar, litteratur, Österbotten och mycket annat. Men det finns inte riktigt utrymme för sådant just nu.
När världsläget tycks mer oroande än på mycket länge och det allt oftare talas om att vi lever i en förkrigstid är det lätt hänt att klimatet hamnar i skuggan av andra hot. Men klimatkrisen hänger ihop med praktisk taget alla större politiska frågor, skriver Frida Hylander, och det får vi inte glömma. Tyvärr vägrar alldeles för många politiker erkänna det – istället ser vi en reträtt från löften om utsläppsminskningar och omställningsåtgärder. Stora fossilbolag som BP och Shell har slutat prata om netto noll-löften och lovar att pumpa upp så mycket olja de bara kan. USA:s president kallar klimatkrisen en bluff, och förnekelsens apostlar repar nytt mod och har börjat sprida sina sedan länge vederlagda villfarelser på nytt.
Jag måste medge att jag ibland är innerligt trött på hela klimatdebatten. Jag skulle så gärna vilja skriva om andra saker – om fåglar och fjärilar, litteratur, Österbotten och mycket annat. Men det finns inte riktigt utrymme för sådant just nu. Som Frida Hylander säger måste vi faktiskt fortsätta att tala om klimatet.
[Vi] borde nu ta varje tillfälle att visa hur klimatkrisen hänger ihop med demokratifrågor och politiska konflikter. Förklara på vilka sätt klimatfrågan är relevant för pågående och hotande krig och kriser, och vilken typ av beredskap vi behöver bygga upp för att på ett motståndskraftigt sätt kunna hantera dem. Och inte minst varför det just därför är så viktigt att skifta bort från fossila bränslen och över till förnyelsebara. Varför ett starkt civilsamhälle är väsentligt för att kunna genomföra en trygg och demokratiskt förankrad klimatomställning. Varför samhällsväven behöver hållas ihop extra mycket när världen skakar.
Jag hade inte kunnat säga det bättre själv.
Vi som lever nu har fortfarande chansen att förhindra en skenande uppvärmning av vår planet.
Det vi gör – eller inte gör – under de närmaste åren avgör om våra barnbarn får ärva en beboelig planet. Därför måste vi fortsätta att tala om klimatet.
