Jytäkesä Go-Go, som i år ordnades i Helsingfors för fjärde gången, lockar framför allt rockälskare födda på 70- och 80-talen. Det är ändå inte en festival som lever på nostalgifaktorn, utan snarare en som fyller ett tomrum i Helsingfors festivalsommar med ett väl avvägt och högklassigt musikutbud. Att biljetterna går att få till mänskliga priser skadar inte heller.
Solen gassar på asfalten i det gamla kraftverksområdet Södervik i Helsingfors. De skyhöga skorstenarna erbjuder skonsam skugga då Finlands souldrottning Emilia Sisco uppträder på näst största scenen – publiken radar upp sig i ränder under skuggan, ränder som rör på sig allt efter hur solen vandrar över himlavarvet. Jytäkesä Go-Go anno 2025 är en svettig affär.
Jytäkesä Go-Go har under de senaste tre åren fyllt något av ett tomrum i Helsingfors festivalscen: en festival för vänner av hederlig gitarrock under opretentiösa former. Hårdrock, punk, progg och blues dominerar, med små inslag av soul och gitarrdriven hiphop och reggae. Detta i en tid då så gott som alla festivaler i staden domineras av den senaste listpopen, hiphop eller metal. Förutom dragplåstret Turbonegro från Norge består hela programmet i år av inhemska artister. Det syns också i biljettpriserna: en endagsbiljett till Jytäkesä kostar 85 euro och en tvådagarsbiljett 135 euro. Jämför med Tuska och Flow, till vilka du får betala 159 eller 169 euro för en dags festivalbesök. (Vill man köpa grisen i säcken kan man för tillfället köpa tvådagars biljetter till nästa års Jytäkesä för 120 euro.)
Festivalen fick en olycksbådande start: den första upplagan av Jytäkesä Go-Go skulle ordnas redan 2020, men på grund av coronapandemin fick premiären skjutas upp med två år. Nu verkar tillställningen dock vara här för att stanna.
Publiken håller sig på festivalens skuggsida.
Jytäkesä Go-Go är inte en festival man besöker för att ta del av något nyskapande eller för att ta del av de hetaste trenderna på musikmarknaden. Nostalgifaktorn är däremot hög. Årets dragplåster är förutom Turbonegro Michael Monroes sidoprojekt Demolition 23, postproggbandet Saimaa, J. Karjalainen och evigt unga Jätkäjätkät, som turas om med Notkea rotta och dess spin-off Atomirotta att spela på varenda festival i huvudstadsregionen.
Men det här är inte en nostalgifestival – hit bjuds inte avdankade has-beens som Remu Aaltonen eller Andy McCoy – du kommer inte att få se Rednex eller Pandora stiga upp på festivalens scen. Samtliga band som uppträder håller hög musikalisk kvalitet och är som artister relevanta än idag. Turbonegro och Michael Monroe hör fortfarande till Nordens, om inte världens, elit då det gäller liveuppträdanden. Tuomari Nurmio, som inleder festivalen på fredagen med bandet Dumari ja spuget, är en av Finlands absolut främsta skapare av sånglyrik, och hans band med influenser av Tom Waits, schlager och deltablues sopar i ös och gung golvet av de flesta yngre uppstickare.
Thee Ultra Bimboos var lika råa och punkiga som då det i tiderna begav sig.
Visst kan man på nostalgikontot sätta återförenade Thee Ultra Bimboos, garagerockbandet från Helsingfors, som nådde kultstatus på 90-talet – men spelningen på Jytäkesä Go-Go visar att det finns krut i gummorna än.
Dessutom backas veteranakterna upp av en lång rad yngre band som uppträder i huvudsak på festivalens mindre scener – Häiriköt, Grillijono K.O., Teksti-TV 666, Nyrkkitappelu, Antti Autio, Mary Ann Hawkins och Jaakko Laitinen, bara för att nämna några.
Emilia Sisco stod för fredagens soulinslag.
