Den katalanska självständighetsrörelsen ligger lågt i väntan på bättre tider. Men förhoppningarna om ett självständigt Katalonien har inte begravts. Det visar fjolårets valresultat.
För åtta år sedan segrade självständighetspartierna i regionvalet i Katalonien. Därefter ordnades en folkomröstning om självständighet för Katalonien. Av de 2,2 miljoner röster som räknades var det nästan 90 procent av väljarna som röstade för självständighet, enligt katalanska myndigheter. Folkomröstningen genomfördes under kaotiska förhållanden och valdeltagandet landade på endast 42,3 procent. Det oaktat utropade Kataloniens parlament självständighet från Spanien.
Den spanska regeringen upphävde självstyret och tog kontroll över regionen. Därefter utlyste centralmakten nyval. Ledande separatister greps och åtalades för uppror. Självständighetspartiet Junts de Catalunyas ledare Carles Puigdemont gick i landsflykt och självständighetsrörelsen kuvades.
Efter det gick luften ur självständighetskampen. Självständighetspartierna gick bakåt i valen 2021 och 2024 samtidigt som det socialdemokratiska partiet PSOE övertog rollen som största parti i Katalonien.
– Efter valsegern 2017 var väljarnas förväntningar högt uppskruvade. Många trodde att självständigheten lurade runt hörnet. Sedan hände ingenting. Väljarna blev besvikna och många separatister lät bli att rösta i valen 2021 och 2024, säger Jordi Muñoz, professor i statskunskap vid Barcelona universitet.
Handlar självständighetskampen främst om språkliga rättigheter?
– Den handlar också om viljan att rå över egna angelägenheter. Till exempel rättsväsendet är fortfarande mycket centraliserat. Ett annat irritationsmoment är att Katalonien, till skillnad från Baskien, inte har egen beskattningsrätt.
Splittrad självständighetsrörelse
Trots att självständighetspartierna Esquerra Republicana (ERC), Junts de Catalunya (Junts) och Candidatura de Unidad Popular (CUP) har 74 mandat av 135 platser och absolut majoritet i det katalanska parlamentet har regionens självständighetssträvanden kommit på avvägar. ERC vill skynda långsamt och avvakta medan Junts företräder en hårdför linje.
– Självständighetspartierna är splittrade och saknar en enad front. Då blir det svårt att regera tillsammans, säger Muñoz.
Ny Tid träffar Muñoz vid Barcelona universitetets campus och fakulteten för samhällskunskap och juridik. Det spända politiska läget är förnimbart. Många vägrar kommentera frågan av rädsla för att positionera sig fel i offentligheten. Även Muñoz har blivit misstänkliggjord för att han har försvarat folkomröstningarna. Stadens separatister bekänner färg genom att hänga upp den katalanska flaggan i fönstret eller på balkongräcket.
– Planerna på att inrätta självständighet har inte avancerat sedan 2017. Under tiden har de katalanska och baskiska självständighetspartierna lyckats förvärva en vågmästarroll i det spanska parlamentet, vilket innebär att de också har lyckats utverka en starkare autonomi för respektive självstyren.
De katalanska separatisterna har till exempel lyckats främja vissa investeringar i infrastruktur såsom förbättrade tågförbindelser mellan Barcelona och övriga delar av landet.
Hur förhåller sig socialdemokraterna till Kataloniens eventuella självständighet?
– Den katalanska delen av PSOE motsätter sig i likhet med moderpartiet alla självständighetssträvanden i Katalonien.
Historiska trauman
Enligt Muñoz har vågrörelsen mellan centralisering och decentralisering präglat den spanska politiken allt sedan diktatorn Francisco Francos död 1975. Då högerpartiet Partido Popular sitter vid makten inskränks de autonoma områdenas självbestämmanderätt och då socialdemokratiska PSOE tar över statsministerposten får autonomin större svängrum.
– Traumat från Francos diktatur har överförts till yngre generationer. Det forna förtrycket är i färskt minne och tjänar som en påminnelse om hur sårbar den katalanska autonomin är.
Maktapparaten i Francos diktatur förföljde systematiskt katalanska kulturaktivister och utförde summariska avrättningar av regimkritiska oliktänkare 1939–1975. Det var förbjudet att använda och främja det katalanska språket i den offentliga sfären. Med tanke på det repressiva arvet har omvandlingen till en decentraliserad stat varit snabb. Trots framstegen finns det frågor som skaver i skon.
– Beskattningsrätten och den egentliga finansieringen av autonomin har inte decentraliserats till Katalonien. Centralregeringen svarar fortfarande för skatteintaget och återför sedan en överenskommen pott med pengar till de självstyrda områdena.
Traumat från Francos diktatur har överförts till yngre generationer. Det forna förtrycket är i färskt minne och tjänar som en påminnelse om hur sårbar den katalanska autonomin är.
