– Nu ska man njuta av att man är här, ingen kan ju ta ifrån mig att jag har fått spela på Theatertreffen. Om allt skulle skita sig nu och jag aldrig mer skulle göra teater så hände det här i alla fall.

Det är ett dygn tills Nya Rampen stiger upp på scenen i Berlin och Elmer Bäck försöker beskriva hur stort det egentligen är: Att som första finländska teatergrupp någonsin uppträda på tre av världens mest klassiska teaterfestivaler – efter Berlin följer Wiener Festwochen och franska Avignon. Tidigare var Theatertreffen en rent nationell affär, men under det senaste dryga decenniet har arrangörerna breddat konceptet. Bland annat ger man utrymme för den produktion som fått pris under de fria scenernas tyska jättebiennal Impuls – i år är det Conte D’amour, Nya Rampens och svenska Institutets samproduktion.

När jag träffar Elmer Bäck, Rasmus Slätis och Jakob Öhrman ser jag en trio med positivt pirriga feelingar.

– Senast jag var på festivalen var  som publik med teaterhögskolan 2007 och inte kunde man precis föreställa sig att man fem år senare skulle spela här, berättar Rasmus.

Men trion är övertygad om att man är beredd – fast jag försöker hävda att det här är så stort att de kanske inte är redo för de förväntningar som nu kommer att förfölja dem.

– Vi är ju 30 redan, inte 17, så inte börjar vi tro att vi är några världsstjärnor bara för det här. Vi jobbar redan på nästa projekt och, ja, man måste helt enkelt skita i förväntningarna, säger Elmer.

Kvällen därpå står de på scenen.

Salen är utsåld, en etablerad äldre publik finns på plats men medelåldern är ung. När det är dags för sista sången i den nästan tre timmar långa föreställningen har den äldre publiken försvunnit. Den yngre uppskattar däremot till stora delar att föreställningen problematiserar och tematiserar begrepp som kärlek och maktförhållanden på nya sätt, även om jag också hör kritik som ”monoton, för många olika ingredienser, för förklarande”.

Publikdiskussionen efteråt samlar en internationell publik och det stora samtalsämnet blir föreställningens sidospår där huvudpersonen som låst in människor i sin källare (jmf det kända fallet Josef Fritzl, österrikaren som låste in sin dotter, våldförde sig på henne, fick barn…) leker Afrika och där undertexten är den vita mannens relation till ”den svarta mannens världsdel” – scener som en afrikansk publik ifrågasätter.

Det som för mej blir föreställningens starkaste tema är inte problematiseringen av begreppet kärlek utan bilden av hur ett mänskligt medvetande förändras i extrema förhållanden, och hur en inlåst tillvaro i en liten grupp, utan en relation till den ”vanliga världen”, kan skuffa en djupare och djupare in i galenskapen och hur ett vansinnigt beteende plötsligt kan kännas helt följdriktigt.

Efter föreställningen är trion upprymd när vi står utanför berlinfestspelens egen teater i nattlig värme. All tre sprudlar av en tillbakadragen med påtaglig lycka, samtidigt som de alla medger att det kändes annorlunda att spela i ett så stort sammanhang.

– Man kunde känna omständigheterna, jag märkte på mej själv att allvaret kom över en ganska fort, som Rasmus beskriver det.

Själv tänker jag att gruppen konstnärligt sett måste må bra av att hänga i Berlin. Det är så uppenbart att gruppens estetik passar in i ett sammanhang här. Det är här man har en kontext, ett bollplank, men också ett motstånd som grundar sig på kunskap och erfarenhet av samma teaterspråk som Nya Rampen använder .

– Det var absolut rätt val att komma till Berlin, det här är en jättebra stad för teater, konstaterar Elmer.

Tomas Jansson

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.