Fredagseftermiddagen går från klarhet till klarhet. Dumari ja spuget som öppnar festivalen fortsätter Hannu ”Hande” Nurmios årtionden långa arbete med att synliggöra samhällets utstötta: fattiga, hemlösa, missbrukare – eller bara den anonyma arbetarklass som sällan syns och hörs i den offentliga debatten. Nurmio har bakgrund i 70-talets vänsterradikalism, men har under så gott som hela sin karriär hållit politiken på armlängds avstånd, vilket gjort att hans låtar, många av vilka har tydliga vänsterbudskap, har sökt sig in i finländarnas kulturkanon oberoende av lyssnarens partisympatier. Låtarna, många av dem framförda på stadin slangi, fungerar dessutom utmärkt som stämningshöjare, ackompanjerade som de är av ett samspelt och tight band, svängigt förankrat i den fantastiska rytmsektionen med Mitja Tuurala på bas och Markku Hillilä på trummor.
Michael Monroe.
Michael Monroe har sedan 80-talet varit Finlands främsta rockstjärna, och han har under sin senare solokarriär skördat lagrar som en internationell kultsjärna – i våras spelade han efter decenniers paus inför fullsatta hus i Los Angeles och Las Vegas, och drog sedan ut på USA-turné med sitt utomordentliga Michael Monroe Band – ett band som i dagens läge är det mest långvariga han haft i sin karriär.
Flera av hans största ”solohits” härstammar ändå från det kortvariga bandet Demolition 23, som såg dagens ljus i New York, och bestod av Monroes evige vapendragare, basisten Sami Yaffa, samt amerikanerna Jimmy Clark och Jay Hening. Bandet gav ut ett självbetitlat soloalbum 1994, som andades den 70- och 80-talspunk som genom karriären legat Monroe närmast hjärtat, och som genomsyrat hela hans solokarriär. Gitarristen Hening byttes ut mot den forna Hanoi Rocks-originalmedlemmen Nasty Suicide då bandet drog ut på Europa- och Asienturné, men 1995 sprack orkestern då Suicide hoppade av. Två tredjedelar av låtarna på skivan hör fortfarande till Monroes setlist som soloartist, och till exempel ”Hammersmith Palais” och ”Same Shit Different Day” är sing-along-klassiker som inte sällan lämnas till encoren. Många fans hyste i decennier hopp om att Demolition 23 skulle återförenas, och så skedde också 27 år efter att bandet spruckit, i samband med Monroes 60-årskonsert i Helsingfors ishall år 2022 – med Monroe, Yaffa, Suicide och trummisen från Monroes soloband, Karisbördige Karl ”Rockfist” Rosqvist. Sedan dess har Demolition 23 uppträtt regelbundet – och gett Yaffa, Monroe och Rosqvist möjlighet att spela för fulla hus även då de övriga medlemmarna i solobandet – en britt och en amerikan med många järn i elden – inte är tillgängliga.
Jan ”Nasty Suicide” Stenfors.
Att Monroe idag ligger på andra sidan 60-strecket märks knappt – liksom Iggy Pop verkar han vara av den ålderslösa sorten som bara fortsätter drivas av en manisk energi. Någon stor sångfågel har han aldrig varit, och hans register är begränsat – men han kan hålla ton och har en personlig, kännspak och punkigt raspig, nästan gnisslig röst med ibland oväntat djup som han använder med både precision och energi.
Eftersom Demolition 23 bara har sju egna (korta) låtar blir det på en entimmesspelning en hel del covers, men det är i och för sig helt på sin plats, eftersom bandet i själva verket började som ett coverband i New York – och covers på band som UK Subs, Johnny Thunders, The Damned, Dead Boys och The Ruts skvallrar om bandets musikaliska influenser.
Det här var inte det mest inspirerade uppträdande jag sett, varken av Demolition 23 eller Michael Monroe – men en Michael Monroe-konsert gör en aldrig besviken, inte ens om man som denna skribent sett honom på scen minst 15 gånger.
Demolition 23 är en fanfavorit.
Det samma kan antagligen sägas om fredagens huvudartist Turbonegro – ett band med en minst lika gropig väg till framgång som Jytäkesä Go-Go. Det norska bandet grundades redan 1988 och försökte få in en fot i dörren under det tidiga 90-talet, då det norska ljudlandskapet dominerades av black metal. Början var kantad av motgångar och olyckor, samt flertalet personbyten, byten av musikalisk stil och till och med byte av bandnamn – samt en kort och illa genomtänkt flört med blackface.
