Årets Topeliuspristagare, kulturjournalisten Tomas Jansson, oroar sig för att nedskärningarna i finansieringen utarmar bredden och de kritiska rösterna i kulturen, och ersätter den med ett smalt konstfält som definieras av makthavarna.
Mitt i intervjun vill Tomas Jansson ringa sin chef för att dubbelkolla vad han får eller inte får säga om inverkningarna av Yles nedskärningar på Svenska Yles kulturredaktion. Han får grönt ljus, och kan meddela att alla Svenska Yles kulturredaktörer får hålla sina jobb.
– I det här skedet åtminstone. Det kommer ju fler nedskärningar, så vi får väl se vad som händer i framtiden.
Jansson, som nyligen har passerat 60-strecket, har arbetat som kulturjournalist sedan 1980-talet, och har sedan slutet av 1990-talet varit anställd på Yle, med kultur i allmänhet och teater i synnerhet som special-område. I år mottog han det stora finlandssvenska journalistpriset -Topeliuspriset.
Vad tänker du om att priset i år tilldelades en kulturjournalist av den gamla skolan?
– Gamla skolan?! Haha, nå … nog är jag väl kanske det.
– Utan att sitta med alla facit på hand så känns det ju som ett statement. Sen är det också roligt att man som kulturjournalist kan märkas i en medieverklighet som är väldigt nyhetsdominerad – speciellt i dessa tider då kulturjournalistiken är under hot.
Hur nå de unga?
Vi träffas på ett av de trendigare -caféerna i Helsingfors centrum, ett ställe som man kunde föreställa sig att för 30 år sedan skulle ha befolkats av unga vuxna som satt och läste dagstidningar, udda kulturjournaler, musiktidskrifter och böcker. I dag är det laptops och mobiltelefoner de har framför sig. I takt med de förändrade medievanorna och algoritmernas tyranni har också medier, inklusive Yle, börjat anpassa sig till ett nytt sätt att göra och sprida innehåll. Jansson är känd för sina långa och analytiska inslag och dokumentärer av den typ som blir allt ovanligare. Jag undrar hur han ser på utvecklingen inom kulturjournalistiken, där allt mer ska paketeras i lättillgängliga och korta format.
– Jag är inte producent eller chef så jag behöver inte fundera så mycket på de här sakerna. Jag försöker göra mitt jobb så bra som möjligt.
Det jag väldigt länge nu har varit tvungen att förhålla mig till är en önskan om att göra mitt arbete mer lockande framför allt för en ung publik. Men på vilket sätt? Det jag vet är att jag inte kan förvandla mig till en 32-åring eller en 22-åring; jag kan inte språket och jag har inte referensramarna. Jag kan en del, men jag kan inte bli en del av den generationen, och det skulle bara bli patetiskt om jag försökte.
– Det jag väldigt länge nu har varit tvungen att förhålla mig till är en önskan om att göra mitt arbete mer lockande framför allt för en ung publik. Men på vilket sätt? Det jag vet är att jag inte kan förvandla mig till en 32-åring eller en 22-åring; jag kan inte språket och jag har inte referensramarna. Jag kan en del, men jag kan inte bli en del av den generationen, och det skulle bara bli patetiskt om jag försökte.
Jansson säger att han bara kan hysa en förhoppning om att en 22-åring som är intresserad av kultur kan hitta hans recensioner eller artiklar.
Konsten en plats för tid
Kruxet är delvis, säger Jansson, att de som idag är 22 år gamla lever i en helt annan värld än den han levde i som 22-åring.
– Då levde vi ännu i en finländsk och finlandssvensk medievärld. Nu lever de unga i en Netflix- och Disney-värld, där den internationella kulturen är ständigt närvarande. Är man då alls intresserad av finlandssvensk kultur?
Tror du att vi går mot en framtid där den finlandssvenska kulturen inte längre är relevant för den breda finlandssvenska allmänheten?
– Jag hoppas att det inte är så illa. Det är svårt att ge några säkra svar i dessa oroliga tider. Som världen ser ut idag känner jag att det inte finns ett enda specifikt svar på nånting.
– Det är väl som Sara Stridsberg- (författare och dramatiker, red.anm.) sa i en av mina intervjuer om konstens roll: det som behövs är en form av långsamhet. Att hitta svar är så otroligt svårt just nu. Så jag känner att det skulle behövas lugn och ro för att begripa allt i världen.
– Konsten och kulturen är ju just en plats för tid, som kan hjälpa en att orientera sig i världen idag. De kan fungera som skyddsplatser mot -informationsbombardemanget. Teatern är ju en av de få platser nuförtiden där vi inte ska sitta och fingra på våra mobiler.
Nyhetsdiktaturen
Tomas Jansson är inte redo att kasta in handduken vad gäller kulturjournalistiken ännu. Han har varit med så länge att han hunnit uppleva fyrtio år av domedagsprofetior.
– Kulturjournalistiken är ju ”alltid” i kris, säger han.
– Men visst känns krisen mer akut nu än någonsin tidigare under min livstid, och klart det påverkar mig. Ibland får jag lust att bara kasta in handduken och ge upp, men lika ofta så väcks en oerhörd lust att kämpa emot.
Jansson citerar Expressens biträdande kulturchef Valerie Kyeyune Backström, som under ett Helsingforsbesök i höstas varnade för att kultursidorna håller på att förvandlas till sommarprat.
– Det är inget fel med livsstilsinnehåll, men det hör väl inte hemma på en kultursida? Då är vi snart i ett läge där en författare alltid ska uttala sig om inredning och relationer men aldrig om sin konst.
