Det turbulenta 2010-talet innehöll intensiva diskussioner om Europa i kris. Enligt idéhistorikern Mats Andrén skapades i själva verket en djupare integration inom EU under detta decennium.
När man tittar i backspegeln går det att se en klyfta mellan den dramatiska diskussionen under 2010-talet och hur det såg ut i praktiken.
Det säger idéhistorikern Mats Andrén om mediernas och en del politikers utspel under eurokrisen och flyktingkrisen. Bilden av ett Europa i upplösning började snart blekna.
Andrén, som är knuten till CERGU, Centrum för Europaforskning vid Göteborgs universitet, hävdar att diskussionen om vad Europa är och ska vara inte är ny. Detta blev utgångspunkten för ett långsamt bokprojekt i form av Thinking Europe – A History of the European Idea since 1800 som kom ut 2022.
Boken inleds med tankar om Europa och europeiskt samarbete som uppstod efter Napoleonkrigen. Den här perioden är central av flera orsaker. Dels isolerades britterna från kontinenten under Napoleons välde, och dels tvingade den ekonomiska isolering som kriget gav upphov till ihop länderna. De amerikanska områdenas frigörelse var också avgörande. Andrén ser i denna situation ett genombrott för Europaidén.
– Det uppstod en ny kreativitet i hur man tänker sig Europas enande. Det går därför att säga att det var vid den här tidpunkten man började tala om en europeisk union. Slående mycket handlar om ekonomiskt samarbete: en gemensam myntfot, obligationer, riksbank.
Europa är ett verb
– Idén om Europa speglar djupa samhällsförändringar. Den dyker å ena sidan upp som ett försvar för prinsarnas och monarkernas välde och kan ses som ett försök att hålla ihop deras makt genom samarbete. Å andra sidan börjar demokratiska förhoppningar knytas till idén om Europa. Ett exempel är tanken att det skulle finnas ett europeiskt parlament som folket har valt.
Europaidén var också knuten till handel och en vilja att slippa handelshinder.
– En tanke som blivit starkare och starkare hos mig är att Europa inte är något färdigt, det är inget substantiv. Europa ska man se som ett verb. Det uttrycks också i praktik, i de institutionella samarbetena med byråer för att skapa normer för telegraf, postväsende och järnvägen.
Andrén lyfter även fram en annan sida av en europeisering som tar fart under 1800-talet:
Som historiker har Andrén intresserat sig för hur de europeiska länderna tar intryck av andra i sitt eget samhällsbygge.
– Det är en europeisering som handlar om att göra på samma sätt. Spridandet av ideal och värden kan räknas in där. Idén om medborgarskap är ett exempel på en idé som snabbt sprids.
Eurocentrismens förenhetligande kan också dölja maktförhållanden. Att det är vissa stater som anses vara bärande i Europa, medan andra är mer sekundära. Detta var tydligt under 1800-talet men den idén kan också dyka upp idag.
Europaidén och eurocentrism
Begreppet europeisering har också använts av olika makter, som när Tyskland ville utvidga den egna civilisationen till nya områden. Europeisering blev ett uttryck för ett hävdande av det nationella, att det är vi som står för det europeiska.
Detta leder oss över till eurocentrism, ett begrepp som anmäler sig när ämnet är Europaidén.
– Den har praktiserats i den imperiala och kolonialistiska världen, men förekommer också i de förenklade bilder människor har gjort och gör sig av hur det ser ut på andra håll, med förenklingar som ”hur somalierna lever”.
Risken är att man homogeniserar sin egen gemenskap och döljer hierarkierna, säger Andrén som i sin bok understryker de gränser som Europaidén inbegriper. Nationalismen bär samma tendens. Detta är synligt under nationalismens höjdpunkt i Europa under senare delen av 1800-talet när Europa delade upp världen, inte minst den afrikanska kontinenten, mellan sig. Å ena sidan konkurrerade man med varandra, men å andra sidan uppfattade man situationen i termer av att vi européer är mer civiliserade och driver kulturen framåt. Mönstret var att tänka sig att resten av världen inte är lika avancerad. Det finns en spänning i det eurocentriska tänkandet: å ena sidan betonas det europeiska, men å andra sidan det franska/tyska/brittiska. Tankefiguren utgår från att det är vi (fransmän, tyskar och så vidare) som ska gå i bräschen för den europeiska civilisationen.
– Eurocentrismens förenhetligande kan också dölja maktförhållanden. Att det är vissa stater som anses vara bärande i Europa, medan andra är mer sekundära. Detta var tydligt under 1800-talet men den idén kan också dyka upp idag.
