”Verket är allt, upphovsmannen saknar betydelse”

av Ny Tid

August Strindbergs aktualitet verkar aldrig avta, teaterarbetare och forskare hittar ständigt nya infallsvinklar på honom. Med anledning av Strindbergåret 2012 intervjuade teaterkritikern Tomas Jansson Ann-Sofie Lönngren och Karin Aspenberg, två representanter för den nya generationen Strindbergforskare.

– Definitivt har Strindberg nåt att säga oss idag. Man kan läsa honom som en antiguide till lyckan. I skrivandet så lever han igenom alla negativa destruktiva erfarenheter, han visar precis hur man inte ska leva sitt liv.

Det är Karin Aspenberg som formulerar ett svar på frågan om vad Sveriges nationaldramatiker August Strindberg kan ge en läsare på 2010-talet, och genast börjar min fantasi snurra kring med vilken läsning man kunde ha satt upp någon av hans pjäser i Finland. Trots fjolårets jubelår såg man ju knappt någonting alls av Strindberg hos oss – jämfört med att Finland efter Sverige var det land som producerade flest Strindberg-uppsättningar när han firades senast.

Jag träffar Aspenberg och Ann-Sofie Lönngren som en del av ett projekt där jag i ett radioreportage försöker komma underfund med hur man ser på Strindberg idag. Jag går också på teater, och slås av att det åtminstone i Stockholm inte finns någon allenarådande syn på hur han ska tolkas. Tidigare har jag vant mig vid att se Strindberg spelas, inte nödvändigtvis musealt, men nog traditionellt naturalistiskt och sällan med ett nu-här-idag-perspektiv. Men i Stockholm ser jag helt nya grepp.

Ett exempel är Anna Petterssons dekonstruktion av Fröken Julie, pjäsen där man så ofta brukar upprepa gamla klichéer utan att problematisera innehållet. Som kritikern Lars Ring konstaterar: ”Finns det ett herrgårdskök och en turistbyrå på en ort, så spelas Fröken Julie som sommarteater. Det är som Kalle Anka på julafton, det ska se ut på ett visst sätt”.

Men Pettersson, som gör alla roller, fokuserar på repliker och skeenden som hon både ifrågasätter och vill att vi som publik ska reagera på. Hon vill nå bakom klichén Julie, och ställa frågan: Varför är det just Julie som måste dö?

Regissören Mattias Andersson placerar i sin tur ett nyskrivet dokumentärt material jämsides med Strindbergs text i Ett Drömspel (grundfråga: Är det synd om dagens Stockholmare?). Det fina är att båda greppen fungerar. Det går att diskutera ett nu via en Strindberg-text, och hans texter håller för nytolkningar.

 

Personkulten

Det produceras förstås också uppsättningar där man väljer att upprepa allt det vi redan tror oss veta att en Strindberg-text är. Och när jag under en vecka ser fem Strindberg-uppsättningar, slås jag av att bara en av dem är regisserad av en kvinna.

Traditionellt är det mest män som har regisserat Strindberg, men sakta förändras också det. Kanske är det för att man idag vågar läsa Strindberg på nya sätt – nu talas det litet förväntansfullt om vad som kan hända när fler kvinnor tar tag i hans pjäser.

Åtminstone inom forskningen har kvinnor trollat fram nya infallsvinklar. Så när jag vid sidan av teaterfolk träffar Aspenberg och Lönngren, är jag förstås nyfiken hur dagens unga Strindberg-forskargeneration tänker.

Ann-Sofie Lönngren: Den tidigare forskningen har i hög grad varit biografiskt inriktad medan jag upplever att den unga forskargenerationen är betydligt mer teoretiskt inriktad och mindre angelägen om att fortsätta bygga på personkulten, sådär generellt sett.

Karin Aspenberg: Det är samma sak för mej, det jag bryr mej om är konsten, inte honom. I och för sej är hans historia spännande, kul fruar och så, men det är ju inte han som är det väsentliga, utan det som han har skrivit. Och det är väl också talande för den nya forskargenerationen, att man skiljer på person och konst.

 

Det känns som om personen Strindberg länge legat i vägen för nya sätt att se på hans texter. Men om det förändras nu, vad är det som har gjort det möjligt?

