En rockgubbe gick på Flow

453

Okända artistnamn glor på mig från festivalens app, medan de multinationella sponsorernas logotyper hänger som damoklessvärd ovanför mitt huvud. Det var 16 år sedan jag senast var på Flow. Hur ska detta sluta? 

Jag ögnar genom Flow-festivalens artistutbud och konstaterar att jag av de cirka 150 artisterna som uppträder på Flow i Södervik, Helsingfors, 8–10 augusti, känner jag till ungefär en tredjedel till namnet. Jag kan beskriva hur 20 av dem låter, ungefär, och jag kan nämna ens en låt av sju av dem: Litku Klemetti, Air, Goldielocks, Veronica Maggio, Kneecap, Sexmane och Five Corners Quintet. Jag känner naturligtvis till dragplåstren FKA Twigs, Burna Boy och Charli XCX (som jag alltid i misstag kallar Charli CXC) – den sistnämnda har jag till och med sett live tidigare – men kan inte minnas en enda låttitel. Som rubriken låter förstå är jag en rockgubbe, och årets program på Flow domineras av rap och hiphop. Min kunskap om den genren slutar vid Public Enemy och Snoop Dogg. Framför mig väntar alltså en spännande upptäcktsfärd i för mig obekant musik – något jag uppskattar stort i festivalsammanhang.

Jag besökte senast Flow Festival 2009 – det året då Lily Allens läkare hade pumpat i henne bedövningsmedicin för hästar så hon skulle klara av att uppträda med ryggvärk – och hon som resultat var helt groggy på scenen. Det var året då festivalen slutgiltigt tog steget från att vara en liten indiefestival till en som kunde locka världsnamn som nämnda Allen, Kraftwerk, Vampire Weekend och Fever Ray. Men det var också en festival som fortfarande på sin näst största scen kunde boka in finlandssvenska kultband som Mattias Björkas Cats on Fire och systrarna Kemppainens LCMDF – en omöjlighet idag. Jonnet ei muista, men festivalen grundades ursprungligen av Tuomas Kallio och andra aktörer i och kring nu jazz-kollektivet Nuspirit Helsinki. Den första festivalen ordnades som en liten, intim klubbtillställning i och kring VR:s sedermera nedbrunna och rivna magasin nedanom riksdagshuset, med fokus på soul och jazz. 

Större och mer mainstream

Mycket har också förändrats sedan mitt senaste besök. Festivalområdet har utvidgats så att det idag omfattar nästan dubbelt så många kvadratmeter som 2009. Flertalet scener har lagts till, bland annat den ikoniska ballongscenen, och dessutom finns det idag små DJ-scener i varje hörn av festivalområdet, som dunkar på från middag till småtimmarna. Samtidigt har festivalens musikaliska profil även skiftat mot mainstream. 2009 rymdes singer-songwriters som Jenny Wilson och Frida Hyvönen, jazz- och soulorkestrar som Ricky-Tick Big Band, Hypnotic Brass Ensemble, Jupiter Soul Revue och Seun Kuti, samt experimentella artister som Yann Tiersen och Nithin Sawhney på festivalens stora scen. I år är den helt och hållet reserverad för mainstreamstjärnor i genrerna pop och hiphop. Tuomas Kallio är fortfarande en av festivalens konstnärliga ledare, och är säkert den huvudsakliga orsaken till att jazzen, soulen och det mer experimentella och avantgardistiska trots allt hänger kvar på programmet – nuförtiden får man ändå uppsöka festivalens mindre scener för detta utbud – ballongscenen och scenen “The Other Sound” i det forna gasturbinkraftverket som går under namnet Kattilahalli. 

Flow-veteraner som jag träffar under festivalen beskriver årets artistutbud som ganska tråkigt – det är satsningar på säkra kort och mainstreamartister som är ute på sina världsturnéer, många av vilka har uppträtt på festivalen tidigare. Mig stör det inte avsevärt att många av artisterna är bekanta för mina vänner sedan tidigare, eftersom de inte är bekanta för mig. Jag går därför in i leken med öppet sinne – och får flera belöningar för det. 

