Etikettarkiv: Tomas Jansson

Jansson skriver sig ut ur det trånga rummet

Det första jag kommer att tänka på när jag läser prologen till Tomas Janssons nya roman Linda är Lars Sund och hans lekar med den episka realismens gränser. I Eriks bok (2003) får vi följa med spaningssatelliten Episk Realism 1 under dess panorering över fiktionens landskap. I Linda föreställer vi oss inledningsvis att kosmonauthunden Lajka fortfarande, medan nedräkningen till millennieskiftet pågår, befinner sig i omloppsbana runt gjorden i sin farkost Sputnik 2. Hon tar oss med på resan, panorerar och zoomar in; finner till slut berättelsens huvudpersoner, utspridda litet varstans i livet och landskapet.

Det är en elegant inledning. Sedermera tar vi oss snabbt ned på jorden och inrangerar oss i ett rakare realistiskt berättande. Det är mitten av åttiotalet, titelpersonen Linda har mot sin vilja tvingats lämna sina drömmar om punkband i Helsingfors för att flytta till Åbo med sina föräldrar. Redan första dagen på gymnasiet träffar hon punkiga Mia som flyttat till Åbo från Berlin. Tillsammans med Rasko, som röker gräs och förläser sig på Brott och straff, bildar de snart en oåtkomlig trio som hämtar kraft i outsiderpositionen. I berättelsen figurerar också andra viktiga personer, som Robert och Renberg, men de ansluter senare.

Berlinmuren faller

Vi får följa Linda et consortes genom gymnasieårens osäkra men vibrerande tonårstid på väg mot vuxenlivets ännu okända vedermödor. Gestaltandet av det inre själslivets brytningstider hos ungdomarna ackompanjeras kongenialt av den yttre världens skälvande och dramatiska vågrörelser och samhällsförändringar. Åttiotal blir nittiotal, Berlinmuren faller och nya världsordningar ersätter de tidigare. Vi rör oss fram och åter, främst mellan Åbo och Berlin, med avstickare till Helsingfors och New York. Framför allt skildringen av det extatiska Berlin åren efter murens fall, med känslan av att allt ännu är möjligt, är imponerande suggestiv och absorberande.

Men tiden går, som den ju gör, obönhörligen. En stad gentrifieras och blir till en annan, ung blir småningom vuxen. Och vad har man gjort med åren, egentligen? Vart försvann tiden? Linda har ju inte hunnit bocka av ens en bråkdel av sin bucket list. Alla de där bitarna som skulle falla på plats, automatiskt, bara man blev äldre – om de inte gör det? Och vad är man för en jävla människa om man går runt och har angst över sina egna, triviala problem medan världen står i brand – som på Balkan?

Ja, Linda är en roman om sökande, efter en själ och en identitet och ens rätta plats i en stor och ogripbar värld. I Janssons berättande genljuder en vemodig klang, och mycket filtreras genom ett nostalgiskt återsken, lite som hos Kjell Westö om man vill. Men Paul Auster har uppenbarligen påverkat författaren i ännu högre grad. Visserligen bjuds inte på några metafiktiva lekar, bortsett från den lilla kittlingen i prologen, men däremot låter författaren slumpen och ödet jobba hårt romanen igenom; stundom väl hårt. Greppet att låta ett tidigt taget fotografi, där huvudpersonerna – utan att de då ännu känner till varandras existens – slumpmässigt råkar fastna på bild tillsammans, utgöra ett slags nav kring vilket berättelsens trådar vävs, är förvisso mycket stiligt. Men när slumpen för ofta spelar oss i händerna går effekten förlorad och trovärdigheten får sig en törn, vilket gör att berättelsen emellanåt känns något överkonstruerad. Boken kryllar också av kulturella och popkulturella referenser, vilket jag i sig inte har något emot så länge de är vältajmade och känns naturliga. Ställvis blir det något överlastat, men överlag balanserar Jansson på rätt sida.

