De nya konstnärliga ledarna för Hangö Teaterträff vill ge festivalbesökarna chans att se alla föreställningar och lockar till möten på dansgolvet. Otto Ekman fastnar speciellt för föreställningarna Skådis i bur och Jumppatytöt.
Hangö Teaterträffs nya konstnärliga ledare Emelie Zilliacus och Martin Paul har modigt satt sin egen prägel på festivalen från första stund genom att gå in och förändra själva grundformatet. Det handlar inte bara om att festivalen i år är en dag kortare och börjar först på fredag: även programmet är i år som ledarna själva uttryckte det “luftigare”, med mer tid för umgänge och löst häng i ett Sommarhangö som, trots en ihärdig blåst, ändå visade upp en mestadels solig sida för besökarna.
Även om jag måste erkänna att jag till en början känner en viss besvikelse över den bortfallna torsdagen så har jag full förståelse för de praktiska faktorerna som påverkat beslutet. Så här i skrivande stund några dagar efter måste jag också erkänna att det gått lättare och snabbare att komma över den klassiska “Hangö-utmattningen” och återställa mig i form efter att ha tillbringat bara tre och inte fyra dagar omgiven av teaterträffens intensiva intryck.
Gällande luftigheten i programmet kan jag hålla med Martin Paul, som i en videointervju veckan efter festivalen räknar upp beslutet att gallra fram ett glesare program som ett av de också i retrospekt mest lyckade. Även om jag kan blicka tillbaka med en viss nostalgi på den maniska känsla som infinner sig då man måste småspringa till den första föreställningen rakt från tåget och sedan ser fyra föreställningar per dag med noggrant planerade lunch- och toalettpauser emellan så kändes det också väldigt tacksamt att ha lite mer frihet. I år hann jag inte bara ta ett dopp vid sandstranden, jag hann med flera!
Festivalen var kall och blåsig, men mestadels solig.
Cronenbergs lekstuga
Den som vill maxa sina konstnärliga intryck hellre än att slappa på stranden behöver inte heller bli besviken: luckorna i programmet fylls på ett utmärkt tillfredsställande sätt av festivalens två konstant pågående installationsverk. För verket Hydda har den beryktade finlandssvenska scenkonstgruppen 4 Floors of Whores bytt namn till 2 Floors of Horses. Det lite barnvänligare namnet betyder dock inte att gruppen skulle ha gått miste om något av sin unika karaktär eller personlighet då den tillfälligtvis experimenterar i barnteaterns värld. 4 Floors of Horses och Stockholmsbaserade konstnären Siri Bertling Karas Hydda är belägen i Hangö Konstgalleri och känns som om David Cronenberg skulle ha designat en lekstuga. Mystiska, organiska utväxter hänger ner från taket eller klumpar sig i högar i hörnen då jag stiger in i det hudfärgade, motsägelsefullt mysiga utrymmet. I taket hänger också en rad påsar fyllda med gult slem: resultatet av en “slemworkshop” som yngre besökare inbjudits att delta i något tidigare.
Four Floors of Horses & Siri Bertling Kara: Hydda.
I ett hörn ligger en hög myskuddar uppradade kring en lite obehaglig men samtidigt avväpnande gullig uppstoppad människofigur i naturlig storlek. En hylla med barnböcker som på olika sätt behandlar kroppen och dess funktioner, från fjärtar till snor, inbjuder till högläsning. Tyvärr missar jag själv de workshopar som under helgen ordnas i utrymmet men Emelie Zilliacus berättar i efterhandsintervjun att hon själv upplevt en av sina favoritstunder under “monster-workshopen” där juniorbesökarna inbjöds att pyssla och tillverka sina egna monster och visa upp dem för de vuxna med stor stolthet och entusiasm.
Elin Skarin i samspråk med publiken (inklusive Ny Tids recensent) i verket Skådis i bur.