Flow är idag inte längre en festival för de inbitna musikdiggarna, utan en gigantisk kapitalistisk maskin som satsar på att maximera profiten – festivalen gjorde år 2024 en vinst på 1,3 miljoner euro. På samma gång har festivalen också förvandlats till ett event dit folk går för att festa, träffa vänner, visa upp sig och för att fylla sina Instagram- och TikTok-konton med innehåll. Som Svenska Yles artikel den 11.8 förtäljer, kan många besökare sätta mer pengar på festkläder och pynt än på de 200+ euro som en två- eller tredagars biljett kostar. 

Fest på stora scenen

Följaktligen är också en stor del av huvudscenens artister sådana som garanterar feststämning. Det finländska postprogg-big bandet Saimaa, grundat av Tehosekoitins tidigare trummis Matti Mikkola, öppnar festivalen med sitt flower-power inspirerade uppträdande, med influenser av progressiv rock, country och finsk schlager. Som brukligt avslutar bandet med sin upprockade version av Sibelius Finlandia – något som naturligtvis faller i god jord bland publiken. 

Finländska rap-sensationen Turisti (Harlova Makungila Vukulu) är en av de finska rapparna som mest inspirerats av den amerikanska trap-scenen och även inkorporerar rockelement i sina låtar. En gammal rockgubbe kunde kalla Turistis stil för något som närmar sig gangsta-rap-scenen. Med hjälp av Flows utomordentligt skickliga kreativa och tekniska personal som sköter konsertfilmniningen och -regin som projiceras från de gigantiska skärmarna både vid sidan av och ovanför stora scenen blir Turistis gig nästan som en timmeslång musikvideo – och Turisti är en gudabenådad “skådespelare”, som vet hur man spelar inför kamera. 

Om Turisti är en “bad vibe”-rappare, är en av lördagens höjdpunkter på stora scenen, Ege Zulu, det motsatta. Zulu (Eugene Mokulu), uppväxt i östra Helsingfors med kongolesiska rötter, vet vilken hans uppgift är klockan fyra på lördagseftermiddagen på stora scenen: att starta partyt. Det gör han med bravur. Zulus lyrik handlar till ungefär lika delar om ett något slätstruket socialt samvete (sälj inte droger, för då går det illa, lyft en skål för låginkomsttagare) och relationer/kärlek, och framförs till takt av den snabba, melodiska rap som blivit ett varumärke för den finländska varianten av genren. Trots att låttexterna ibland kan ha allvarligare undertoner, är musiken ständigt up-beat, och Zulu uppträder med en medryckande och publikfriande karisma och energi, i dynamisk samverkan med sina spralliga dansare och bakgrundssångare. 

Sexmane & Mirella

Zulu dyker också upp som gäst på söndagen då Sexmane (bekant för en äldre publik från UMK ifjol) har samma uppgift som Zulu hade på lördagen. Såpass populär är artisten bland en yngre publik att inte heller han hade några problem att dra igång festen – även om Sexmanes musik och lyrik är något mer mollbetonad, man kunde nästan tala om emo rap, om något sånt existerar. Lite schizofrent blir det ändå då Sexmane på en och samma gång försöker piska upp feststämning och i mellanspeakarna ändå ser det som nödvändigt att påminna publiken om att han egentligen inte är någon positiv person, och att han brukar gilla att sjunga om hur less han är på allting – men hej, nu ska vi ha kul! Ändå. Sexmane (Max Sene) är ett fenomen – år 2023 hade han enligt vissa uppgifter en kort stund hela 18 låtar på Finlands Top 50-låtlista. Den 25-åriga artisten lägger fortfarande på ett lite tonårsaktigt “oj vad det är synd om mig”-filter i sitt uppträdande, som framstår som kalkylerat och performativt, men lyckas han skaka av sig det, kan han bli en riktigt fin liveartist. Sexmanes musik lutar sig mot trap och R’n’B, men har även tydliga influenser av hårdrock, och då han stundvis lämnar rappandet för sång, visar han sig också ha ett riktigt kompetent rockvrål. 