Enligt Jansson kännetecknas den nuvarande ”krisen” inom kulturjournalistiken inte av att det skulle finnas för lite kulturjournalistik, utan snarare av att den har svårt att hävda sig i det som han kallar för ”nyhetsdiktaturen”. Det här gäller dels vilken status kulturjournalistiken har inom mediehusen, och hur man väljer att lyfta upp kritiken och kulturrapporteringen.
– Ett problem är konkurrensen om synlighet, hur kulturjournalistiken syns i nyhetsdiktaturen som mediehusen sysslar med.
Det här gäller inte bara mediehusens och webbredaktörernas egna val, utan också det faktum att AI och algoritmer i allt högre grad börjar bestämma hur mediernas webbsidors förstasidor ser ut, och vilka artiklar som lyfts fram. Frågan blir här i vilken grad kulturjournalistiken ska gå med i tävlingen om klicken på bekostnad av den tid och eftertanke som ofta kännetecknar god kulturjournalistik.
– Jag tycker också det är riktigt synd att vi nu lägger ner den etablerade dokumentärsloten Dokumenterat- som under många år också kunde bjuda på fint kulturinnehåll som inte fanns någon annanstans. Just nu finns det ingen plats för långa kulturreportage och -dokumentärer.
För Jansson blev dokumentären om den bortglömda Gallen-Kallela-tavlan som han stötte på i Uppsala hans sista Dokumenterat.
Som världen ser ut idag känner jag att det inte finns ett enda specifikt svar på nånting.
Är bildning elitistiskt?
I dagens samhälle finns det en alldeles tydlig kulturfientlighet, säger Tomas Jansson. Den syns i politiken och i den allmänna diskussionen om kultur.
– Vi ser allt mer fientlighet mot allt som kan tolkas som ”elitistiskt” inom kulturen. Men jag skulle vilja höra vad folk egentligen menar med att saker och ting är elitistiskt skit.
Det pågår ett växande bildningsförakt, som Jansson har svårt att förstå. Han resonerar kring sin egen barndom, då den allmänna uppfattningen var att grundskolan skulle erbjuda bildning för alla i samhället, och att det att folk blev upplysta medborgare sågs som något positivt.
– För 40–50 år sen skulle ingen ha påstått att bildning är elitistiskt.
Vill man se med förtröstan på utvecklingen är det antagligen så att dylikt går i vågor, tänker Jansson, och tror att det småningom måste komma en motreaktion.
– Men om den inte gör det snart, då uppstår en verklig kris. Det finns redan idag politiker som jobbar hårt på att köra ner kulturen.
Eller, rättar sig Jansson, politiker som jobbar för att köra ner vissa former av kulturuttryck och konstnärlig frihet. Sannfinländarna har enligt hörsägen det längsta kulturprogrammet av alla partier, så visst är kulturen också viktig för dem – men en hurudan kultur.
– Kulturen är oerhört viktig för auktoritära styren. Det såg vi i Nazi-tyskland och i Sovjetunionen, och det var tydligt också då jag nyligen gjorde ett reportage om Ungern, där man satsat mycket pengar på kulturen. Kulturen är ett supereffektivt redskap för att kontrollera folket med. Den fria konsten är oerhört viktig för demokratin.
Aldrig för sent att bli kulturintresserad
Jansson funderar högt kring om det kan finnas dylika strategier bakom nedkörningen av den offentliga kulturfinansieringen – att kväva den fria kulturen och fylla tomrummet med en smal, officiellt sanktionerad kultur.
– Kulturformerna tror jag inte att kommer att försvinna. Det kommer att finnas teater och litteratur och dans och whatnot också i framtiden, men hur innehållet ser ut är en annan fråga. Folk kommer alltid att vilja gå på teater, vilja ta till sig berättelser. Men utan offentlig finansiering kommer bredden att försvinna.
– Jag är framför allt rädd för att då finansieringen skärs ner, kommer de små sammanhangen att få det ännu svårare att överleva.
Om marginella aktörer tvingas lägga ner verksamheten, försvinner möjligheterna att bjuda in människor till kulturen som inte är en del av etablissemanget, resonerar Jansson.
– Därför är det superskrämmande om man skär i gräsrötterna.
Till de små sammanhangen bör väl också Svenskfinland räknas. Det är mot den bakgrunden Tomas Jansson slår ett slag för den finlandssvenska kulturjournalistiken – som han anser att både vad gäller kvalitet och kvantitet mår hyfsat bra för tillfället.
– God kulturjournalistik är viktig för konsten. Konsten behöver ett utomstående öga, och det utomstående ögat är journalistiken. Den ska utmana konsten, för det finns ingen annan som gör det. Och det ska göras tydligt, det är inte något som kan formuleras mellan raderna.
Här återknyter vi till diskussionen om hur kulturen och kulturjournalistiken ska nå ut till de yngre generationerna. Jansson påpekar att det är viktigt att medierna hittar sätt att engagera, utan att klatschigheten i ett tilltänkt ungdomligt tilltal förtar analysen och innehållet. Men:
– Både tidningshus och public service–bolag i Norden kämpar hårt nu för att hitta den unga publiken, och det är många som säger att den publiken går förlorad för alltid om man inte når den nu. Jag tänker själv som så att inte vet jag om jag heller var så jätteintresserad av att läsa kulturrecensioner då jag gick i skolan, utan slank väl in på det i yrkeslivet.
– Människor utvecklas väl också då de blir äldre, och jag tror att man kan börja läsa kulturjournalistik också på äldre dar, även om man inte varit jätteintresserad som ung.
– Här kommer vi ändå till mediehusens uppgift, som är att göra kulturen och kulturjournalistiken synlig. Om inte mediehusen tycker att den finlandssvenska kulturjournalistiken är viktig, hur ska nån annan då kunna göra det?
Foto: Janne Wass