Eurafrika
Peo Hansen och Stefan Jonsson skriver i sin bok Eurafrika: EU:s koloniala rötter (2015) om en aspekt av eurocentrismen. De lyfter fram att idén om europeisk integration under mellankrigstiden, men även efter kriget, kopplades ihop en strävan att säkerställa tillgången till resurser i kolonierna eller i de före detta kolonierna i Afrika. Formuleringarna vilade på de redan nämnda bilderna av Europa som civilisation. Efter andra världskriget fanns också tanken att göra Europa till en tredje, stark makt vid sidan av USA och Sovjetunionen. Anspråken på den afrikanska kontinenten var en essentiell del av detta projekt. Hansen och Jonsson visar att det till och med i Romfördraget från 1957 hänvisas till utomeuropeiska territorier på den afrikanska kontinenten för att motivera samarbetet mellan de europeiska länderna.
Ska man ändå hålla fast vid den vedertagna beskrivningen av EU som ett fredsprojekt?
– Här skulle jag ändå säga att fredstanken har varit genomgående i idén om Europa. Men den tanken har i hög grad handlat om att undvika krig mellan stater i Europa, i synnerhet mellan Tyskland och Frankrike. Däremot har det inte uteslutit att bedriva krig utanför Europa. Frankrike var med i EU då de bedrev krig i Algeriet, säger Andrén.
Samarbetet fördjupas
Under 2010-talet utmanades tanken om europeisk enhet. Först i eurokrisen, sedan i samband med den så kallade flyktingkrisen 2015 då ett stort antal flyktingar och migranter sökte sig till EU-länderna.
– I medierna hette det att Europa är hotat och att samarbetet kan vara förstört. I backspegeln framträder ändå en kontinuitet. EU har hanterat varje kris så att integrationen har gått vidare, börjar omfatta fler beslut och områden. Man kan notera en ökad intensitet i samarbetet.
Under perioden när Andrén jobbade med boken studerade han retoriken i böcker om Europa som publicerades under under de här åren. Han noterade dramatiska titlar som Death of Europe som signalerade Europas och EU:s kris.
– Ett genomgripande mönster var att man ville ha kvar europeiskt samarbete, men det ska se ut på ett annat sätt.
Den brittiska litteraturen var ett undantag. Brexitanhängarnas tankar är inte nya och de förde fram att landet behöver lämna EU. Storbritannien utgör ändå ett särfall under 2010-talet, säger Andrén. I debatter i andra länder, såsom i Finland och Sverige, har stödet för EU snarare blivit starkare, närmast självklart.
Det är något viktigt som händer nu. Europa har fått tydligare gränser mellan ”oss” och ”dem”.
Slitningar i Europatanken
Under flyktingkrisen blev skillnader i värderingar och lagstiftning i de olika länderna kännbara. Dessa började dock snabbt harmoniseras, säger Andrén. Långt innan man fick till en gemensam ram hade de olika länderna närmat sig varandra i en hårdare linje. Detta kan skönjas så tidigt som 2016.
– Vi har alltså återigen ett exempel på att europeiska länder tar efter varandra. Det är ett skifte i värderingar, de mer migrationsfientliga partierna har förändrat agendan inom EU i synen på flyktingar och migranter.
Vad händer med idén om Europa i en sådan situation?
– Det är ett exempel på att Europa-idén inte är färdig. Den innehåller spänningar men man kan också säga att det står en strid om den. Vad ska Europa representera? Övergripande värden kan man visserligen vara överens om men ändå lägga in olika saker i dem. Alla är överens om att det ska finnas en rättsstat, men man är oenig om vad det innebär, Ungern är ett talande exempel. Demokrati och lokalt självstyre vill alla ha, men vad det betyder varierar.
De här spänningarna i Europaidén visade sig även under mellankrigstidens pessimistiska tongångar, då idén om Europa på många håll fjärmat sig från demokratitanken. I boken skriver Andrén:
Europa sågs som en aktör i ett episkt drama med oviss utgång. Det hade uppnått makt och ära, teknologiska revolutioner hade åstadkommits, tanken hade fått flyga fritt, och samhället hade organiserats på ett rationellt sätt, men dess position kunde inte tas för given längre.
Den paneuropeiska rörelsens förgrunds-gestalt Richard von Coudenhove-Kalergi är ett exempel på tidens anda: han ansåg att den nationalistiska splittring som Europa plågats av efter (första) världskriget kan räddas endast om en federation bildas som strävar efter att återupprätta sanna värden som dynamisk maskulinitet och romantiskt hjältemod.
Återigen: Europaidéns relation till nationalism är komplex och frågan om hur gränser inom och runt Europa ska tacklas är en del av vad man stridit om i diskussionen om Europa ända sedan början av 1800-talet.
Historiska reflexer
Napoleonkrigen och kommunismens fall var viktiga brytningsskeden för Europaidén. Kanske är dagens läge, med Ukrainakriget och en ny betoning av europeisk enhet, också ett sådant, säger Andrén. Den nuvarande situationen bygger på tidigare idégods och strukturer och läget har drivit fram ytterligare integration. Nu handlar det om försvar och möjligheten att stöda Ukraina med vapen. Nya områden ansluts till Europaidén: försvars- och utrikespolitik.