Även finlandssvenska Mirella Roininen, vars nyligen inledda förhållande med Sexmane skapat rubriker i kvälls- och skvallerpressen uppträdde även hon på Flow, men tyvärr missade jag hennes gig. Mirellas superhit “Timanttei” var som känt den mest lyssnade låten på Spotify i Finland 2024. Två var Ege Zulus och BEHMs “Tunnista tuntiin, och trea var igen Mirella, tillsammans med Lauri Haavi, med låten “Luotathan”. 

Visuellt så det förslår

Av de utländska gästerna på huvudscenen kan man nämna fredagens Air och FKA Twigs, lördagens Veronica Maggio och Burna Boy samt söndagens Lola Young och Charli XCX. Air var dragplåstret för 40-plussarna i publiken. Den franska synthduon utlovade en spelning bestående av bandets hyllade debutskiva Moon Safari från 1998. I verkligheten blev den nästan hela skivan, men också en handfull övriga hits, inklusive publikfavoriten “Cherry Blossom Girl” från tredje albumet. Airs lågmälda, psykedeliska och melodiska spelning erbjöd en stund av lugn på en annars väldigt dunka-dunkig huvudscen, men var i övrigt kanske mest uppskattat av de redan frälsta. 

FKA Twigs (Tahliah Barnett) är en av det senaste decenniets mest kritikerrosade artister och blandar olika popstilar, med influenser Madonna, Massive Attack, Lana Del Rey, Kate Bush, med flera. Den brittiska sångaren, låtskrivaren och producenten har bakgrund som dansare och fokus på spelningen på Flow ligger också på själva showen. Visuellt och tematiskt ligger FKA Twigs nära en annan afrofuturist, Janelle Monae, som uppträdde på Flow i fjol, och liksom Monae är också hennes musik svår att genrebestämma, förutom att den tillhör den elektroniska musikens paraply. FKA Twigs är en popdiva ut i fingerspetsarna, besitter en imponerande sopranstämma och hinkvis med karisma. Uppträdandet är en del av hennes världsturné och är koreograferat in i minsta detalj, med musiken, och en ansenlig del av sången, färdiginspelad på band. Det är en imponerande och medryckande föreställning som nästan påminner mer om ett nummer av Cirque de Soleil än om en musikkonsert. 

I Felas fotspår?

Veronica Maggios spelning har redan behandlats grundligt både i HBL och Svenska Yle, och eftersom jag inte har något speciellt förhållande till den svenska melankoliska popens mästare har jag egentligen inget desto mer att tillägga till mina kollegers utmärkta rapporter och omdömen. Men visst är det fantastiskt att se vilken passion Maggio väcker i den finlandssvenska folksjälen. Det känns som om halva Svenskfinland dykt upp på spelningen. Flow har lärt sig av tidigare års misstag, då de placerat svenska artister på mindre scener utan att begripa hur omåttligt populära de är bland vårt lands svenskspråkiga befolkning, med resultatet att scenerna varit alldeles för små för publiktillströmningen. Maggio gjorde, som mina kolleger påpekat, en prickfri insats, men mest fantastisk var publiken. 

Maggio uppträdde faktiskt för första gången på Flow i år, men det gjorde inte lördagens huvudartist Burna Boy. Damini Ogulu kommer från Nigeria, landet som gav oss kanske Afrikas mest inflytelserika artist, Fela Kuti. Ogulus morfar Benson Idonije var i själva verket Fela Kutis manager. Burna Boys manager är hans mamma, Bose Ogulu, som också är med i Finland. Det är också resten av släkten, om man får döma av allt folk som springer omkring i fotodiket under konsertens början. 

Burna Boy har hyllats för sina ställningstagande låttexter och har kallats en av afrobeatens allra främsta lyriker – och följer således i Felas fotspår. I sina låtar kommenterar han ofta Nigerias kolonialistiska historia, och även dagens neokolonialism. Han har kallats för en röst för alla som levt eller lever under kolonialistiskt förtryck, och har hyllats för att ha återfört både aktivism och fokus på lyrik i afrobeat-genren, en genre som i dagens läge ofta optimeras för dansvänlighet på bekostnad av innehåll. 

