Ingenting är en slump i Thomas Brunells poesi, skriver Nicko Smith, som beskriver En gudalik komedi som ”poesi som talar direkt till hjärtat”.
Det börjar i ett hus. Ett vanligt, ovanligt hus – för sådana är alla hus där människan får åldras i grupp. Ett äldreboende, kanske. Eller ett tempel för det vi helst inte talar om. Där, mitt i det vardagligt ofattbara, placerar Thomas Brunell sin nya diktsamling En gudalik komedi.
Brunell, som länge rört sig i gränslandet mellan det dämpade och det skarpa, låter diktjaget göra en resa i tre etapper. Från ett samhälle som bär spår av inbördeskrig, över ett millenniumskifte där vården liksom människan är i förändring, till en framtid som både känns främmande och kusligt nära. Huset står kvar, men tiden rör sig – och i den rör sig också vi.
Subtilt, men viktigt
Det är en tydlig blinkning till Dante, ja, men Brunells inferno är inte byggt av eld. Det består av långsamma förlopp, av smärta som inte skriker utan viskar, av händer som inte längre orkar lyfta. Diktjaget vandrar inte ensam, utan i sällskap av två följeslagare – kanske är de inre röster, kanske personal, kanske bara skuggor av samvete. Det spelar ingen roll. De är där. Och de ger oss en insikt om livets obevekliga gång och om vårt eget motstånd, vår egen anpassning till en värld där vi inte längre står i centrum.
Och så händer något. Från att betrakta – nästan som en kylig gäst – börjar diktjaget långsamt bli delaktig. Det är subtilt, men viktigt. Lidandet får lindring, inte genom mirakel utan genom närvaro. I de sista dikterna har tiden hunnit ikapp honom. Nu är det han som är den gamle. Men världen har förändrats – villkoren är annorlunda, mer futuristiska. Kanske till och med meningsfulla i en värld där människor och teknik har vuxit samman i en dystopisk verklighet.
Att läsa Thomas Brunell är lite som att stå framför ett fönster med regnet strilande ner för rutan. Man ser ut, men man speglas också själv.
Tystnader
Brunells språk är fritt som alltid, men tankarna är hårt hållna. Ingenting är där av slump. Huset han skriver fram har tre våningar. Tjugosju rum. Det är en arkitektur lika mycket för kroppen som för själen. Och vi får vandra med – trötta, kanske, men fortfarande levande. Det är i dessa rum, fyllda med både fysiskt och psykiskt förfall, som vi ser människans oförmåga att helt rymma undan åldrandets och sjukdomens kalla grepp. Och samtidigt, genom Brunells klarsynta poesi, ser vi också vårt största hopp: förmågan att bevara värdigheten, om än på ett till synes obetydligt sätt.
Det finns poeter som talar högt, som om de ropar genom megafoner över stadens tak. Och så finns det Thomas Brunell. Han viskar snarare än talar, men det är den sortens viskning som stannar kvar långt efter att ljudet försvunnit. Det är i det lågmälda hans styrka ligger – i mellanrummen, i pauserna, i det osagda. I En gudalik komedi är varje tystnad tung av känslor som inte kan fås fram i ord. Det är en poesi som berör på en djupare nivå än den förmodade handlingen i texterna; det är en poesi som talar direkt till hjärtat.
Medkänsla och förtvivlan
När jag läser En gudalik komedi mår jag nästan fysiskt illa. Det här är en brutal värld som Brunell målar upp med dikter som känns som stapplande fågelskrämmor på ett fält av ångest som stirrar rakt in i läsaren. Brunell skriver:
Kvinnan i rummet
till vänster, liten som
en docka, alltid
hungrig fågelunge.
Mumlet pågår i henne
och utanför, som om
en annan värld vore här
Dessa verser, dessa bilder, är så enkla men samtidigt så skrämmande levande. Brunell får oss att känna både medkänsla och förtvivlan inför människans sårbarhet, och kanske allra mest inför det ofrånkomliga slutet som ingen undkommer. I varje dikt känns det som om tiden är i ständig rörelse, men vi är fångade i en cykel av väntan och förlorad kontroll.
Det är minst sagt omtumlande att resa tillsammans med diktjaget genom Brunells version av Den gudomliga komedin av Dante Alighieri. Fantasin är på topp och även om ämnena som behandlas är blytunga så blomstrar den språkliga lekfullheten som ett ess i författarens kortlek. Läsningen blir med andra ord en kraftfull upplevelse som skakar om läsarens inre värld, det vill säga för de läsare som tål lite tyngre poesi.
Spegelbild av rädslor
En gudalik komedi börjar sin resa genom bokens första kapitel ”Helvetet” Här börjar diktjaget sin månadslånga praktik vid hospitalet där syster Rosten visar vägen till det ena rummet efter det andra som känns som ohyggliga platser där trasiga människospillror hasar runt i misär. Här är döden aldrig långt borta, men inte heller livet. Det är något mellan de två – något som inte låter sig fångas av logik eller traditionella tankestrukturer.
Därefter kommer nästa kapitel – ”Prövningarnas rum” – som känns som en lightversion av det inledande kapitlet. Men är det verkligen en lindring? Eller är det bara ännu ett sätt för oss att försöka förneka den obarmhärtiga verkligheten vi alla måste möta? Brunell speglar samhällets värderingar om åldrande i sina dikter och återigen mår jag illa av dikterna som tornar upp framför mig. Varje rum är en spegelbild av mänsklighetens rädslor och förhoppningar, och vi tvingas se oss själva i dessa bilder.
I det sista kapitlet ”Paradiset” öppnas en dörr mot någonting ljusare än de världar som tidigare exponerats i diktsamlingen. Här finns någonting annat än ett konstant lidande i form av framtida teknik och robotar. Är det svaret på lidandet? Att vi människor behöver robotar som tar hand om oss när vi själva inte klarar av det med någon större framgång?
Här ställer Brunell den brännande frågan om människans relation till teknologin – om vi kanske på någon nivå söker något som ger oss en känsla av kontroll, även om det är ett artificiellt sådant. Frågor som dessa vandrar i mitt sinne medan jag läser En gudalik komedi, som utan tvekan är Brunells märkligaste och mäktigaste diktverk hittills.
Att läsa Thomas Brunell är lite som att stå framför ett fönster med regnet strilande ner för rutan. Man ser ut, men man speglas också själv. Och kanske är det just det som gör honom så viktig – han påminner oss om att vi inte är ensamma i vår ensamhet. Att livet, hur tyst och långsamt det än må rinna förbi, ändå bär på en slags mening. Eller åtminstone en närvaro. Det är i den närvaron vi kanske finner något som påminner oss om att vi lever, på riktigt.
Thomas Brunell:
En gudalik komedi.
Tlab Books, 2025.