Amnesti för separatister
Sammanlagt 12 självständighetskämpar dömdes till långa fängelsestraff för att ha organiserat och ansvarat för den folkomröstning om självständighet som ordnades den första oktober 2017. I maj 2024 godkände det spanska parlamentet en ny lag som beviljade amnesti för alla katalanska separatister. Det hängde på ett hår. Lagen godkändes med endast fem rösters marginal.
– Processen har varit inkonsekvent och saknar transparens. En del av dem som har släppts ut från fängelset har fått återvända till politiken, men det finns också sådana politiker som har förbud på en eventuell återkomst. Till exempel inflytelserika Jordi Turull får inte återuppta politiska uppdrag av orsaker som är höljda i dunkel.
Carles Puigdemonts framtid är likaså oviss. Den spanska regimen har utfärdat en arresteringsorder mot Puigdemont, men har inte efterlyst honom.
– Puigdemont omfattades inte av amnestin. Därför bor han fortfarande i Bryssel. Det föreligger fortfarande en risk för att han blir häktad om han återvänder till Spanien.
I praktiken har de spanska myndigheterna ändå valt att se mellan fingrarna då Puigdemont har deltagit i presskonferenser på katalanskt territorium.
Apati och trötthet
– Den ändlösa dragkampen mellan Katalonien och centralregeringen har lett till en utbredd trötthet och apati bland de katalanska väljarna. Allt fler vill ha politisk stabilitet och förutsägbarhet i stället för upprivande gräl om självständighet. Det här försvårar självständighetsledarnas återkomst.
Självständighetspartiet Junts de Catalunya har en mycket starkare ställning på den katalanska landsbygden, där det katalanska språket är livskraftigt och inställningen till katalansk kulturautonomi är solid. I de stora städerna är verkligheten mer tvåspråkig, vilket sätter sin prägel på de politiska konstellationerna.
– De katalaner som endast talar spanska förhåller sig i regel mer skeptiska till Kataloniens självständighet. De tvåspråkiga är splittrade i frågan. Många tvåspråkiga katalaner röstar på självständighetspartierna, men också på PSOE och vänstern, Unidas Podemos, som nu ingår i koalitionsregeringen i Madrid.
Spanien består av 17 självstyrda områden. I praktiken är det endast Katalonien och Baskien som för närvarande yrkar på utökat självstyre, vilket har sina historiska och språkpolitiska orsaker.
– Den katalanska kampen för självständighet har ingjutit hopp också i andra självstyrda områden. Många ser att det finns alternativ till centralisering. Den stora skillnaden är språklig. De övriga självstyrda områdena har inte lika stark språklig särprägel.
Om två år är nästa parlamentsval i Spanien. Hur det går med Junts de Catalunyas vågmästarroll i Madrid är skrivet i stjärnorna. Muñoz utesluter inte ett scenario där situationen försämras.
– Om Partido Popular och det högerpopulistiska partiet Vox vinner valet får vi vänta en ny våg av repression, ökad polarisering och försvagad autonomi för Katalonien. I det katalanska parlamentet är positionerna fortsatt fastlåsta.
Inställningen till Kataloniens självständighet delar folket
Carlos García, Ángela Melcych, Miriam Galván och Juan Antonio Ragele. Foto: Mikael Sjövall.
På Barcelonas mest kända gågata La Rambla är inställningen till Kataloniens självständighet splittrad. Atmosfären är avvaktande och ambivalent.
Jag motsätter mig självständighet för Katalonien. Det skulle skada vår ekonomi. Många företag valde att lämna Katalonien efter valet 2017 på grund av bristande politisk stabilitet. Vi ska inte skapa nya gränser. Det går att bejaka kulturell och språklig mångfald på andra sätt, säger Carlos García.
Ny Tid träffar honom i närheten av Columbusstatyn. Han sitter på den massiva strandmuren och blickar ut över Medelhavets oändliga vågspel medan muskulösa motionssimmare i våtdräkter tar sig i land.
– Jag är för självständighet. Tyvärr strider separatisterna sinsemellan, vilket försvårar det hela. Jag har ändå inte tappat tron på demokratin. Att ordna ett nytt referendum vore en framkomlig väg, säger Ángela Melcych.
Melcych går beredvilligt med på att bli fotograferad invid blomsteraffären medan den livliga kommersen pågår i Ciutat Vella.
– Jag är för en stark autonomi, men motsätter mig självständighet för Katalonien. Folk är mer intresserade av att få jobb och hitta boende till rimliga priser än att engagera sig i debatten om självständighet. Jag tror att många unga är desillusionerade efter det förra valet, säger Miriam Galván.
Det är tidig förmiddag på Rambla. Om ett par månader blommar platanträden. På en av parkbänkarna sitter en äldre man med sin hund i folkvimlet.
– Jag röstade för självständighet i det senaste valet. Jag har inte förlorat tron på att det ska gå vägen en dag. Jag hoppas att de ordnar en ny folkomröstning om självständighet, säger Juan Antonio Ragele och hastar vidare.
Foto: Mikael Sjövall
