Midnight Sun Film Festival fyller 40 och trots att några av gästerna inte hade möjlighet att delta var festivalen även i år en lyckad helhet: filmutbudet imponerade. Och ingenstans är film en så levande konstform som när vi flockas kring den i Sodankylä, skriver Mio Lindman.
Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har tagit tåget upp till Rovaniemi och sedan bussen till Sodankylä. Snart femton börjar det bli? När bussen närmar sig orten tittar jag upp från en jobbsak. Den ser jag hastiga tag till att skicka ifrån mig. För nu är det dags, ännu en gång! Som vanligt: det är onsdag andra veckan i juni och det är bara film, film, film som ryms i skallen i fem dagar framöver.
Jag har glatt mig åt gästerna Margarethe von Trotta och Alain Guiraudie. När det visar sig att båda fått förhinder och inte dyker upp är det klart att det känns lite snopet. Men sådant händer och trots detta blir MSFF:s jubileum, 40 år som festival för filmälskare, en succé. Publiken sviker minsann inte och bland gästerna som dykt upp är det bland annat Christopher Petit jag tycker det är roligt att få en bredare bild av genom de filmer som visas, bland annat roadmovien Radio on, formexperimentet An Unsuitable Job for a Woman och essäfilmen D is for Distance.
Jag har under så många år brett ut mig om stämningen under Midnight Sun Film Festival att jag nu hoppar över till det som trots allt är huvudsaken, filmerna. Som vanligt utkristalliserar sig några teman; associationerna löper fritt där man står och väntar på nästa film. Mer än så hinner man just inte tänka där på plats.
Foto: Axa Sorjanen
Hemma och borta
En av gästerna i år är den franska regissören Léonor Sarraille. Hennes debutfilm Montparnasse Bienvenüe (2017) handlar om Paula (Laetitia Dosch) som brutit upp från sitt gamla liv med fotograf-pojkvännen. Nu irrar hon omkring i Paris på jakt efter bostad och jobb, ja: plats i världen. När jag ser filmen på nytt på stor duk blir den bättre än första gången. Jag drabbas än starkare av Paulas bottenlösa vilsenhet, hon är en människa som inte har en susning om vart hon är på väg, som tar livet med en klackspark men nånstans bryter allvaret in. Saraille korsar dråplighet med realism i snabba scener som tar oss genom prekariathelvetets olika kretsar, bland annat i ett köpcenter där Paula fått jobb på underklädesavdelningen. Rolig, smart, skarpsynt. Jag borde ha sett regissörens nya film Ari på festivalen men schemat funkade inte. En filmskapare att hålla ögonen på.
Om att inte vara hemma i världen handlar också den förunderliga آواز بوقلمون (Universal Language) som jag såg hela två gånger under festivalen. Den kanadensiska regissören Matthew Rankin (som skrev manus tillsammans med Ila Firouzabadi and Pirouz Nemati) skapar i denna film ett parallellt universum där Winnipeg och ett 1970-talets Teheran flutit ihop. Resultatet är en mycket egensinnig berättelse om bland annat en ledsen tjänsteman (spelas av Rankin själv) som åker från Quebec till sin gamla hemstad, där inget är sig likt och hans mamma känner inte igen honom, sedan träffar han på två barn som försöker fiska upp en sedel som de ser i en isvak. Det är som ett kärleksbrev till Jafar Panahis och Abbas Kiarostamis världar, och när jag ser det här, medan Israel bombar Teheran, bränner det i hjärtat. Det här är kort sagt en ljuvlig film som skapar miljöer (som känns både surrealistiska och helt verkliga) och sköra men absurda stämningar. En del grejer som handlar om Kanada förbi går mig gladeligen förbi, men det gör ingenting. Det jag uppfattar är en öm och experimentglad formalism som jag gärna ser mer av. (När jag läser om hur filmen kom till blir jag ännu mera förtjust.)
Om desorientering handlar också Sarah Friedlands Familiar Touch. Att fler och fler filmer handlar om demenssjukdom är ju inte så konstigt med tanke på hur folksjukdomen breder ut sig. Friedlands är en av de bättre. Ruth Goldman (Kathleen Chalfant) är en ganska välbärgad kvinna som av sin son blir flyttad till ett äldreboende. Denna märkliga nya tillvaro är ett icke-hem som ska vara ett hem, men var är hemma? En nyckelreplik, ett slags punctum, blinkar fram i en enda replik, på jiddisch, och är ett enormt rörande ögonblick i en film som annars också är välgjord som skildring av demens som tillvaro. Familiar Touch beskriver realistiskt de tvära kasten mellan klarhet och dimma som uttrycks bland annat när Ruth, en pensionerad kock, störtar in i boendets kök och börjar styra upp verksamheten där. Kathleen Chalfant är bra i huvudrollen som kvinnan som försöker orientera sig (tills hon slutar med det) och gör det med en blandning av anpassning och mild motspänstighet. Känslorna som uttrycks är sällan skrivna med versaler och utvecklingen i filmen går mot det allt mer blanka, allt mer ogenomträngliga.