Helhetsmässigt presterar Tomas Jansson en imponerande komposition med både episk bredd och psykologiskt djup. Att just Linda får ta plats i centrum är ett lyckat val som ger romanen fräschör. Rollen som den unga, desillusionerade sökaren, som har svårt att riktigt få fatt på sig själv och som ogärna binder sig, som slarvar omkring och ligger och slackar i stället för att ta itu med saker och ting, brukar ju vara förbehållen en kille (i hundra fall av hundra om författaren är en man). Den ytterst kommunikativa och lojala vänskapen mellan Linda och Mia är välskildrad och får en intressant och tankeväckande motpol i gestaltningen av en manlig vänskap. Den bygger visserligen också på lojalitet men lider stort av den klassiska mansrollens oförmåga till öppen kommunikation, något som får förödande konsekvenser.

Skildringen av karaktärernas ofta desillusionerade orientering i den svårgripbara närhistorien ger också vissa genklanger till vår omedelbara samtid, som när Linda är med i en motdemonstration riktad mot en nazistmarsch i Berlin, och tycker att allt går lite väl geschwint: ”Det känns väldigt bekvämt att demonstrera så här, och då polisen efter en timme av stillastående på bron bestämmer sig för att tvinga nynazisterna att vända om och åka hem, tänker jag att det gick alltför lätt. De var tjugo, vi var några tusen. Tjugo personer hade väl knappast gjort någon skada fast de hade fått marschera fritt? Men kanske är det själva idén, att säga stopp också om det hela ser ofarligt ut, sätta gränser innan de blir några tusen för då är det kanske redan för sent att stoppa deras marscher.”

Tomas Jansson har kort och gott skrivit en roman som är berörande och tankeväckande på flera plan. Med Linda sällar han sig till den växande skara av författare som lyckas skriva sig ur det en gång så trånga finlandssvenska rummet, med en litteratur som vågar mixa det introspektiva med brett anlagda expositioner som tar tempen på såväl vår samtid som vårt närhistoriska samhälle.

Text Tomi Riitamaa
Foto Robert Seger

Tomas Jansson:
Linda
Schildts & Söderströms, 2018.

Det är på teatern som Ingmar Bergman lever vidare

Tomas Jansson besöker Stockholms internationella Bergmanfestival, ser allt från rasande tysk teater till en icke-vit duo göra en Persona-version, och funderar på vad som får både unga och äldre teatermänskor att fortfarande hylla Bergmans texter.

Jag landar i Stockholm mitt under pågående valkampanj, och märker

hur kulturbegreppet gärna erövras av populismen. ”Stäng P3, vänsterliberal skitkanal”, utbrister Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson i en intervju (i P3!), samtidigt som SD-politiker ute i regionerna inte sticker under stol med att man gärna bestämmer över framtidens svenska litteratur och teater. Men det finns också motkrafter. Flera kända folkmusiker har i ett upprop protesterat mot populismen, också teaterförbundet har uttalat sig mot SD:s kultursyn.

Själv ser jag också Dramatens Bergmanfestival som en motkraft. Här ger man plats för gästspel med en helromsk ensemble (Roma armee av Berlins Gorki-teater) som berättar egna historier, eller producerar en Persona-version med en icke-vit ensemble regisserad av den kaxiga dramatikern Dimen Abdulla.

Mera om det senare, först försöker jag få ett grepp om vad det är som gör Bergman så relevant idag att han är värd en jättelik festival.

Regissören är död, leve författaren

Då jag själv växte in i kulturvärlden på 1980-talet, var det regissören Ingmar Bergman det handlade om. Hans filmer var en viktig del av biohistorien, och som teaterregissör var han ohotad svensk kung. Men idag betyder de rollerna inte längre mycket. Det är författaren Bergman som lever vidare, och då uttryckligen på teaterscener runtom i världen.