Det var först 1995 som gruppens stil cementerades – både musikaliskt och visuellt. Musiken på skivan Ass Cobra var blandning av glamrock, garage, punk och hårdrock, med små exkursioner mot metalhållet. Tänk Iggy & the Stooges, New York Dolls och The Ramones, men på övervarv – inte helt olikt Demolition 23, alltså. Lyriken tänjde med glimten i ögat på den goda smakens gränser, och hyllade sexuell frigörelse (speciellt homosexuell sådan), dekadens och hedonism. För ytterligare effekt bytte Turbonegro sin visuella identitet till ett slags burlesk sjömansdenim med klara anspelningar på Tom of Finlands bögfigurer, blandat med glitter och makeup. Men trots en viss framgång både i USA och Europa, splittrades bandet 1998 på grund av sångaren Hank von Helvetes problem med droganvändning och sin psykiska hälsa.
Det kunde ha varit slutet, men Turbonegro-kulten vägrade dö, och runtom i världen grundades ”Turbojugend”-fanklubbar, bandets skivor fick återpubliceras på grund av efterfrågan och ett tributalbum med covers inspelade av band som Queens of the Stone Age, HIM, Therapy? och Nashville Pussy spelades in. Turbojugend blev bara större och större, och till slut begravde medlemmarna stridsyxan och återförenades 2002 – och växte till ett av världens största rockband under 00-talet. Inte ens nyheten att 2010 om att frontmannen Hank von Helvete – som blivit symbol för hela gruppen – hoppade av kunde stoppa Turbonegro. Trots viss skepticism från många fans, fortsatte Turbonegro med britten Tony Sylvester på sång, och han har nu tagits emot med öppna armar av Turbojugend världen runt.
Jag såg senast Turbonegro 2008 eller 2009 i Vasa, då fortfarande med Hank von Helvete vid mikrofonen, och det var en av mina riktigt stora konsertupplevelser. Nu, över 15 år senare, känns det som lite mer rutin och lite mindre kreativt kaos (ingen pyroteknik i anus den här gången), men visst levererar bandet fortfarande. Tony Sylvester försöker inte kopiera Hank, men har fyllt de stora skorna med sin egen varma och björnaktiga karisma. Spelningen i Helsingfors är fullt ös från början till slut, av ett samspelt och precist band, och publiken äter ur Sylvesters hand. Setlisten består till största delen av gamla klassiker som ”City of Satan”, ”Wasted Again”, ”All My Friends Are Dead” och naturligtvis som avslutning den infama ”I Got Erection”. De tidiga årens skräpiga garagepunkskrammel har för länge sedan bytts ut mot ett fylligt hårdrockssound. Det finns inget särdeles unikt i Turbonegros musik, i själva verket låter de i sina skramligaste stunder ungefär som det finlandssvenska kultbandet The Dogshit Boys under deras tidiga skramliga (och bästa) år. Men det är som mitt festivalsällskap påpekar ett band som ”kan sin kulturhistoria” och plockar det bästa ur punk- och hårdrockskakan, och ovanpå det lägger sin spralliga, hjärndöda lyrik och sin publikfriande och PK-befriade burlesk.
Turbonegros basist Happy Tom.
Instinktivt skulle det vara lätt att spola ner Turbonegro i toaletten som ett frånstötande och diskriminerande band. Allt från bandnamnet till låttitlar som ”Rendezvous with Anus”, ”Sailor Man” och Midnight NAMBLA”, samt bandets och deras (ofta heterosexuella) fans anammande av Tom of Finland-estetiken kan lätt tolkas som stötande. Gräver man djupare finner man ett band bestående av belästa universitets-dropouts på vänsterkanten, vars lyrik i själva verket är antifascistisk, antirasistisk och framför allt anti-homofobisk. Bandet är inte det första i rockhistorien som sysslat med crossdressing och tagit inspiration från gay-estetiken. I intervjuer har basisten Happy Tom noterat att alla de här banden som klätt upp sig i spandex, makeup, glitter, latex och läder samtidigt ofta har försökt framstå som ultra-heterosexuella och dessutom ofta gett uttryck för homofobi och sexism. ”Vi vill påminna om varifrån de här banden har tagit sin estetik”, säger Tom.
