Vad finns kvar av 1700-talets Europa? Finns det något som kan vara aktuellt i dag, efter 300 år? Vi har minnesmärken och sevärdheter, städer, byggnader, konstverk, litteraturens och filosofins stora namn. Framför allt lever många idéer, ord och begrepp kvar, varje dag. 1700-talet ingår i stora ord som frihet, demokrati, samhälle, förnuft och samhällslycka – pursuit of happiness som det heter i Amerika. Poeterna och filosoferna är inte alls döda, se till exempel Tatjana Brandts bok med sensibel nyläsning från år 2025: Drömmaren Rousseau eller om frihet, fantasi och den omöjliga konsten att leva i ett samhälle.
Och sällan kommenterar någon statsskicket i andra länder utan att upprepa Wikipedia-realprovskunskaperna om Montesquieus maktfördelningslära från 1740-talet, hur en välordnad stat skall skilja mellan lagstiftande, verkställande och dömande makt. Icke-europeiska länder som inte underordnar sig Montesquieu fördöms i högan sky – Kina, Iran, islamska stater eller numera också Ungern, Förenta staterna och Ryssland.
1700-talets diktare och tänkare skrev på franska, engelska och tyska, i en tid före nationalstaterna och 1800-talets imperier. De väckte de stora frågorna om Europa och den övriga världen, om förhållandet mellan olika kulturer och språk, om kolonialism och ”kosmopolitanism”, de jämförde samhällen och folk. Världens geografi och en alltomfattande människokärlek kom närmare: ”På Nova Zemblas fjäll, i Ceylons brända dalar, varhelst en usling finns är han min vän, min bror” skrev poeten Bengt Lidner i Sverige.
I Finland och i de flesta andra länder verkar det finnas ett etablerat och med politiskt-medialt stöd likriktat ”nationalförnuft”, för alla att sträva efter och gemensamt bekänna sig till. Avvikelser bestraffas, men tänk om man i stället kunde stöda just de lokala skillnaderna, till exempel på välfärdsområdena?
Upplysningstiden på 1700-talet hade många mörka sidor, av samma slag som världspolitiken i dag – tyranni, kolonialism, förtryck, ofrihet, med slavhandeln som yttersta exempel. Men den hade också sina förkämpar för en ljusare framtid, en värld med frihet och rättvisa för folken, fri handel och republikanska stater. Johann Gottfried Herder skrev entusiastiska framtidsvisioner om hur de olika folken skulle präglas av Humanität, Bildung och Kultur. Tyskans Volk som subjekt och objekt i historien seglade upp som historiens drivkraft, med språk, historia och kultur som avgörande existensformer. Herder trodde på fortgång och framsteg i historien, men inte på de europeiska folkens överlägsenhet – många andra hade bidragit till människosläktets historia och kunde göra det i framtidens värld.
Bengt Lidner hade själv aldrig sett vare sig Novaja Zemlja eller Ceylon. Herder hade en betydligt större erfarenhet av olika folk och länder – han hade länge verkat bland annat i Riga. Bland 1700-talets skribenter hade allt fler rest på upptäcktsresor till exotiska länder, till Kina eller ända till Söderhavet och hade därför med egna ögon upplevat mötet med ”det andra” och främmande.
En av dem var tysken Georg Forster, en i dag rätt bortglömd självtänkare som levde med i sin tids stora skeenden, där idéer och begrepp övergick i politisk handling. Han hade rest jorden runt på kapten Cooks expedition till Söderhavet och såg en omdaning av samhällena i Europa som en naturnödvändighet. Forster var med om att upprätta den första revolutionära republiken i Tyskland, i Mainz 1793, och fick uppleva hur frihetsidéerna dränktes i blod innan han dog i Paris 1794.
Forster begrundade konflikterna mellan Europa och den övriga världen och talade för en universell kultur och en ökande frihet för alla. Detta var då – och har därefter förblivit – Europas gåva till resten av världen. Forster krävde därtill en ständig förnyelse av alla kulturer, genom en förnuftig förening av verklighet, känsla och fantasi, både i historieuppfattningen och för samtiden. Han hade själv sett hur allt tal om ”den ädle vilden” och den paradisiska, samhälleliga och moraliska friheten på Tahiti var europeiska skrivbordsfantasier. Öborna var grymma och frånstötande, människoätarnas traditioner levde.
Ett av 1700-talets stora bidrag till världshistorien blev vetenskapernas kontakt med verkligheten, genom empirisk, mätbar kunskap om blommor och bin men också om människor och samhällen. Georg Forster var en av dem som ville vända sig mot de abstrakta tankeformer som Kant & Co stod för. I stället för system, formell ordning, begrepp, definitioner och reflexioner ville han tala för betydelsen av åskådningar, erfarenheter, upplevelser och känslor. – Det har tagit över 200 år innan upplevelsernas och känslornas historia har blivit gångbara nyheter hos oss på universitetens seminarier.
Ett enkelt sätt att förnya vetenskapen är därför: läs gamla böcker från 1700-talet, också på tyska eller franska – allt är ännu inte översatt till engelska. Ett namn som i förbigående nämns i översiktsverken var Justus Möser, som 1768 skrev en historia om den lilla staden Osnabrück i Westfalen. Här införde han begreppet Lokalvernünft, ”lokalförnuft”, för att förklara hur de stora, universella idéerna hade avtecknat sig och konkretiserats just här, bland gemene man. De allmänna begreppen utför ingenting i historien som sådana, händelser och omvälvningar är beroende av människor, grupper och gestalter.
Detta ”lokalförnuft” ger möjligheter att på nytt begrunda den närmaste omgivningen. I Finland och i de flesta andra länder verkar det finnas ett etablerat och med politiskt-medialt stöd likriktat ”nationalförnuft”, för alla att sträva efter och gemensamt bekänna sig till. Avvikelser bestraffas, men tänk om man i stället kunde stöda just de lokala skillnaderna, till exempel på välfärdsområdena?
Att plocka idéer och citat från 1700-talet för användning 300 år senare har sina risker, men ändå är upplysningstiden fortfarande upplysande, i sättet att skapa verktyg för att angripa tidens stora frågor, om naturen, människan och samhällena. Visserligen bjuder klassikerna också på förtjusande stolligheter, till exempel den store Montesquieu ansåg att kineserna och japanerna var så mäktiga folk bara för att de livnärde sig enbart på fisk. För alla århundraden behövs 1700-talets uppmaning att kämpa mot falska föreställningar, förvrängda fakta och alla former av förtryck.