Kanske var det för att Bergman under sin livstid gärna förhindrade uppsättningar av hans verk som det efter hans död uppstod en boom av teater baserade på hans filmer, för att det fanns något exklusivt över det. Men alla trodde det skulle gå över på några år, till och med Bergmanstiftelsens VD Jan Holmberg räknade med att boomen skulle mattas av. Istället är Bergman idag Sveriges största teaterexport, med 50–60 nya produktioner världen över varje år.

– Och det som är intressant, konstaterar Holmberg, är att när de första pjäserna efter Bergmans manuskript kom, var man alltid noga med att i marknadsföringen säga ”efter Bergmans film eller tv-serie”.

Men idag har originalet förskjutits till att vara manuskriptet. Ingen talar om filmerna längre.

– Lägg till att man med Bergman får hela den skandinaviska teatertraditionen i ett och samma paket, Ibsen och Strindberg och Bergman. Och teatervärlden är inte mindre kommersiell än att det kan vara en anledning till att han spelas utomlands. Men när det är sagt måste man tillägga att hans texter är oerhört starka berättelser om mänskligt liv, från lust och glädje till djupaste lidande och förtvivlan, allt finns där. Och Bergmans rykte till trots är han inte alls så svårbegriplig eller intellektuell. Ta bara Scener ur ett äktenskap, det är ett allmängiltigt verk som ingen kan gå oberörd från.’

Liv Ullman och Ingmar Bergman.

 

Suverän dialog

Då jag under de två senaste Bergmanfestivalerna har intervjuat teaterpersonligheter för att få ett grepp om vad det är som gör att hans texter lever vidare, har svaren alltid handlat om den fina dialogen. Plus att han fokuserat på tidlösa teman, relationer och svartsjuka och kärlek och ångest och återvändsgränder.

Enligt holländska regissören Ivo van Hove är Bergmans styrka att inte bry sig om det samhälleliga utan enbart skriva om människor som man känner, som Tjechov, och gräva så djupt det bara går.

Eller skådespelaren Stina Ekblad: ”Vi längtar efter det där borrandet i märgen som han ägnade sig åt.”

Samtidigt är det intressant att han verkar vara mycket större internationellt än i Norden, framför allt större än i Finland där teatrarna knappt alls uppmärksammat jubelåret. Inte ens ett finländskt gästspel under årets festival blev av, även om jag fått vinkar om ett sådant under festivalen för två år sedan.

Dramatenchefen Eirik Stubø beskriver det med hur utländska teatrar brukar förhålla sig till samarbetsprojekt.

– Det är först när man nämner det här med International Bergman Theatre Festival som det händer saker, för det är något som de vill vara en del av. Det finns en hel säck av saker som folk vill förknippas med i namnet Ingmar Bergman. Jag har svårt att analysera vad det handlar om, men jag märker det tydligt.

Också den kända belgiska gruppen TG Stans Frank Vercruyssen lyfter fram den magnifika dialogen, som fått gruppen att under de senaste åren producera en hel rad Bergman-texter.

– Då vi väljer det som vi vill jobba med handlar det ofta om att man hittar nånting som får en att reagera, ibland kan det räcka med några repliker som man känner att man bara måste få säga på scenen. Och i Bergmans manuskript finns det mycket sådant, för han är ju framför allt en suverän författare. Och han lyckas prata om allvarliga tunga plågsamma saker, på ett sätt som kan få en att skratta. Det är inte många som lyckas med det.

Teater som extremt ”här och nu”

I år gästade TG Stan festivalen med Infidèles Otrohet), berättelsen om en kärleksaffär som leder till skilsmässa och vårdnadstvist om ett barn. Men den storyn kombinerar man med bitar ur Bergmans självbiografiska Laterna Magica, och så bygger man upp en helhet där Bergman går i dialog med både skådespelarna och textens passionerade och bittra triangeldrama.

