Ett aktuellt utsnitt av det som presenteras på Stockholms scener blottar en mångfald av uttryck och format. Flera av föreställningarna som nämns nedan hade helt nyligen premiär, medan de teman och ämnen som behandlas kopplar upp sig mot ett oroligt samtidsflöde: Krigets ofrånkomligt livsförändrande destruktivitet, ord och begrepp som plötsligt förlorar sin vedertagna mening, människans och tillvarons kommodifiering.
På en av de mindre scenerna, Teater Brunnsgatan Fyra (som startades av Allan Edwall 1986), beger vi oss i Revisorn i Rio tillbaka till ett slags ursprunglig och okomplicerad teatermodell. Ett par skådespelare befinner sig ett par meter framför publiken i en timslång enaktare där monolog varvas med dialog utan andra specialeffekter än vältajmade ljudillustrationer och klädbyten.
Manusförfattaren Kalle Westerdahl, som även agerar på scenen, har tillsammans med medförfattaren och regissören Mikael Syrén tidigare bland annat satt upp Salamandern – en eländig komedi, med Rolf Skoglund (från kultfilmen Vi hade i alla fall tur med vädret). Innan Skoglunds bortgång 2022 var han given i huvudrollen som yrkesmördaren Revisorn. Och visst går det att höra hans kärva väsande i Westerdahls gestaltning, som pendlar mellan hårdkokta grymtningar och en könsrollsutforskande omfamning av Revisorns nya klänningsbejakande och porträttmålande liv i Rio. Juniorgangstern Sonny (Martin Preisler) har skickats till Brasilien för att knäppa Revisorn, som hämnd för det guld han stal från gangsterledaren Vaktmästaren för 15 år sedan.
Luktar det film noir om intrigen? Jodå, det här är cool och flyhänt underhållning med udd, där reflektioner kring den moderna mansrollen bubblar upp till ytan.
Uppsättningens stora problem är övertydligheten. Vi förstår redan innan ridån går upp vilka samtida paralleller som pjäsen ruvar på, därför krävs mer än bara vildsint skruvade exempel som understryker just detta.
Betydligt mer tekniskt avancerad och innovativ är Sara Cronbergs uppsättning av George Orwells numera närmast fullständigt nutida dystopi 1984 på Kulturhuset Stadsteatern. Effektfulla videoprojektioner bygger olika miljöer på en i stort sett avskalad scen och – desto mer kittlande – publiken ombeds ta på sig hörlurar inför föreställningsstarten. Pekka Strangs viskande finlandssvenska, i rollen som den systemkritiska statstjänstemannen Winston, omsluter våra huvuden och förflyttar oss in i hans hemliga tankerum utanför Partiets ledare Storebrors räckvidd.
Vid ett tillfälle uppmanar Winstons antagonist, den högt uppsatte partiföreträdaren O’Brien, oss i publiken att ställa oss upp – vi lyder artigt, och när vi sätter oss ner står somliga kvar. Uppenbarligen har det hörlursvägen utdelats olika instruktioner. Jag hade gärna sett att tekniken ytterligare utnyttjats i den här Storebrorsandan, för att så ännu mer påtaglig förvirring och split. Samtidigt är det mest iögon/öronfallande hur nyspråket i 1984 låter på pricken som Trumps revisionistiskt auktoritära gallimatias.
I princip kan upplevelsen av Stadsteaterns 1984, åtminstone till en början, jämföras med tät och skickligt komponerad radioteater. Men det vore att förringa projektionernas och ljussättningens förmåga att fördjupa scenerierna med emellanåt ytterst suggestiva överlagringar. Bokens ökända rum 101, där den inspärrades värsta fasor blir till verklighet, manifesteras visserligen högst fysiskt på scenen – Lennart Jähkel är diaboliskt återhållsam som översittaren och torteraren O’Brien. Men en övergripande känsla av stillastående scenbilder dröjer sig kvar efteråt. Texten är i fokus, och kanske är det gott nog i en föreställning som via nya tekniska grepp introducerar det orwellska paradigmet för en yngre generation.
Krig är krig, och konsekvenserna går inte att sudda ut genom att kalla det för fred. Ernst Tollers 102 år gamla tragedi om den hemvändande soldaten Hinkemann har bearbetats av den europeiskt verksamma regissören Anja Suša och dramatikern Tom Silkeberg, van vid att göra pjäsadaptioner. Den stora skillnaden mot Tollers originaltext är språklig, karaktärerna talar mer som man gör nu än på 1920-talet. Hinkemann på Dramatens lilla scen vill mycket och tar ut svängarna i groteska ansatser i alla väderstreck. Ett tag funderar jag på om det är meningen att vi ska bli ett med Hinkemanns psykos, men jag tvivlar. Det räcker långt med att betrakta Marcus Vögelis gestaltning av Hinkemann, som kriget bokstavligt kastrerat och mentalt bottenskrapat, för att förstå hans hopplösa belägenhet – oduglig som både man och familjeförsörjare.
Ensemblen är föreställningens främsta vapen, solid och exakt mitt i allt myller. En bärande del i pjäsen är fascismens framväxt, och Danilo Bejaranos svartslickade cirkusdirektör övertygar med sin luttrat cyniska blick för Hinkemanns freakpotential – här har han hittat en ny vinstbringande produkt för manegen.
Uppsättningens stora problem är övertydligheten. Vi förstår redan innan ridån går upp vilka samtida paralleller som pjäsen ruvar på, därför krävs mer än bara vildsint skruvade exempel som understryker just detta. Och nej, Radioheads ”Creep” adderar inga nya nyanser.
Med Romantiken på Teater Galeasen rör vi oss tillbaka mot ett i grunden rättframt tilltal med närhet mellan scen och salong. Jag skriver i grunden, för de tre fenomenala skådespelarna – tillika dockspelarna – levererar sina repliker via halvmeterhöga och märkvärdigt uttrycksfulla dockor (tillverkade av Jenny Bjärkstedt). Dockornas fixerade ansiktsdrag och fumliga handlag – när Eva Rexed, Tobias Almborg och Jonatan Rodriguez styr deras väg genom måltider, läkarbesök, kärleksmöten, bråk och separationer – blixtbelyser essensen i det mänskliga tillståndet: ett rörande försök att hitta in i sig själv och fram till andra utan att någonsin hinna bli klar.
Genom det genialiska greppet att använda dockor som ställföreträdare för levande människor skapas en drabbande och lätt alienerande effekt – vi får syn på oss själva utifrån, fyller i personliga erfarenheter och låter dockorna bära våra rädslor och förhoppningar. Romantiken, skriven och regisserad av Oskar Thunberg, är vårens i särklass starkaste scenupplevelse i Stockholm.
Foto: Mats Bäcker