Robert Bressons Une femme douce (1969) visades på MSFF med anledning av att Dominique Sanda, som har den kvinnliga huvudrollen, hade bjudits in som gäst. Det rör sig om en fri filmatisering av Dostojevskij-novellen “Кроткая”, berättelsen om en panthandlare och dennes hustru. Genom tillbakablickar visas glimtar ur parets olyckliga äktenskap. Den unga frun framstår emellanåt som en fånge i mannens (Guy Frangin) bostad. Deras samvaro tycks bygga på transaktioner, ända sedan de träffades då kvinnan kommer in med olika föremål till pantbanken (ingen kan få en sedel att se så olycksbådande ut som Bresson). Som har påpekats av många är Une femme douce en i raden av Bresson-skildringar av befrielse genom döden, här omedelbart etablerad i form av en en vit sjal som fladdrar i vinden. Vem var kvinnan? Det är en hård film, men tänkvärd och mångbottnad, inte minst genom de scener ur Hamlet som ingår som en pjäs-i-filmen.
Efteråt intervjuas Sanda om sina upplevelser av att arbeta med Bresson, om dennes säregna metod (att få skådespelarna att “tömma sig”), och att vara blott 17 år när filmen spelades in. Själv reagerar jag en smula på hur denna storartade skådespelerska på filmfestivaler får frågor om hur det var att jobba med den och den stora manliga regissören som framstår i mytologiskt ljus.
Foto: Antti Yrjönen
Cruising
Alain Guiraudie hade jag tidigare koll på endast genom en märkvärdig skildring av fabriksarbetare på en nedlagd fabrik, Ce vieux rêve qui bouge, från början av 2000-talet. L’inconnu du lac (Stranger by the lake, 2013) utspelar sig på en strand någonstans i det rurala Frankrike. Vid denna sjö samlas homosexuella män som kollar in varandra och sedan hittar sällskap att ha sex med i skogen. Franck (Pierre Deladonchamps) hamnar i samspråk med Henri (Patrick d’Assumçao) som sitter lite vid sidan om, och är några år äldre och har mera kläder på sig än de andra männen, som i regel inte har en tråd på kroppen. Mellan de här två uppstår ett slags bekantskap i denna annars anonym(iser)a(de) sfär. Medan småpratet pågår fortsätter blickarnas spel: Franck spanar in Michel (Christophe Paou) och försvinner in i skogen med honom.
Men nu har jag gett en onödigt kysk beskrivning; sex(ualiteten) skildras utan krusiduller, men dråpligt och välriktat ramas de frågor in som filmen befattar sig med: bekantskap och anonymitet, sex och död, sex och naturen. Och vad det lider blir det även en berättelse om cruisingens hemliga stigar och statsmaktens vakande och misstänksamma öga. Här, liksom i Guiraudies Misericordia (2024), får man en känsla för regissörens förbluffande (annat ord hittar jag inte) blandning av kriminalhistorier, komedi och filosofisk reflektion.
Jag undrar om Dag Johan Haugerud hade L’inconnu du lac i tankarna när han arbetade med Kærlighet, del två i trilogin som består även av Sex och Drømmer. Istället för la plage har vi här en färja i Oslotrakten som blir skådeplats för cruisingens förhoppningar. Här träffar vi sjukskötaren Tor (Tayo Cittadella Jacobsen) som hänger på Grindr, där han kan se om det finns potentiella hookups. Han går fram till en man (Lars Jacob Holm) och inleder ett samtal, mer blir det inte. Senare träffar han honom, det potentiella ragget – och psykologen – , på urologavdelningen där Tor jobbar med prostatacancerpatienter. Det är en komplicerad och vacker väv som vi blir delaktiga av. Cruisingkulturen stöts och blöts via intimitet, sex, kärlek, vänskap och vård. Karaktärerna funderar över mänskliga relationer och vad de hoppas på här i livet. Somliga recensenter har tyckt att det blir lite råddigt när Haugerud plockar med fler skikt, som planeringen av ett jubileum i staden Oslo som Heidi (Marte Engebrigtsen) sliter med. Själv vill jag bara jubla när kommunens framtid binds ihop med enskilda individers livsdrömmar. Och själva staden finns med, det här är också en film om stadsrummet, hur vi är i det och hur vi förhåller oss till andras närvaro i det. En stor eloge till MSFF som visade både del två och tre i denna serie . Kunde inte finländska biografer ha skippat en och annan film om snabba bilar och istället smugit in dessa på repertoaren?