Må så vara, men nog är det dansvänligheten som drar det längsta strået under Burnas Boys konsert på Flow. Till skillnad från många andra av festivalens dragplåster, har Burna Boy med sig ett band på åtminstone ett dussin musiker, plus bakgrundssångare och dansare, och fyller scenen med liv och fest. Publikkontakten är omedelbar, och Burna Boys energi verkar outtömlig. Det är omöjligt att stå stilla under konserten, och också mamma Bose shejkar stolt i utkanten av scenen. Musikaliskt är det här ganska klassisk feelgood-afrobeat, med inslag av R’n’B och reggae. Allt bärs av Burna Boys genomsympatiska scennärvaro och hans magnifika, raspiga baryton. Jag konstaterar som referenspunkt till mitt festivalsällskap att om Shaggy (ni minns han med “Boombastic”) hade gjort bättre musik, hade han kunnat låta så här. 

Pop i underbyxorna

En av söndagens huvudakter är Londonbördiga Lola Young, en 24-årig popartist som tagit musikvärlden med storm under det gångna året. Youngs låt “Messy” från hennes debutalbum blev en megatrend på TikTok 2024, vilket ledde till hennes internationella genombrott som artist. Bakom finns ändå en satsning på en karriär inom musiken sedan barnsben, med allt vad det innebär av musikskolor, talangjakter, etc. 

Youngs musik är en medryckande blandning av pop, soul och R’n’B, levererad med ett slags självutlämnande nonchalans som är oerhört avväpnande. Det här är musik för en ung generation som försöker navigera hela den emotionella berg-och-dalbana som det innebär att gå från tonåring till ung vuxen – med budskapet att “det är okej att inte tvätta sina strumpor varje dag”. Lola Young har en djup och själfull röst, som hon uppfriskande nog verkar nästa ironisera över då hon sjunger. Både hennes scenuppträdande och de intervjuer jag sett med henne ger uttryck för ett slags mix mellan spoiled brat och white trash, vilket också ger hennes spelning på festivalen en intressant energi. Inget revolutionerande här, men ett sympatiskt och intressant inslag. 

Festivalens huvudartist är, likaså brittiska, popdivan Charli XCX, eller Charlotte Aitchison, som sedan mitten av 2010-talet varit ett av de hetaste namnen inom electropopen. För tillfället turnerar Charli för att promovera sitt nya album, Brat. I en essä i Ny Tid 2021 beskrev Christoffer Steffansson Charli XCX som en av de främsta representanterna för så kallad maximalism inom den elektroniska musiken, specifikt undergenren bubblegum bass: “Det handlar om musik där plastiska syntar kombineras med en studsande bas för att skapa ett extremt artificiellt, färgsprakande och ”gulligt” ljudlandskap som ändå låter hysteriskt och sönderkrossat”. Han fortsätter: “Precis som så många rappare använder Charli XCX sig ogenerat av autotune […] för att nästan helt smälta samman med den redan glitchiga och artificiella musiken”. 

Live är det kanske inte riktigt så artificiellt som Steffansson skriver, främst därför att Charli själv är så energisk och aktiv på scenen – hela konserten igenom dansar, hoppar och springer hon i ensamt majestät över scenen i bikiniunderdel och crop top, pumpar upp stämningen i musiken och sporrar publiken att sjunga med i hitsen. 