Den belgiska gruppen bjuder på en spännande blandning av modernt uttryck och ett högst traditionellt textdrivet spel. Allt görs inför öppen ridå, klädbyten och uppvärmning och scenbyten. Föreställningen inleds med att skådespelarna liksom funderar på vad man är på väg att spela, hur rollerna ska gestaltas, som om de steg in i rummet och skapade i stunden. Här suddas gränserna mellan skådespelare och rollfigur ut, och så skapas ett slags vardaglighet över hela situationen.

Tanken är att ett här och nu skall genomsyra föreställningen. Men så är gruppens arbetsprocess också speciell. Istället för att repetera för man långa diskussioner runt arbetsbordet, egentligen är det först under premiären som man på riktigt gör pjäsen på golvet, det är först med publik i salongen som man börjar spela.

Hotel Strindberg

Fem timmar Strindberg

Hotel Strindberg (också Strindberg ges plats under festivalen, självklart eftersom Strindberg var en startpunkt för Bergman) är den unga Schweizbaserade succéregissören Simon Stones projekt. Han sysslar med att skriva om klassiska stycken, men så att handlingen och dramaturgin finns kvar, det är dialogernas formuleringar som är nya. Eller så gör han som här, kokar ihop en bunt pjäser och gör ett slags koncentrat av ett författarskap. Den magnifika scenbilden består av sex hotellrum staplade på och bredvid varandra, och så leds man som åskådare via korta scener från rum till rum, från pjäs till pjäs.

Det är nästan fem timmar rasande tysk teater där man som åskådare förflyttas mellan hotellrummen, ständigt med en livemusikmatta som sällskap. Det är vansinnigt snyggt, och det är svårt att inte imponeras av den där tyska exaktheten i spelet som kan få ett femton minuter långt fyllegräl mellan ett vuxet par att bara bli så vansinnigt underhållande.

Sverige omfamnar dagens samtida tyska teater, det som i Finland sker på små fria scener gör man här på stora institutioner. Förutom Simon Stone har man bjudit in Falk Richter, som tillsammans med Dramaten-ensemblen skapar verket Safe baserat på Richters upplevelser av en bunt Bergman-filmer, och dagens Sverige.

Men jag ser också hur man bjuder på högst traditionell borgerlig teater, men även hur man på ett respektfyllt sätt gör Bergman på nya sätt.

På Strindbergs Intima Teater presenterar chefen Anna Pettersson en feministisk läsning av Bergmantexter, och på Dramaten ser jag det som i Finland är så ovanligt; icke-vita skådespelare som konfronterar sin situation och historia med Bergmanska tankar, signerat dramatikern Dimen Abdulla.

– Det som kan kännas föråldrat hos Bergman är hur den etablerade mannens blick är ständigt närvarande, konstaterar hon. Man kan tänka ”en gammal gubbe”, men jag kan också känna att det är en person som faktiskt förstått nånting. Och det vill jag äta en bit av, säger Abdulla.

Det gör hon med Persona, persona, persona, där hon utgår från den 52 år gamla Persona-filmens relation mellan den berömda skådespelerskan Elisabet som klappar ihop och bestämmer sig för att sluta prata, och hennes sköterska. Men här bygger pjästexten på samtal mellan Abdulla och skådespelarna Nanna Blondell och Bahar Pars. Och nu är Elisabet inte alls tyst. Den 50 minuter korta föreställningen fylls av hennes inre monologer.

Persona.

Motpolen är Dramaten-chefen Eirik Stubøs uppsättning av Bergman-skådisen Erland Josephsons En natt i den svenska sommaren, som bygger på upplevelser från inspelningarna av den ryska filmgiganten Andrej Tarkovskijs sista film Offret. Medan man otåligt väntar på att Tarkovskij ska hitta rätt ljus och miljö och stämning, samtalar man om livet och konsten, kärlek och ångest. Det är en i högsta grad musikalisk uppsättning, fulländad i sin rytm – lite i Bergmansk anda känns det som. Dessutom har man i Thomas Hanzon hittat ett ansikte som är skrämmande likt Josephson.