Christopher Petit, foto: Jacky Law
På drift
Christopher Petits beskrivning av ett nästan zombieaktigt sökande i indieklassikern Radio On (1980) går i postpunkens mörka nyanser. Jag ser den tidigt på morgonen i ett halvtomt tält (efter att i många år planerat att titta på den). Musiken – bland annat David Bowies ”Heroes”/”Helden” – och de ominösa svartvita bilderna känns nästan överväldigande i mitt sömniga tillstånd. Antagligen blir allt bättre så här, känslorna blir större, stämningarna slår an en ton mera omedelbart. Ramberättelsen är en man (David Beames) som ger sig ut på vägarna för att få klarhet i omständigheterna kring broderns död. Den här roadmovien lever på bilderna, musiken, ljuset, den sävliga dialogen, de drömska platserna; vägar och trafik ackompanjerade av Kraftwerks “Ohm Sweet Ohm”. Jag vet inte om det är bristen på sömn, men jag uppfattar att Radio on på något plan verkligen frammanar sorgens avdomnade läge.
En tidsbild genom en film om att bryta upp och kasta sig ut i det okända fick festivalbesökarna genom Anja Breiens Hustruer (1975). När sluttexterna rullade jublade publiken i det stora tältet, vilket inte är alldeles vanligt när det gäller annat än karaoke-föreställningar. Men den här fritt strövande feministiska pikaresken slog helt klart an en ton, också hos mig. Mie, Heidrun och Kaja, tre gifta väninnor i trettioårsåldern, vill inte gå hem efter en våt klassfest, så de fortsätter partaja på stan. Natt blir morgon, och så blir det dag, men äventyren tar inte slut. Ingen av dem har lust att återvända till monotonin och relationerna hemma. Breiens vilda regi är fullständigt underbar. Det handlar om sexuell frigörelse, att vara kvinna det offentliga rummet, skitjobb, mansgrisar, våld, barn. Allt är gjort med ett ypperligt sinne för lekfullhet, men uppsluppenheten bottnar i sorg, och därför slår filmen så hårt. Den sliter i föreställningar om manligt och kvinnligt, upproriskheten är smittsam, men även melankolisk (hur vill vi leva?). Skamligt nog kände jag inte till Breien, så nu öppnades ett nytt fönster till den nordiska filmens historia. Hustruer är besläktad med Cassavetes, Chytilovà och Varda. Att det finns två uppföljare till Hustruer gör mig naturligtvis nyfiken.
Dominique Sanda, foto: Antti Yrjönen
Farligt motstånd
En av de stora filmupplevelserna för mig under festivalen var den iranska filmen The Witness, regisserad av Nader Saeivar. Ramen är korruptionen och det normaliserade våldet i landet. En pensionerad danslärare, Tarlan (Maryam Boubani), vägrar vara med och upprätthålla ett sådant system. Hon är fackligt aktiv, och när hennes (adopterade) dotter Zarah mördas gör hon sitt yttersta för att den skyldiga ska få sitt straff. Klassiskt material för en thriller, och sådan är stilen i filmen också, återhållsamt kylig. Men det är inte något snaskande i brott som Saeivar intresserar sig för. Utan: hur opererar skräckregimen i Iran, vad kan det alls betyda att göra motstånd? Zarahs man, som är tjänsteman, attackerar henne och vill skyffla in henne i hemmet. Tarlas son vill få mamman att lugna ner sig, ta ett steg tillbaka; hennes oräddhet sätter, anser han, också honom på spel. Och han vill och vågar inte bli indragen. Maryam Boubani bär upp filmen med sitt strama skådespeleri, genom henne förmedlas det oerhörda allvar som finns i den här berättelsen.
Om att hantera en familjemedlems motstånd handlar också Margaretha von Trottas Die bleierne Zeit (Marianne och Juliane, 1981) som jag ser på nytt. Gudrun Ensslin och hennes syster Christine har fungerat som förebilder, utan att ord som RAF eller annat mera specifikt yttras i filmen. Istället möter vi Juliane (Jutta Lampe), som är journalist och arbetar för feminismens sak, och hennes syster Marianne (Barbara Sukowa, gäst i Sodankylä för några år sedan), som vi i filmens nu möter i en fängelsecell, anklagad för terrorism. Berättelsen utforskar systrarnas livsval genom hur de förhåller sig till varandra. Det mesta här har potential, speciellt filmens fotografiarbete och rumslighet, men själva dramaturgin och dialogen upplever jag den här gången som nästan outhärdligt schematisk. I några scener bränner syskonskapet till, lite som i The Witness, genom frågor om skuld och ansvar, men de slarvas bort när von Trotta vårdslöst smetar på med barndomsminnen och sentimentala förvecklingar.