Som den gamla rockgubbe jag är, finner jag det fortfarande märkligt att huvudartisten på en megafestival är en ensam sångerska som sjunger karaoke till sina egna låtar från bakgrundsband. Stämningen blir mer som att gå på disco än att kolla på en konsert – men så är det förstås discomusik också, och meningen är ju att man ska hoppa och dansa, snarare än fördjupa sig i de musikaliska kvaliteterna. Musikens kraft är ju att den, mer än någon annan konstform, talar direkt till våra känslor och i bästa fall lyckas få oss att förlora oss själva i stunden, och i konsertsammanhang skapa en gemensam förhöjd sinnesstämning. Detta lyckas av allt att döma Charli XCX med. Här, igen, måste man lyfta på hatten för teamet som skapar det visuella fyrverkeriet på stora scenens skärmar. Kameraoperatörerna hittar ständigt spännande vinklar och klippet är som ur en musikvideo. En mobil kameraman springer runt på scenen och filmar Charli, som ofta sjunger rakt in i hans kamera , och hon och tar med den i showen, släpar runt och manipulerar kameraoperatören. Visst är det en medryckande show som Flow 2025 avslutas med. 

Underbara kvinnor i Black Tent

Mer intressant är det ändå på de mindre scenerna – förutom vid huvudscenen hänger jag mest vid den tredje största scenen, Black Tent, och den lilla ballongscenen. En av mina mest intressanta fynd på festivalen är Sudan Archives, eller Brittney Parks, en experimentell violinist, låtskrivare och sångerska från USA, som är ute och turnerar inför släppet av hennes tredje skiva. Parks blandar elektroniska musik med violin, och har inspirerats av afrikansk och irländsk folkmusik – allt med en punkattityd och ett rockigt sound. Må vara att hon ibland använder violinen mer som rekvisita än som instrument – det är ett rivigt, medryckande och melodiöst set hon drar i Black Tent, med texter leker med idéer om svart, kvinnlig gudomlighet, feminism och nonkonformism. 

En annan spännande – och rolig – ny bekantskap är Parisbaserade multikonstnären Sam Quealy – dansare, modell, låtskrivare och sångare, ursprungligen från Australien. Flow är sista anhalten på hennes världsturné för senaste skivan, Blonde Venus. Även om hon är självutnämnd “Queen of Techno”, är Quealy såpass obskyr att hon torde vara den enda artisten på Flow som inte har en Wikipediasida. Quealys bakgrund ligger i dans, teater, rave-kulturen, modevärlden och inte minst den så kallade underground ballroom-kulturen – de gräsrotsorganiserade LGBTQ+-klubbar, speciellt populära i USA, som består av catwalk- drag- och dansuppvisningar, i synnerhet av och för queera afroamerikaner. 

Qealy har arbetat som dansare och modell för modevisningar runtom in världen, men har sedan flera år tillbaka varit stationerad i Paris, där hon bland annat varit en del av det alternativa rockbandet Le Femme. Sin debutskiva gav hon ut 2023, och Blonde Venus är hennes andra fullängdare. 

Musiken håller måttet

Föga överraskande är det mycket fokus på dansen, uppträdandet och det visuella på hennes konsert i Black Tent. I intervjuer har Quealy uppgett att hon för skivan har skapat karaktären Blonde Venus – och för liveshowerna har hon valt en outfit som för tankarna både till superhjälten Superwoman och till 90-talets europop-artister. Med sin musik vill hon skapa en stämning av “dans inför apokalypsen”, och frammana känslan av att festa på klubben en sista gång medan världen går under utanför. Det här funkar också då man lyssnar på hennes musik från skiva eller ser på någon av hennes många kreativa musikvideor. Live blir det helt enkelt bara för härligt roligt och positivt att det är svårt att hålla apokalypsen i åtanke – men det är väl i princip också meningen. 

Quealy har skapat en hyperfeminin, hypersexualiserad persona och företräder en form av sexuellt bejakande feminism, en uppmaning till kvinnor (och alla andra, för den delen), att hänge sig till njutning och ta kontroll över den egna sexualiteten – med glimten i ögat och med en estetik som andas 80- och 90-tal. Ibland funderar jag om jag befinner mig på en burleskföreställning, en strippshow, en dansuppvisning eller en konsert. Inte så att Quealy egentligen är mer avklädd än någon annan av popstjärnorna på Flow (FKA Twigs dansare slår henne på fingrarna med hästlängder), men både lyriken och koreografin är så oförblommerat sexuell att man börjar rodna lite. 