Då den elva dagar långa festivalen är över, sammanfattar Svenska Dagbladets Lars Ring med en glädje över det internationella möte som uppstått, hur festivalen ”sänder ringar på vattnet genom den svenska teatersfären … Den som tydliggör en tradition sår också ett frö till att förändra den”.

Och visst är det något som jag saknar i Finland. Hur förhåller vi oss till traditionerna? Och till de internationella mötena? Visst fungerar Tammerfors teatersommar som ett sådant, men sällan med de riktigt stora namnen, stilbildarna. Där har Dramaten hittat något som också Teatersverige saknat – en plats där världen samlas, och där den nationella teatern på riktigt möter och skaver mot stora internationella trender.

Så som världen ser ut idag, är en sådan plats ovärderlig. N

Text Tomas Jansson
Foto Sören Vilks, Reinhard Maximilian Werner, Therese Öhrvall

”Verket är allt, upphovsmannen saknar betydelse”

August Strindbergs aktualitet verkar aldrig avta, teaterarbetare och forskare hittar ständigt nya infallsvinklar på honom. Med anledning av Strindbergåret 2012 intervjuade teaterkritikern Tomas Jansson Ann-Sofie Lönngren och Karin Aspenberg, två representanter för den nya generationen Strindbergforskare.

– Definitivt har Strindberg nåt att säga oss idag. Man kan läsa honom som en antiguide till lyckan. I skrivandet så lever han igenom alla negativa destruktiva erfarenheter, han visar precis hur man inte ska leva sitt liv.

Fortsätt läsa ”Verket är allt, upphovsmannen saknar betydelse”

Den tyskspråkiga teaterns elitträff

Ibland får jag frågan varför det alltid är just Theatertreffen-festivalen jag väljer att återvända till år efter år.

Svaret är egentligen enkelt. Det handlar inte om att det här är världens viktigaste nationella Best Of-teaterfestival där en kritikerjury plöjer igenom hundratals premiärer (i år ofattbara 430 stycken i 66 städer) från Tyskland, Österrike och Schweiz för att sedan välja ut de ”tio mest beaktansvärda” till festivalen. Nej, mera handlar det om att jag älskar att röra mig i ett sammanhang där teatern på riktigt betyder någonting, och där teaterdiskussionen är både livskraftig, kunnig och aldrig rädd för att vara intellektuell.

Det har förstås att göra med att teaterlandskapet är massivt, den utpräglat ”konstnärliga teatern” stor, teaterjournalistiken bred, debattklimatet livligt, intrycken många. Eftersom teatern här (fortfarande) får ett betydande offentligt stöd, lockas stora regissörsnamn från hela Europa till landet och hämtar nya intryck med sig. Dessutom är Tyskland den europeiska samtidsdramatikens smältdegel – det är via Tyskland som ny dramatik från mindre språkområden hittar till de stora västeuropeiska teaterlandskapen.

Och Theatertreffen visar i ett nötskal vad som anses vara viktigt just nu.

Fortsätt läsa Den tyskspråkiga teaterns elitträff

Alla tiders finlandssvenska teaterframgångshistoria?

– Nu ska man njuta av att man är här, ingen kan ju ta ifrån mig att jag har fått spela på Theatertreffen. Om allt skulle skita sig nu och jag aldrig mer skulle göra teater så hände det här i alla fall.

Det är ett dygn tills Nya Rampen stiger upp på scenen i Berlin och Elmer Bäck försöker beskriva hur stort det egentligen är: Att som första finländska teatergrupp någonsin uppträda på tre av världens mest klassiska teaterfestivaler – efter Berlin följer Wiener Festwochen och franska Avignon. Tidigare var Theatertreffen en rent nationell affär, men under det senaste dryga decenniet har arrangörerna breddat konceptet. Bland annat ger man utrymme för den produktion som fått pris under de fria scenernas tyska jättebiennal Impuls – i år är det Conte D’amour, Nya Rampens och svenska Institutets samproduktion.

Fortsätt läsa Alla tiders finlandssvenska teaterframgångshistoria?