Das zweite Erwachen der Christa Klages (1978), om en kvinna (Tina Engel) som med två kumpaner rånar en bank för att rädda ett daghem, finner jag på ett helt annat sätt vara en vital film, precis som i Die Bleierne Zeit kontrasteras två kvinnors liv (bankrånaren och ett biträde på banken som är med när rånet utförs), men här görs det mindre klumpigt, formen är friare.
Jag passar också på och ser hennes Ingeborg Bachmann från 2023 är en slående beskrivning av en hopplös dynamik mellan kvinnan som vill skriva och den manliga författaren (här: Max Frisch (Ronald Zehrfeld, rolig) i form av som vill ha en Kvinna. Men skildringen av “öknen” blir närmast pinsam. Är exotiseringen som filmen dryper av i scenerna i öknen medvetna, ett stilgrepp? Jag misstänker starkt att så inte är fallet.
På tal om politisk film: musikal som börjar och slutar med strejkande arbetare. Är det möjligt? I Jacques Demys Une chambre en ville (A Room in Town, 1982) serveras vi just detta. En strejkande hamnarbetare (Richard Berry) är inkvarterad hos änkan till en överste (Danielle Darrieux). Han sällskapar med en flicka som gärna vill att de ska flytta ihop. Men så, efter förvecklingar, träffar han änkans dotter (Dominique Sanda i ännu en fin roll), en upprorisk typ som gör som hon själv (och inte mamma eller den äkta maken, tv-försäljaren) vill. Man känner ju igen stilen från Paraplyerna i Cherbourg, ändå är det drabbande med den måttlösa stiliseringen, den trassliga kärleken och strejken som möter statens brutala våld. Och karaktärerna som sjunger sig igenom sina sjaskiga omständigheter. En pärla!
Natt på festivalen, foto: Mio Lindman
Filmen klättrar ut från duken
Ett lyxproblem under festivalen är, också i år, att få tiden att räcka till. Programmet innehåller så mycket intressant att jag får pussla ihop så gott jag kan men ändå hinner jag inte med allt. Och bottennappen? Klart att de också ryms med. Som tur är klaras det av redan under den första filmen, då jag ser Miguel Gomes Grand Tour som i och för sig är vacker och på sitt sätt egensinnig men är inget annat än yta: européisk man surrar omkring i Asien under tiden kring andra världskriget på jakt efter den dam som han tänkte att skulle gifta sig med honom. Det är som Amélie i Montmartre skulle förvandlas till en spjuveraktig blick på en epoks sista suckar.
Tacksam är jag över att sådana lågvattenmärken är få. Istället slås jag ännu en gång av oförutsägbarheten i programmet. Master class-filmerna brukar bjuda på udda saker, så även i år. I Olaf Möllers serie om filmer som utspelar sig på biografer ser jag Ucieczka z kina „Wolność” (Escape from the ‘Liberty’ Cinema, 1990). Herr Rabkiewicz (Janus Grajos), trött och garvad censor, har skickats till en biograf för att något märkligt är på gång där. En film av det vanliga slaget visas, men det är som att skådespelarna i den krupit ut ur filmen och … börjat sabotera den, krupit ut ur dess grepp? Och det går som censorn säger i början, att om inte han fanns där och upprätthöll ordningen, då skulle ju var och en av oss tvingas bli vår egen censor? Wojciech Marczewski riktar sig självklart till sin samtid, men den här kluriga och mångfacetterade skildringen av filmens makt är inte begränsad till sin historiska kontext.
Det här är den perfekta söndagsfilmen i Sodankylä, när huvudet nästan håller på att sprängas av intryck, när dag och natt luckrats upp, när allt är film, film, film. Jag blir plötsligt hypermedveten om min omgivning, nog känns det lite som att filmen håller på att krypa ut till mig där i min stol i Lapinsuu? Eller är det jag som håller på att sugas in i duken? Och vad gör de här dagarna i Sodankylä med mig, det är något jag faktiskt funderar på när jag ser Ucieczka z kina „Wolność”. Som bäst är det väl ändå just som i Marczewskis berättelse, att genom filmdagarna ympar in ett slags galenskap i en som river sönder vaneseendet, ställer det gamla på ända, möblerar om i uppmärksamheten.
Foto: Axa Sorjanen, Antti Yrjönen, Jacky Law, Mio Lindman
