Adrian Perera är en författare som leker med relationen mellan text och liv. Hanna Riisager har läst Pereras diktsamling Jag firar inte i år och slås av flera av dikternas kristallklara koncentration, samtidigt som det också finns något poserande i den.
Begreppet ”paratext” myntades av narratologen Gérard Genette för att beskriva allt i den tryckta boken som omgärdar själva huvudtexten. Genette betraktade sådant som titel, baksidestext, förord och författarpresentation som ett slags tröskeltexter, som skapar en förväntan hos läsaren och påverkar tolkningen och upplevelsen av verket.
När jag första gången läser Adrian Pereras femte bok och andra diktsamling Jag firar inte i år lägger jag särskilt märke till just paratexterna. Och när jag sedan läser igenom hans tidigare böcker inser jag att Perera är en författare som på ett mycket medvetet och, törs jag säga, utstuderat vis använder dem för att osäkra författaridentiteten och förekomma läsarens alltför snara ihopläsning av liv och dikt. ”Allt i denna diktsvit är fiktion förutom problemen”, är läsanvisningen till den mycket uppmärksammade debuten White Monkey (2017), en uppväxtskildring som effektivt synliggör den strukturella rasismens problem. På samma sätt inleds den uppföljande romanen Mamma (2019) med den lätt twistade utsagan: ”Allt i denna roman är fiktion trots författaren.” I de två efterföljande romanerna smyger sig liknande anspelningar på ett mer subtilt vis in i författarens tack, eller i ett motto.
En knytnäve i veka livet
Givet tematiken i de tre romanerna som likt debutdiktsamlingen kretsar kring migration, rasism och såriga, delvis våldsamma relationer mellan förälder och barn går det att förstå nödvändigheten i att särskilt peka ut texternas fiktionalitet. Men i den senaste diktsamlingen har greppet skruvats till ytterligare, rättare sagt, hela varvet runt. På bladet före titelsidan, det som brukar kallas för ”smutstitel”, har en blinkning lagts till titeln: ”Jag firar inte i år hälsningar Adde P”, och längst bak i boken, under ett fotografi av författaren, står förutom kortfattad information om Pereras födelseår och bostadsort följande rader: ”Han har en liten läsekrets som tycker han gör rätt saker. Han är osäker på om det spelar nån roll.” Att dessa två meningar skulle kunna vara klippta ur bokens inledande svit ”Sanatoriet” med rader som ”Han har övervägt självmord men misstänker att han inte skulle överleva” och ”Han har skrivit fyra böcker, den första var bra”, skapar onekligen en glidning mellan diktens ”han” och författarnamnet. Å ena sidan existerar diktsamlingen inom den diskurs som författarens prisade och delvis profilerade namn producerar. Å andra sidan är paratexternas författarfunktion att fiktionalisera, framskriva, utradera; att skapa och avstå detta namn.
Givet tematiken i de tre romanerna som likt debutdiktsamlingen kretsar kring migration, rasism och såriga, delvis våldsamma relationer mellan förälder och barn går det att förstå nödvändigheten i att särskilt peka ut texternas fiktionalitet.
Så ungefär går tankarna, samtidigt som jag – ur min respekt för författarskapet – frågar mig om det här gör något väsentligt med min läsning eller om det stannar vid en pose, en gardering.
Själv tillhör jag alltså de läsare som tycker att Perera ”gör rätt saker”. Det modersporträtt som återkommer genom alla hans böcker är unikt i sitt slag, mycket tack vare romanernas exakta och prismatiskt polyfona språkarbete. Dikterna, även de i den nya boken, är betydligt mer strama och avskalade till stilen, medan de till sitt innehåll stundtals slår som knytnävar i veka livet. Det är en teknik som kräver sin precision för att inte framstå som just garderad. I den redan nämnda inledningssviten upplever jag några gånger att effekten förblir stum, men minst lika ofta är koncentrationen kristallisk.
Ja, det spelar roll
Läsaren förstår genom återblickar att den livskris som det innebär att bli förälder för diktens ”han” har utvecklats via abjekta känslor för barnet till patologisk melankoli och dödslängtan. Han befinner sig av allt att döma på en sluten psykiatrisk avdelning som ömsom benämns ”sanatoriet” och ömsom ”en sinnessjuk invandrarkvinna”. Den senare beteckningen kan också gälla för hans mor, som samtidigt irrar allt djupare vilse i demenssjukdomens skog.
Möjligen gör den långa sammanhängande första delen kompositionen lite framtung. I alla händelser följer det depressiva känsloläget med in i bokens andra halva där dikter om gojibärstuggande medelklassbarn som använder eufemismer för att uttrycka sitt förakt, samsas med en svit om de oförtäckt hatiska knivdåden i Uleåborg. Den melankolins bittra galla varmed dikten spottas ut kan också läsas som en vägran att försonas med en bristfällig värld. Också de sex kärleksdikter som fullbordar boken bär på en sådan oförsonlighet, trots de allra sista raderna:
Det finns bara bristfälliga händer som åldras,
se ådrorna träda fram
som stegar och spjut,
men alla bryr sig
på något sätt
i någon stund
är du älskad.
Och som svar på din fråga, Adde P, vill jag avsluta med att jo, det är säkert, det spelar nån roll.
Adrian Perera:
Jag firar inte i år.
Förlaget, 2025.