Det yttre hotet har blivit påtagligt och det stärker känslan av gemenskap. Detta är inget unikt i Europas historia, där tanken om ett gemensamt öde figurerat i olika tappningar. Att Ryssland ses som ett hot och väsensskilt från Europa är inte heller någonting nytt, kriget 1809 är en påminnelse om det. Ännu en gång ser vi beskrivningen av hur Ryssland vänder sig bort från den europeiska individualismen och civilisationen. Man kan rentav säga att ett antal historiska reflexer gör sig gällande, säger Andrén.
– Samma sak kan nu ses i relation till USA.
I början av sin bok beskriver Andrén hur USA:s frigörelse gav upphov till en betoning av det europeiska. Redan då fanns en dubbelhet i resonemangen: USA sågs å ena sidan som en del av den europeiska kulturen, men samtidigt ansågs det nya landet representera något främmande med sin snabbt framskridna modernitet, de brutala städerna, upptagenheten vid penningen och ett ointresse för att vårda traditioner.
I dagsläget skaver en positiv inställning till USA mot en USA-skepsis som har en lång europeisk historia, inte minst i 68-rörelsens kritik mot imperialism och 1980-talets europeiska reaktion mot Natos upprustning.
Populistpartierna motsätter ju sig inte EU, men de vill ha ett annat EU. Själva nyckelfrågan är vad man menar med suveränitet, ett omstritt begrepp som visar vad som är viktigt.
Nya röster i Europatanken
Upprustningen, i kombination med de ryska ledarnas retorik, har idag skapat ett narrativ som utgår från att vi i Europa är hotade och att vi binds ihop av den yttre faran.
– Ukraina vacklade några årtionden om huruvida man ville höra till Europa. En del av narrativet är att Ukraina har anslutit sig till vår gemenskap och är nu en del av Europa.
– Till detta hör de snabba reaktionerna på det fullskaliga kriget i Ukraina i Finland, Polen, Lettland, Litauen och Estland helt oberoende av vilket parti de olika politikerna tillhörde. De här länderna har fått en tydligare roll i Europa idag och i vad det betyder att tänka Europa.
– Det är något viktigt som händer nu. Gränserna mellan ”oss” och ”dem” har blivit tydligare.
En intressant dimension av detta är att populisterna tonat ner sin tidigare högljudda kritik av EU. Detta gäller exempelvis Giorgia Meloni i Italien, som tidigare stod för en hätsk kritik av EU, men som nu i egenskap av premiärminister samarbetar med EU.
Vi återkommer här till ett huvudstråk i samtiden, att Europaidén inte är något färdigt och att den formuleras på olika sätt, med begrepp som ges annorlunda innehåll. Ungerns Viktor Orbán med sitt ideal om det illiberala är ett exempel på detta. I hans Europaidé ingår att förbjuda Pride-parader och att avvisa icke-europeiska migranter.
– Populistpartierna motsätter ju sig inte EU, men de vill ha ett annat EU. Själva nyckelfrågan är vad man menar med suveränitet, ett omstritt begrepp som visar vad som är viktigt. Å ena sidan har vi ”Britain first”, ”Germany first” och så vidare. Enligt dem som driver den linjen ska det synsättet prägla lagstiftningen, EU-domstolen ska inte komma och avgöra vad som är tillåtet. Sedan finns det ett suveränitetsbegrepp som präglat de länder som inrättade EU: för att hävda vår suveränitet måste vi ha ett tätt samarbete och ge upp vissa delar av vår suveränitet för att vara det vi vill vara.
Allt detta visar hur tätt knuten till EU tanken om Europa är idag, säger Andrén.
Idén med Romfördraget som år 1957 inrättade den Europeiska ekonomiska gemenskapen var att andra europeiska länder än de grundande sex staterna kunde ansluta sig. Redan från början kallades alla organ europeiska. Parlamentet blev europeiskt. Valutan blev euro. Hela vägen gör man anspråk på att representera Europa.
Efter att Ryssland inledde sitt krig i Ukraina representeras Europa av EU i ännu högre grad än tidigare. För ett par decennier sedan var det viktigt att betona att EU inte är Europa. I dagsläget följer Norge snällt EU:s dekret och har sagt sig följa EU:s agerande i Trumps tullkrig. Också Storbritannien har i det här läget velat närma sig det europeiska, påpekar Mats Andrén.
– EU och Europa har i stor utsträckning börjat bli samma sak. En idéhistorisk slutsats man kan dra om tiden efter efterkrigstiden är att EU-samarbetet uppnått det man har velat hela tiden, att vara Europa. Länderna på Balkan som ännu inte är med vill ju vara det; de vill vara med i Europa.
Foto: Privat
