“Utan konsumtion dör allting på sikt” säger ekonomen Elina Pylkkänen, undersekreterare vid Arbets- och näringsministeriet i en artikel i HBL (1.6). Budskapet är att människor ska uppfylla sina plikter som konsumenter istället för att drista sig till att göra saker själva, som att rasta hunden, odla potatis, skura mattor. Enligt henne kunde detta vara tjänster som säljs och som därmed håller igång ekonomin. Den största faran som artikeln frammanar är inte bara att finländarna slösar bort sin tid på att skura mattor, utan att de “jobbar” för lite. Med andra ord, arbetsveckan är för kort.
Det samhälle som här målas fram kan i själva verket ses som en dystopi. Viktigast av allt är att ekonomin snurrar het. Människors tid ska framför allt läggas på lönearbete, och den fria tiden ska gå ut på att konsumera tjänster. Våra plikter är att arbeta och konsumera, sedan kan vi dö.
I en annan värld, med ett annorlunda ekonomiskt system, skulle det kunna vara positivt att människor är driftiga och kanske dessutom fysiskt aktiva. Men i vår värld är det endast de ekonomiska värdena som styr, och då krävs lydnad med “marknadens” (läs: privatföretagens) behov.
Varför är detta en dystopi? För det första: På den finska arbetsmarknaden drabbas en stor del av arbetstagarna av depressioner och andra arbetsrelaterade hälsoproblem. Att arbetslivet nöter ut människor kräver en lösning, och en av dem är arbetstidsförkortning. För det andra: den klimatkatastrof som inte bara har närmat sig utan som vi redan är inbegripna i beror kort sagt på just de aktiviteter som håller igång den ekonomi som Pylkkänen menar att vi med vårt arbete och vår konsumtion ska bidra till att hålla växande. Det är befängt att tänka sig att den produktion som konsumtionen förutsätter kan upprätthållas på samma sätt som nu. Att vi behöver leva på ett annat sätt, snarare än att ytterligare öka resursanvändningen, är helt enkelt ett omutligt faktum som innefattar mycket större förändringar än att en och annan vill hoppa av ekorrhjulet och flytta ut till landet.
Sedan detta med tiden. Pylkkänen förordar att var och en av oss ska göra “det vi är bra på”. Det här är en tanke som på pappret kan låta både rimlig och jämlik. I grunden cementerar den ändå en samhällsordning och utgår från en bild av att arbetslivet redan nu är sådant att alla kan, om de anstränger sig en smula, ha roliga jobb. Man bortser då från alla de tunga, slitsamma och kanske även tråkiga jobb som människor får betalt för att göra, och som på olika sätt behövs för att tillgodose grundläggande behov. Och bortser fullständigt från den annars så omhuldade “valfriheten”: för man ska ju inte välja att tvätta mattan själv, utan valet reduceras till att välja mellan producenter som erbjuder tvättjänster.
Det mest dystopiska i Pylkkänens vision är ändå vad vi reduceras till att vara för varandra. Snarare än att människor kan mötas i svampskogen, på mattbryggan eller i ett talkoprojekt i byn ska vi alltså endast möta varandra som försäljare av vår arbetskraft. Med andra ord ska vi alla bara vara parter i ekonomiska transaktioner.
Den som har råd ska köpa tjänster för att avlasta (som det är tänkt) sin vardag, och den som inte har det ska i varje fall se till att arbeta och på det sättet hålla igång samhällsekonomin. En ekonomi som dessutom, ska det sägas, inte ens håller för ett aktivt medborgarsamhälle utan vill att allt förvandlas till varor och tjänster på en marknad. “Den fria tiden” ska gå ut på att köpa saker av någon som säljer sina tjänster. Arbetskraft och konsument, konsument och arbetskraft.
Är detta verkligen ett gott samhälle? Kanske kunde vi säga: om vår tillvaro bara går ut på att vara producenter och konsumenter dör allting på sikt.
Mio Lindman
Be Nordling
Foto: Stockvault