Absurt och sällsamt vackert
Slemmet från slemworkshopen dyker också upp i en tvärkonstnärlig crossover. En bit bort från Hangö Konstgalleri, i Kulturmagasinet Victor, pågår nämligen under hela festivalen föreställningen Skådis i bur. Precis som namnet antyder går detta ut på att den svenska skådespelaren och performancekonstnären Elin Skarin stängs in i en bur, där hon sedan stannar under så gott som hela festivalen, i 33 timmar. Publiken kan under hela denna tid – utom på natten – komma och gå som vi vill. Inledningsvis är Skarin helt naken och har endast med sig en campingtoalett, men besökarna som köpt en biljett till verket uppmanas ta med sig diverse gåvor som kan skickas in till henne genom en slusslucka i burens vägg. Det är ganska dragigt och kallt i Kulturmagasinet om kvällarna, så det är tur att den givmilda Hangöpubliken (eller arrangörerna?) ganska snart förser Skarin med en värmande luvtröja, mjukisbyxor och en sovsäck. Men en stor del av tiden är Skarin också mer eller mindre spritt språngande, förutom en pälshatt, och då jag själv under lördag eftermiddag får chansen att bekanta mig med buren ser jag något välbekant glittra på skådespelarens mage: det är slemmet från slemworkshopen som på något vis letat sig dit!
Själv har jag med mig en finländsk klassiker: en liten flaska med enstjärnigt ädelbrännvin. Skarins ögon lyser upp då hon fiskar fram den lokala delikatessen. Hon delar frikostigt en skål med oss som närvarar, och lovprisar hur den bärnstensfärgade drycken ger henne ny energi. Plötsligt inspirerad börjar hon arrangera och dividera publiken i olika grupper baserade på röstens djup och ton: det är dags för körsång!
Strax vibrerar kulturmagasinets dunkel av de smäktande tonerna av en georgisk folksång. Och chockerande nog låter det riktigt bra! Det är inte bara brännvinet som lurar mina ögon, också vid en senare nykter genomlyssning av det material som jag bandat in via min telefon håller harmonierna. Den absurda i den sällsamt vackra, spontana stunden blir ett minne jag kommer att ta med mig för livet.
Tobias Klemets i Dinner with Diane.
Möten på klubb
Två av de verk jag ser, Harald Beharies Undersang och Dinner with Diane av Klemets, Aalto&Kujansuu, behandlas mer ingående i de två avsnitt av “spontankritik” som bandades in av Svenska Yles Kritikerpanel under festivalen. Själv tycker jag att formatet, där tre kritiker (undertecknad, Yles egen Tomas Jansson samt den också för Ny Tids läsare bekanta Rakel Similä) bänkades vid mikrofonerna mer eller mindre direkt efter att föreställningen tagit slut för att ventilera spontana tankar, fungerade riktigt bra. Jag hoppas på någon form av fortsättning eller vidareutveckling, möjligtvis i tätare koordination med det övriga festivalprogrammet.
Festivalens konstnärliga ledare Martin Paul och Emelie Zilliacus.
Precis som jag observerat tidigare år och som också Charlotte Winberg påpekar i sin reflektion för Hufvudstadsbladet så fungerar kvällarnas fester naturligast och bäst som den sluss som kopplar ihop festivalen med Hangös lokalbefolkning. Detta är något som inte heller gått festivalens ledare förbi: Zilliacus beskriver hur hon hänförts av att se festivaldeltagare och Hangöbor i alla åldrar släppa loss under fredagens “lavatanssit” där artisten Juzzman med band gjorde Elin Skarin sällskap i buren för en spelning. Paul å sin sida är taggad över utvecklingspotentialen: här finns en chans att bygga vidare på den positiva kontakt som redan under flera år etablerats och fortsätta luckra upp de artificiella gränser som skiljer Hangöborna och teaterträffen åt.
Kulturmagasinet Victor fungerade som festivalkansli och klubblokal.
Jumppatytöt en fullträff
Representanter för lokalbefolkningen dök också upp på festivalens sista föreställning, där lokala gruppgymnastiktrupper bjudits in att se Teatteri Takomos samt Katariina Havukainen, Inkeri Hyvänen och Ella Lahdemäkis succépjäs Jumppatytöt (översta bilden). Hangö Gymnasium har tidigare utgjort skådeplatsen för några av mina bästa scenkonstupplevelser från Hangö Teaterträff, och inte heller i år behövde jag bli besviken. Jumppatytöt är komisk, hjärtskärande, estetiskt vacker och medryckande. I skrivande stund ser jag plötsligt på trions Instagramprofil att de tilldelats statens pris för informationsspridning, och priset kunde inte vara mer välförtjänt. En närapå perfekt avvägd helhet som dessutom fortsättningsvis turnerar landet runt och som jag med gott samvete kan rekommendera var och en som får tillfälle att se den (spelkalender hittas på jumppatytöt.fi). En på alla sätt värdig avslutning.
Text Otto Ekman
Foto Jo Hislop
Foto Jumppatytöt Jaakko Pietiläinen