Det ironiska namnet till trots är också den internationella fanklubben, Turbojugend, uttalat inklusiv: för att bli medlem måste man omfatta Turbojugends principer om inklusivitet, antifascism och antirasism, och lova att anmäla medlemmar som bryter mot principerna.
I en intervju i musiktidningen Kerrang från 22 mars 2018 säger Turbojugendmedlemmen James Brown: ”En grupp människor som går ut och dricker tillsammans och tar hand om varandra, vad är det om inte socialism? Om jag reser till Köpenhamn eller andra ställen i världen finner jag [genom Turbojugend] folk som öppnar sina dörrar och låter mig sova över hos dem. Det är ett samhälle. Det är punkrocksocialism. Det är för de utstötta, för freaksen och originalen, och det är därifrån som känslan av solidaritet kommer.”
Det har inte hindrat Turbojugend från att anklagas för att stöda fascism och rasism av personer som inte känner till bandet. I en intervju för non-profit-punktidningen Razorcake sa Happy Tom år 2003: ”I själva verket är vi mer av ett vänsterband, om något. Men vänstermänniskorna i musikscenen idag gillar alla Chumbawamba och att hänga i sina coffeeshop-ghetton, göra sina små trygghetsdanser och leka sina småaktiga ordlekar, så vi är mer eller mindre ensamma, utan några allierade.”
Turbojugend-fans.
Jytäkesä Go-Gos fredag var alltså inte helt fyskam för en vänstertidnings redaktör, och trots hettan (eller kanske på grund av den) upplevdes festivalen, också den, som en inkluderande, trygg och välkomnande tillställning. Publiken tog det lungt, och även om ölen och lonkeron flödade, såg jag åtminstone inga slagsmål, oroligheter eller alldeles för överförfriskade människor.
Det var min ärliga avsikt att också besöka festivalens andra dag, lördagen, men efter att mitt på dagen ha hjälpt en kompis flytta i 27 graders hetta tog orken helt enkelt slut. Förvisso bidrog också det faktum att de band jag var speciellt intresserade av att se alla uppträdde på fredagen.
Men redan fredagens utbud var nog för att garantera att jag antagligen kommer att besöka festivalen på nytt. Jytäkesä Go-Go är en festival för rockvänner och musikdiggare som inte nödvändigtvis är intresserade av att se de artister som för tillfället toppar försäljningslistorna, och som tycker att det redan finns tillräckligt många metalfestivaler i Finland. Det är en uppfriskande okommersiell festival – de sponsorerade samarbetena lyser med sin frånvaro (förutom Gambina, som faktiskt är sponsor), och såväl mat- som spritförsäljningen sköts av mindre lokala aktörer – till exempel legendariska Pub Sirdie driver ett av ölstånden. Jag har inte hittat några officiella uppgifter om publikmängd, men jag skulle tippa att festivalen inte drog väldigt mycket mer än 10 000 personer totalt – jämför med Tuska som på samma område drar 20 000 per dag, eller Flow som under tre dagar i Södervik drar uppemot 100 000 gäster, visserligen på ett utvidgat festivalområde. Någon trängsel är det aldrig under Jytäkesä Go-Go, och köerna både till öl- och matförsäljningen är alltid mänskliga.
Festivalen påminner mig om den allra första Sideways-festivalen i Teurastamo år 2015 – i själva verket uppträdde flera av de samma artisterna på båda festivalerna – som då hade 12 000 besökare, även om den hade en större andel utländska artister. Sideways försökte år 2018 utvidga till en tredagarsfestival på ett större område, men det blev en nitlott för arrangörerna. Förhoppningsvis förstår arrangörerna av Jytäkesä Go-Go att ta vara på den opretentiösa småskalighet som gör festivalen till vad den är.
Foto: Janne Wass