KA: Det har gått hundra år…

A-SL: Och så handlar det om en utveckling av litteratur- och dramavetenskapen. Jag skrev en artikel om de senaste 50 årens Strindbergsforskning – 1963 skrevs det om de första 50 åren så jag tog vid där – och det jag kunde se var att Strindbergsforskningen har varit så enormt personcentrerad att det nästan har blivit ett självändamål för forskare att komma bort från det. Det jag tycker är spännande är att Strindbergs författarskap ändå håller – när den biografiska läsningen kändes uttömd så fortsatte det ändå skrivas avhandling på avhandling. Det är inte många författarskap som har klarat av det.

 

Komplext kvinnohat

Det har ju mest varit män som har tolkat och regisserat, men nu ser man allt fler kvinnor som tar tag i Strindberg. Hur mycket har det spelat in på att forskningen förändras, att det inte bara handlar om tid utan också om kön?

A-SL: Jag tror en anledning nog är att det under de senaste 30 åren har kommit mer genusinriktad forskning och fler och fler kvinnliga forskare. Den genusteoretiska forskningen har visat sej vara en stark ingång till Strindbergs författarskap. Och sen är det ju en poäng i sig att göra en feministisk läsning av Strindberg, just för att han verkligen är den vita heterosexuella döda mannen (skratt)… som gör ”stor konst”.

 

Det har alltid bråkats om Strindberg men det jag nu har reagerat på i Sverige är att stämpeln kvinnohatare får så mycket plats.

A-SL: Alltså, det är helt uppenbart att Strindberg sade en massa korkade och misogyna saker om kvinnor, det var en del av hans grej, men jag tycker inte det är så intressant. Han sa ju idiotiska saker om allt möjligt. Såsom han framstår som författarsubjekt så hade det varit konstigt om han inte hade sagt sånt. Strindberg var säkert en riktig idiot ibland vad gäller kvinnor, men när jag har konstaterat det kan jag gå vidare och intressera mej för annat.

Jag kan också känna att om man fastnar vid att Strindberg var kvinnohatare, så kan det hindra en från att gå in i texterna och se att hans karaktärer är väldigt komplexa, både män och kvinnor. Och trots hans uttalade kvinnohat finns det kvinnliga karaktärer som är väldigt självständiga, som blir utsatta för löje och hån av den explicita författarrösten, men som ändå kör sitt race och sopar banan med männen. Och som också gör radikala saker. Han skildrar ju också lesbiska gestalter som vägrar gå med på det manliga spelet, och det är synd om man hindras att se det.

KA: Jag kunde tillägga att kärleken är central i Strindbergs författarskap, och i relation till tomheten blir kärleken så oerhört viktig för att skapa mening och harmoni. När kvinnan inte ger det han behöver uppstår nån slags reaktion som ofta går över styr. Infantilt förstås, men mänskligt. Och jag håller med om att kvinnohatet står i vägen för att gå in på underliggande strukturer som kan vara mer givande att titta på.

A-SL: När han skriver förlorar han litet kontrollen över det han skriver, och gestalter lever sitt eget liv. Han kan ju börja ett drama med att explicit hävda att kvinnan är underlägsen mannen, men sen blir det nästan tvärtom – att männen förlorar. Och då tycker jag inte att man ska låta uttrycken för kvinnohat stå i vägen för att se det. Det han säger explicit är bara en bråkdel av det han gestaltar.

 

Vad upplever ni då att Strindberg kan berätta om vår tid?

KA: Det jag har velat fokusera på i min forskning är det specifikt mänskliga, så jag har lyft fram hur författaren Strindberg, det konstnärliga medvetandet, brottas med tillvarons grundläggande frågor. Det är ju tidlösa och allmängiltiga fenomen, och det bidrar också till att han är så levande idag, det han diskuterar har resonansbotten i frågeställningar som är eviga.

A-SL: Jag håller med. Det jag ser i hans texter, det är verkligen en mänsklig röst som försöker kämpa med orden och språket och kropparna, som försöker skapa mening i tillvaron. Men jag ser också hur den meningen kan undergrävas och motsägas på olika sätt så att den måste återinstitutionaliseras. Att bygga upp, riva ner och bygga upp igen blir ju existentiellt på många sätt. Och där tror jag att han har en relevans för vår tid, förutom förstås att jag också ser berättelser om litterär kanon, och om makt.

KA: Han talar om tillvarons komplexitet på en mängd olika sätt. Den tidiga Strindberg hanterar tillvaron genom makt och förminskning av kvinnor och ett destruktivt beroende av kärlek för att dämpa tomheten. Jag skulle säga att erfarenheten av tomhet är central i hans författarskap, och att den leder till en mängd olika strategier och beteenden i texten. Men sen blir det litet bättre efter Inferno. Jag är glad för hans Inferno-kris, för den gjorde att hans konst pånyttföddes och gav den fantastiska dramatiken, inte minst Ett drömspel.

