Högsommar. Stekhett. Jag ligger i solgasset och läser London Review of Books från pärm till pärm. Det är en njutning att kasta sig mellan ämnena – nästan vad som helst intresserar när det är så här välskrivet. Och jag märker hur tankar föds just där: i fogarna. Patricia Lockwood skriver en av de mest insiktsfulla artiklarna jag nånsin läst om Sylvia Plath. Från hennes amerikanska flickskap till lyftet: but how does a sorority girl become Lazarus? Det är skrämmande att en av de vanliga kunde hålla så mycket (begåvning, raseri, bitter styrka) i reserv – och vad innebär det för oss andra: Is it possible to level up like that, and we haven’t done it yet – is the entire sacrifice required? Did we miss our moment?
En lika belysande artikel utgående från Melinda Coopers bok Counterrevolution: Extravagance and Austerity in Public Finance, handlar om hur staten från och med neoliberalismen (cirka Reagan) gjort en inkomstöverföring till kapitalägare från resten av samhället som sattes på sparkur. Rubriken ”I appreciate depreciation” är ett citat av Trump, vars karriär som känt inleddes som fastighetsspekulant som utnyttjade statens nyinstiftade lov att avskriva värdet på sina tillgångar så skrupellöst att han blev miljonär – och gick lika skrupellöst genom åtföljande konkurs.
Det karnevalistiska fungerar inte längre som folkets sätt att rymma från sina makthavare.
En tredje handlar om Achille Mbembes bok Brutalism. Han är en postkolonial filosof och statsvetare från Kamerun, numera professor i Johannesburg, hittills okänd för mig..
Efter att i olika diskussioner ha försökt sätta fingret på vad som är så illavarslande med Trumps USA hittar jag här en förklaring: Trumps USA fungerar som en afrikansk postkolonial stat. Med inspiration från Michael Bachtin och hans karnevalistiska teser om den folkliga kulturens dragning till det groteska och obscena fortsätter Mbembe: ”i den postkoloniala staten; blir munnen, magen och fallosen en del av en ’vulgaritetens estetik’ delad mellan folket och den enväldiga ledaren. Autokraten är alltid en man. Han representerar den ’ovillkorliga underkastelsen av kvinnor till principen om manlig njutning’ vilken är invävd i postkolonins sociala fiber.” Jag säger bara: Epstein.
Det karnevalistiska fungerar inte längre (som under Bachtins medeltid och renässans) som folkets sätt att rymma från sina makthavare och göra narr av deras ”högre, mer andliga” värderingar, utan som ett sätt att roa sig och samtidigt bekräfta statens makt. Den här delade vulgaritetens estetik tjänar till att förhindra alla former av social omvälvning eller revolution. Osökt kommer man att tänka på mantrat ”When they go low, we go high”, – och inser att en del amerikaner hamnat så långt ifrån en samhällsgemenskap att en sådan uppmaning blir nästan obegriplig, eller åtminstone provocerande elitistisk.
Istället är det en ”relation av ömsesidig korruption och gemytlighet som gäller… Allmänheten skrattar åt sina ledare, men hoppas också en dag få sitta vid hans bord eller åtminstone äta ur hans hand. Alla, både fattiga och rika, deltar i en ”rush for the spoils”. Låter det bekant? Den fria världens ledare, anyone?