Det skulle vara lätt att avfärda Sam Quealy som en plojartist, men faktum är att musiken också håller måttet. Den huvudsakliga ådran är 90-talstechno, men Quealy målar soundet med en bred palett. “Watch Me Now (Queen of the Night)” känns som klippt från en Pet Shop Boys-skiva, medan “Sad Summer Daze” kunde ha spelats av Air tidigare under festivalen. Det finns ett starkt stråk av Madonna och Britney Spears, inslag av Gwen Stefani och Charli XCX, allt sammanfogat med Sam Quealys egen, nästan punkiga, attityd och sound. 

En knytnäve från Belfast

Kneecap har det talats mycket om. Den nordirländska rave-rap-trion skapade uppståndelse tidigare i år, då en av vokalisterna, Mo Chara, höll upp en Palestinaflagga och en Hizbollah-flagga (som nån uppenbarligen hade slängt upp) på scenen. Chara åtalades för terrorismbrott och till och med Storbritanniens premiärminister Keir Starmer uttalade sig i frågan, och tyckte att Glastonburyfestivalen borde avboka dem. Liknande kommentarer hörde inför gruppens spelning på  Øyafestivalen i Oslo och Way Out West i Göteborg, som båda gick av stapeln samma veckoslut som Flow. Veterligen är ändå den enda festivalen Kneecap tvingats avboka Sziget, eftersom Ungern belade bandet med ett treårigt inreseförbud. 

Kneecap är starkt rotat i den nordirländska arbetarklassen, och deras låttexter har beskrivits som provokativa – de tar starkt ställning för nordirländsk republikanism och mot det brittiska styret i Nordirland, exemplifierat av låtar som “Get Your Brits Out”, “H.O.O.D.” och “C.E.A.R.T.E.” Men lika mycket handlar det om att presentera en ocensurerad bild av en ung, vilsen nordirländsk arbetarklass verklighet, kantad av droger, slagsmål, brottslighet, mentala problem och sammandrabbningar med polis och myndigheter. Deras lyrik är samtidigt skriven med glimten i ögat – det här är inte socialrealism, utan lika mycket satir och ironi. Gruppen föddes ur kontrovers: sin första låt skrev de efter att en av medlemmarna hamnat i polishäkte för att ha målat republikansk graffiti på en busshållplats och sedan vägrat tala engelska med poliserna som haffade honom. Det blev till allas överraskning en lokal hit i Nordirland – men väckte också anstöt på grund av dess uppfattat positiva inställning till droger (man kan argumentera för att Kneecap knappast är knarkpositiva i sig, utan beskriver en verklighet där drogerna är det enda sättet att fly en brutal vardag). 

Fokus på Gaza

‘Sedan dess har Kneecap fortsatt förtjusa sina fans och trolla sina kritiker, med samma skrävliga och pubertala – men samtidigt befriande – attityd som de gamla punkarna. Utropet “The only good Tory is a dead Tory!” under en konsert uppfattades också av många av deras fans som ett övertramp. Å andra sidan är det här samma retorik som frodats i punkkretsar sedan 70-talet, och som naturligtvis inte ska tas bokstavligt. 

På sistone har Kneecap framför allt tagit ställning till Israels folkmord i Gaza. Också konserten i Helsingfors inleds med en projicering på scenens bakfond som informerar om dödstalet i Gaza, och påpekar att även Finland är medskyldigt till den etniska rensningen genom sin vapenhandel med Israel. 

Själva konserten är en våldsam energiexplosion, och trots att Mo Chara beklagar att hans röst är söndersliten – detta är gruppens tredje konsert på tre dagar – finns det inget som tyder på konserttrötthet. Musikaliskt är det knappast nydanande, men det känns som om Flow 2025 behöver det här. Lite anarkism, lite riktig vrede på scenen, lite revolutionsstämning. Mot slutet av konserten leder Kneecap publiken i skanderingen “Fuck KKR!”, som en referens till att det multinationella investeringsbolaget KKR som äger Flow har israeliska investeringar. 