I en mening – ”Längta bakåt, tänka framåt, nuet är tomhet” – har vi en grundproblematik som åtminstone jag som mänska kan förhålla mej till.

 

Nya infallsvinklar

Man kunde tänka sig att allt som finns att skriva om Strindberg redan är skrivet, men Lönngren och Aspenberg har osannolikt nog hittat sina helt egna infallsvinklar. Båda medger att det också var en hisnande känsla att hitta en frågeställning, applicera den på Strindberg, och märka att ”det här har faktiskt ingen skrivit om, det är jag som ska göra det, oj!”, som Ann-Sofie Lönngren uttrycker det.

Hennes drygt fyra år gamla Att röra en värld diskuterar Strindbergtexter med ett genusperspektiv, hur man via en queerteoretisk analys kan diskutera erotiska trianglar som en genomgående konstellation i August Strindbergs författarskap.

Via sex Strindberg-texter bygger hon också upp en historia som utvecklas. De sex rubrikerna konkretiserar upplägget: Den erotiska triangeln etableras, Den erotiska triangeln renodlad, Det homoerotiska begäret explicit, Den utomäktenskapliga triangeln, Triangeln som straff och livsvillkor, samt Triangelns existentiella dimension.

Lönngren studerar å sin sida Strindberg-texter som sträcker sig över en lång tid, över 20 år. Därför är det intressant att höra hennes slutsats om att den erotiska triangeln inte förändras särskilt mycket över tiden. Det handlar oftast om två män och en kvinna, ibland finns kvinnan där som substitut för männens homoerotiska dragning till varandra men oftast fungerar hon som ett slags trofé. ”En aspekt som jag ser som en konsekvens av den patriarkala diskurs inom vilken dessa texter han tillkommit.”

Lönngren tangerar också begreppet ”kvinnohatare” när hon citerar en replik av Frestaren i Till Damaskus III.  Frestaren konstaterar att han självklart är ”kvinnohatare” och att alla ”perversa och omanliga män äro kvinnodyrkare”. Men så backar Lönngren och funderar på vad ett sådant uttalande innebär för en rad manliga gestalter: ”Är inte Axel i En dåres försvarstal ’kvinnodyrkare’… Liksom Adolf i Fordringsägare… Axel i Leka med elden…”

 

Strindberg och Julie

Karin Aspenbergs bok Strindbergs värld, en tematisk författarskapsläsning är splitterny och jag har sett den också i finländska bokhandlar i höst. Här är den primära uppgiften att söka ”författaren i det litterära verket, inte utanför”, och därmed gör Aspenberg ett försök att läsa Strindbergs författarskap på ett helt nytt sätt. ”Verket är allt, upphovsmannen saknar betydelse” är en utgångspunkt som förstås har väckt motreaktioner. Själv vill hon tona ner det när jag frågar om hon fått uppleva konkreta påhopp, men ”det har nog hänt”.

Strindberg brukar ju inte betraktas som en existentialist, men via Aspenberg kan hela hans författarskap betraktas som ett existentiellt projekt. Hon arbetar med ett både spännande och motsägelsefullt material när hon närläser sex verk, bland annat Fröken Julie där drömmaren (Julie) och realisten (Jean) möts. Här hittar hon författaren i både Jean och Julie, och pekar också på likheter mellan hans alter ego Johan i Tjänstekvinnas son och Julie.

I Jeans figur, konstaterar Aspenberg, ger Srindberg gestalt åt sitt projekt att etablera en handfast och dynamisk tillvaro, medan Julies karaktär bär på en längtan efter social gemenskap som får en att tänka på Srindbergs hunger efter kärlek. Men Strindbergs identitetsval sker på bekostnad av autenticiteten, något som skildras i Julies figur. Och genom att driva den kvinnliga karaktären in i döden kan Strindberg skriva in sig i den manliga karaktären:

”Julies figur blir till ett slags litterär voodoo-docka som övertar hans svagheter och brister. Hennes fall ska rena honom från de skamliga känslostämningarna”.

 

Tomas Jansson

Artikeln bygger på material för ett radioreportage om Strindberg idag och recensioner av fjolårets Strindberguppsättningar i Stockholm. Projektet genomfördes med hjälp av stöd från Kulturfonden Finland-Sverige.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.