Meinanders Henka ha skriba en kniga om stadin. Fast han är bonsare är den alldeles yees.
Det är Helsingfors. Historien om en stad. Som tur är skrev han den inte på stadins slang. Det verserade språket är en av bokens förtjänster. Det är samma som jag lärde mig av doktor Bror Åkerblom i Svenska Reallyceum. På lektionerna, inte på Revans skolgård. När det var flaidis skrek man “mera blod, större ring”.
Texten är vårdad och flytande, med en torr humor. Där finns ingen “kontext”, ingen “agens”. I stället stöter man man på fina ord som “förnimma”. Det gör läsningen nästan euforisk.
Till min känsla bidrar fyra generationers erfarenheter av min älskade hemstad. Från 1800-talets försvunna “Fredika” till 1900-talets Röba, Kronika och Skata till dagens Muncca.
Meinanders ordval “historien” om staden ger utrymme för en berättande, ibland kåserande stil. Utan att ge avkall på den professionella historikerns exakta dokumentation.
För snart ett halv millennium sedan var Helsingfors en småstadshåla. På 1570- talet hade “staden” runt 600 invånare, men under de följande 40 åren flyttade ett hundratal bort. Meinander beskriver hamn- och strandbodar, torg, stockhus med innergårdar, träkyrka med jordgolv och talesättet “Agta tiden, tänk på döden”.
Rådet var befogat. Vid den tiden brann en stor del av staden upp, nästa år kom pesten och 1571 flera plundringståg av den “gamble arffienden”.
1600-talet blev bättre, i spåren av Gustaf II Adolfs krig och Axel Oxenstiernas geniala organisation med generalguvernörer som Per Brahe. Tjärhandeln blomstrade. och antalet invånare växte till omkring 2,000.
En av de stora förtjänsterna med Meinanders bok är att han ställer stadens historia i relation till stora geopolitiska händelser och till Finlands egen nationella historia. Under första halva 1700-talet utvecklades staden i skuggan av napoleonkrigen och senare av hattarnas uppstudsighet mot Ryssland. Sedan kom Karl XII:s grandiosa fälttåg, efter att Sverige blivit anfallet får tre håll. I baksmällan efter dem förlorades Finland till kejsardömet.
Grundandet av St Petersburg 1703 fick på lång sikt stor positiv ekonomisk och negativ militärpolitisk betydelse. Före det kom några grymma år. Kyla och missväxt 1696-1707 tog en fjärdedel av landets invånare; i Helsingfors dog 640 av 2100. Böldpesten tog 1710 ca 650 av 2000. År 1713 anfölls staden av Peter den store och vid evakueringen brändes staden ned.
1800-talet blev lyckligt för Helsingfors. Sveaborg blev en lyckträff som påverkade hela staden. Också nu låg stormaktspolitiken i bakgrunden. Johan Albrecht Ehrenström byggde om staden helt, med hjälp av arkitekten Johan Ludvig Engel. Det är dem vi har att tacka för stadens utseende, med Unionsgatan och Esplanaden som centrala stråk. Att Eliel Saarinens och Alvar Aaltos senare visioner om en jättelik, mångfilig autostrada norrifrån som hade förintat Tölöviken får vi tacka stadens fäder för.
Vi har i dag en vacker innerstad med en arkitektur som är “dräktig av minnen” som Jan-Magnus Jansson uttryckte det. Den är känsligt beskriven av Meinander.
Bakom Helsingfors tillväxt låg klassiska ekonomisk-geografiska omständigheter som hav och hamnar, landsvägar och järnvägar, strategiskt läge och fördelarna med att bli huvudstad. Som drivkraft fungerade “världsekonomins just då accelererande integration”, teknologiska innovationer som ångkraft, järnvägar och elektricitet. Meinanders vision stöder min egen käpphäst. Jätteupplagorna från rotationspressarna gav den uppmärksamhet som massproduktionen behövde för sin reklam. Masstransporter spred reklamen åt det ena hålletoch produkterna åt det andra. Pressen svarade för den samhällsdebatt som demokratin behövde, och marknadsekonomin för de timliga behoven. Denna symbios håller i dag på att splittras, av samma teknologiska orsaker som skapade den.
Efter alla dessa lovord måste jag ta på mig Ny Tids lätt rosafärgade glasögon. Dem fick jag när jag år 1947 var utetjuppare och utbärare på tidningen, som då låg vid Kotkagatan, i Asunto Oy Kotkanpesä. Sedd med de “glasarna” är Henrik Meinander en bonsare.
En känslig läsare kan störas av att han använder “flinkt tjänstefolk” som eufemism för “pigor”.
Å andra sidan skriver han att de svenska studenterna under språkstriden “i huvudsak var Helsingforsare från de övre samhällsklasserna som ofta betedde sig som de alltjämt vore herrar på täppan”. “Inbördeskriget” ser Meinander som “i huvudsak en utlöpare av ryska revolutionen och första världskriget”.
Efter denna kalfatring är jag beredd att acceptera Henrik Meinander som en “stadin konde”.
Henrik Meinander:
Helsingfors. Historien om en stad.
Schildts & Söderströms, 2025.