Det är många av artisterna på Flow som lyfter fram folkmordet i Gaza, och flera av dem väljer att under sina konserter projicera en QR-kod genom vilken publiken kan donera medel till offren för Israels etniska rensning. Skenheligt, menar bland annat rörelsen Flow Strike, som har kritiserat festivalens ägare, investeringsbolaget Kohlberg Kravis Roberts (KKR), för att ha investeringar i ett israeliskt bolag. Kampanjen fick en handfull artister att avboka sina uppträdanden på Flow, men den torkade ihop något efter att Helsingin Sanomat avslöjade att KKR:s investeringar i den israeliska online-näthandeln Yad2 är så små att de enligt tidningen i praktiken är försumbara. Flow har också på sin webbsida skrivit att festivalens arrangörer entydigt fördömer Israels folkmord i Gaza. Efter avslöjandet har Flow Strike på sin webbsida ändrat sin kampanjtext så att den fokuserar mer på att kritisera sättet på vilket många festivaler idag ägs av internationella investeringsbolag – och kräver att Flow och andra festivaler avkoloniseras. 

Flow ägs direkt av det internationella festivakonglomeratet Superstruct Entertainment, vars ena delägare är KKR. Både Superstruct och Flow hävdar att inga av deras vinster går till KKR, utan används för att utveckla festivalerna. Riktigt så enkelt är det naturligtvis inte – om det går bra för festivalerna, stiger också KKR:s investeringars värde på börsen, så på det sättet bidrar Flow indirekt till KKR:s vinst. 

 

Svårt med pop och antikapitalism

Att Flow Strike har skiftat fokus från ett rätt dåligt underbyggt argument om att Flow stöder Israels folkmord i Palestina till en mer allmän antikapitalistisk agenda är i sig följdriktigt, men gör det svårare för kampanjen att få uppmärksamhet. Det är lättare att bygga en folkrörelse kring en konkret uppmaning: “bojkotta Flow eftersom festivalen understöder folkmordet i Gaza” än att få gehör för en abstrakt uppmaning till strukturell förändring: “vi måste avveckla de strukturella förutsättningarna för delaktighet i storkapitalismens kolonialism som ligger bakom bolag som Superstruct och KKR”.

Problemet är att en festival som Flow inte kan arrangeras som ett antikapitalistiskt evenemang – hur mycket arrangörerna än skulle vilja det. Inte om festivalen vill dra en publik på 90 000 personer och locka popvärldens största stjärnor år efter år. Det kostar helt enkelt för mycket. Då vill man i ryggen ha en penningstark ägare som kan garantera kontinuitet, och sponsorer som kan punga ut ordentliga pengar för synlighet. 

Reklampelare

Det slår mig då jag vandrar genom festivalområdet att festivalen har blivit som ett reklamblad. Heineken sponsrar festivalen för rätten att sälja öl på området (Heineken är delägare i det israeliska bryggeriet Tempo), och under halva festivalen är en av områdets restauranger otillgängliga för publiken eftersom en annan sponsor, Google, har hyrt in sig där för firmafest (Google har omfattande handelskontakter med Israel). Som kompensation har bolaget också byggt ett litet torn med utsikt mot huvudscenen – med stor Google Pixel-logga högst upp. VVS-bolaget Oras sponsrar en vattenpunkt, kön ringlar sig lång till Yves Saint Laurents smink-kiosk, och en annan kosmetikfirma, Lyko, har byggt en sittgrupp på festivalområdet. Är man inte intresserad av hud- och hårprodukter kan man sitta och gunga i hotellkedjan Scandics installation. Har du tillräckligt med cash kan du betala för en VIP-biljett och tillbringa festivalen på Nordeas VIP-område. Allt naturligtvis Instagram-optimerat.

