Journalister är för dåligt insatta i klimatförändringen och förmår därför inte beskriva hoten som den medför skriver författarna till Att låta världen veta – handbok i klimatjournalistik.
Egentligen skulle jag ha skrivit en insändare i min lokaltidning.
I medlet av april publicerade EU:s klimattjänst Copernicus sin årliga rapport om klimatet, i vilken slås fast att 2024 varit det varmaste året i Europa sedan mätningarna började och att Europa värms upp dubbelt så fort som jorden som helhet. Nyhetscheferna på Upsala Nya Tidning ansåg inte att den nyheten var värd att publicera vare sig på webben eller i papperstidningen.
I insändaren skulle jag ha försökt förklara varför jag tycker att det var en journalistisk felbedömning. Jag hade tänkt avsluta med att rekommendera journalistkollegorna Lisa Röstlunds och Alexandra Urisman Ottos färska bok Att låta världen veta – handbok i klimatjournalistik.
Redan på första sidan sammanfattar Röstlund och Urisman Otto grundproblemet med medias behandling av klimatkrisen:
Utsläppen av växthusgaser är på väg att kasta oss ut i okänt territorium till ett klimat som mänskligheten aldrig tidigare befunnit sig i. […] Men det märks inte om du bläddrar i en vanlig tidning, skrollar genom en nyhetssajt eller slår på tv- eller radionyheterna. Fortfarande behandlas klimatkatastrofer […] som enskilda olyckor av de flesta medier i världen. Och forskningslarmen om att planeten är på väg mot en katastrof beskrivs som nyheter bland alla andra.
Kunskap saknas
Enligt de båda författarna har journalistkåren dåliga kunskaper om de hot den globala upphettningen medför för livet på jorden. De skriver att nyhetsvärdering och prioriteringar görs utan tillräcklig förståelse för brådskan och allvaret i situationen. Det här måste ändras, menar de. Eftersom de insåg att det saknas en handbok i klimatjournalistik för yrkesverksamma och blivande journalister beslöt de att skriva en själva.
Bristen på kunskap på redaktionerna gör att de inte förmår se och än mindre skildra hur klimat- och mångfaldskriserna hänger samman och hur mycket de redan påverkar oss alla.
Röstlund och Urisman Otto arbetar sedan länge på Dagen Nyheter och har många års erfarenhet av miljö- och klimatjournalistik. Tillsammans med The Guardian hör DN till de medier som gått i spetsen för utvecklandet av en journalistik med ambitionen att på ett seriöst sätt försöka skildra klimatkrisen och dess konsekvenser.
Och det är just här journalistiken om klimatet så ofta brister: journalister saknar, liksom medborgarna i allmänhet, insikt om de båda parallella kriser som plågar vår planet – den globala uppvärmningen och artdöden som hotar den biologiska mångfalden. Bristen på kunskap på redaktionerna gör att de inte förmår se och än mindre skildra hur klimat- och mångfaldskriserna hänger samman och hur mycket de redan påverkar oss alla. Många – även inom journalistkåren – tror att klimatkrisen utspelas någon annanstans och att effekterna blir synliga först om flera decennier. Mediernas klimatrapportering har i det stora hela misslyckats att ge en helhetsbild av allvaret i klimatkrisen. Den påverkar oss redan nu: Hettan kräver liv – bara i Europa beräknas omkring 175 000 personer årligen dö i förtid av värmerelaterade orsaker – och stormar och extrem nederbörd resulterar i materiella skador som kostar enorma belopp.
Klimatkrisen börjar nu synas i vår konsumtion av dagligvaror: de skenande priserna på kaffe och choklad de senaste månaderna orsakas till väsentlig del av klimatförändringarna som gör att skördarna minskar. Det gäller för journalistiken att visa på de här sammanhangen. Om vi medborgare inte förstår vad som sker kan vi inte heller kräva åtgärder av våra valda politiker.
Vår tids största nyhet
Ska vi lyckas stoppa en skenande upphettning av vår planet måste utsläppen minskas nu. Vi kan inte vänta. Men det är just vad politiker i Finland, Sverige och EU vill att ska göra. Framför allt från höger hörs krav på att redan beslutade klimatmål senareläggs eller rivs upp och att användningen av fossila bränslen av ekonomiska skäl måste få fortsätta: dessa politiker utgår från att en omställning blir alldeles för dyr. Med fossilindustrin i spetsen skrotar nu allt fler företag sina klimatambitioner. Tunga påverkare som Storbritanniens förra premiärminister Tony Blair försöker övertyga oss om att världen inte klarar sig utan fortsatt användning av fossila bränslen.
Under tiden krossas temperaturrekord över hela jordklotet. Koldioxidhalten i atmosfären har denna vår krupit upp över 430 ppm (miljondelar), en halt som inte förekommit på flera miljoner år – och när det sist skedde såg vår planet mycket annorlunda ut än nu. Redan om fem år kan Arktis vara isfritt sommartid. Jordens glaciärer smälter i allt snabbare takt och permafrosten i norr tinar. Forskarna har hittat oroande tecken på försvagningar av strömmarna i Atlanten. Djur, insekter och växter riskerar att dö ut när ett allt varmare klimat förändrar deras habitat.
Allt detta sker här och nu, men vi måste ha hjälp att se och förstå det som pågår. Därför behöver vi en skarp och medveten journalistik, som berättar sanningen om klimatkrisen, återger relevanta fakta och gör sammanhangen begripliga och intressanta för gemene man. Som det nu är scrollar alltför många förbi artiklarna om klimatkrisen. Men den är vår tids största nyhet. Inom några få decennier kan det vi kallar mänsklig civilisation hotas av en kollaps. Det vi gör här och nu – eller avstår från att göra – kommer att avgöra om våra barnbarn och deras barn får ärva en beboelig planet.
Skapa krismedvetande
Låt världen få veta – handbok i klimatjournalistik är ett nödvändigt hjälpmedel för alla journalister som vill berätta sanningen om tillståndet i världen. I bokens längsta och viktigaste kapitel sammanfattar Röstlund och Urisman Otto vad vetenskapen säger om klimatkrisen. Det är ett föredömligt avsnitt, som koncentrerat och klart, men utan förenklingar, berättar vad vi vet om planetens tillstånd; inte bara journalister har nytta av det här avsnittet, vareviga politiker i riksdag, välfärdsområde och kommun borde också åläggas läsa det och därefter tenteras på sina inhämtade kunskaper.
Röstlund och Urisman Otto menar att den journalistik som vill skildra det som sker med klimatet behöver en ny utgångspunkt. De drar en parallell till coronapandemin och den ryska invasionen av Ukraina som fick media att ställa om från den vardagliga lunken till krisläge. Samma krismedvetande måste finnas också när det gäller rapporteringen om klimatet. Men den saknas fortfarande. Just det här är den kanske viktigaste insikten som förmedlas i Att låta världen få veta. Journalister måste förstå att vi befinner oss mitt uppe i en klimatkris och rapportera i enlighet med det.
Lisa Röstlund och Alexandra Urisman Otto:
Att låta världen få veta – handbok i klimatjournalistik.
Mondial, 2025.