Utgifterna för en festival för 90 000 personer, med artister som Burna Boy och Charli XCX som headliners, är naturligtvis inte små. Hela infrastrukturen ska byggas upp, världsartisternas gage ska betalas, och så vidare. Exakt vad artisterna har fått för gage för sina spelningar på Flow vet vi inte – men toppstjärnor som Burna Boy och Charli XCX har veterligen fått betalt över en miljon euro för en enskild festivalspelning. Festivalgagen för inhemska artister som Ege Zulu, Mirella och Sexmane kan enligt en utredning som Ilta-Sanomat gjort uppgå till mellan 20 000 och 40 000 euro. 

Följaktligen är också biljettpriserna till festivaler som bokar internationella popstjärnor höga. Normalpriset för en fredagsbiljett till Flow var i år 159 euro, och till lördagen 169 euro. För hela veckoslutet fick man punga ut 279 euro till normalpris. 

Svårt att återvända till gräsrötterna

Det skulle vara lätt att avfärda Flow som en strömlinjeformad popfestival om man ser till huvudakterna – ganska långt från det etos som genomsyrade de festivalens tidiga år. Nuförtiden tävlar Flow med Ruisrock om titeln som Finlands största festival, och för det krävs att den kan ställa upp några väl valda megastjärnor på huvudscenen, och samlar ihop ett mellanlager av artister som apellerar till bredast möjliga publik – finsk rap och hiphop är det hetaste på Finlands musikmarknad för tillfället, och följaktligen är det också det vi får se på Flows stora scen. Många har klagat på avsaknaden av ett stort gitarrdrivet band detta år – som Blur, Pulp eller Nick Cave tidigare år. Jag misstänker att Flow helt enkelt har haft otur med dylika bands tidtabeller och inte fått dem inbokade, snarare än att det skulle ha varit ett konstnärligt val att inte boka in dem. 

Men Flow är fortfarande inte Ruisrock. Det finns utrymme för det experimentella, för jazzen och för världsmusiken – även om det utrymmet i dagens läge inte är särdeles stort. Festivalen bjuder också på lite mer udda artister – som Sudan Archives eller Sam Quealy, som åtminstone gjorde att Flow för mig i år – 16 år sedan senaste besök – också blev en musikaliskt tillfredsställande tillställning. Då ska det ändå konstateras att jag inte behövde betala några pengar för min pressackreditering, och jag hade nog inte pungat ut med 270 euro för denna festivals utbud. 

Det är ju så här: det är många som vill se Charli XCX, Burna Boy och FKA Twigs live, och då måste någon hämta dem till Finland. Flow har lyckats arbeta upp sig till en position som Finlands största och håttaste festival, och arrangörerna vill naturligtvis hålla tillställningen kvar i den positionen – och då måste man också ta Charli XCX, Burna Boy och FKA Twigs till Finland. Eller då Pulp och Nick Cave, om de är tillgängliga. Eftersom den internationella musikmarknaden ser ut som den gör är det svårt att ordna en festival av den här kalibern utan att ge rovkapitalismen hela handen. Då får du en bank som en av dina huvudsponsorer, och pausplatser med internationella kosmetikabolags logon klistrade över dem. Och då kan du inte sätta en obskyr sitarrspelare på festivalens huvudscen. 

Fallet Flow följer de internationella trenderna med allt högre biljettpriser både för festivaler och konserter, och en allt värre centralisering av ägandet inom musikbranschen. Vi kan inte kräva av Flow att festivalen bryter sig ut ur de kapitalistiska strukturerna utan att festivalen skulle bli tvungen att krympa avsevärt och bli något helt annat än den är idag. Det är förstås många som skulle välkomna att det skulle göra just det, men det är knappast en realistisk förhoppning. Det må vara vagt och svåruppnåeligt, men sanningen är den att för att förändra hur våra storfestivaler ser ut idag, borde vi kanske uppmärksamma Flow Strikes uppmaning om att försöka förändra hela den struktur som Flow och andra festivaler opererar inom – det vill säga kapitalismen. 

Med detta sagt är det trots allt inte omöjligt för Flow att vara en aning mer risktagande och modiga i planeringen av festivalprogrammet. 

Foto: Janne Wass