Farväl till vapnen i Kurdistan?

204

Den kurdiska rörelsen PKK har meddelat att de lägger ner vapnen. Vilken sorts rörelse är PKK och vad kommer att hända nu?

 

I Mellanöstern är läget mera instabilt än på länge. Israel krigar med palestinierna, Iran och Libanon. I Syrien skedde en enorm förändring 2024 då landets mångårige diktator Bashar al-Assad störtades och en ny islamistledd koalition tog över styret i Damaskus. Det här har ändå inte betytt slutet på det syriska inbördeskriget (2011–) – striderna mellan olika religiösa och politiska styrkor har fortsatt.  Maktskiftet har också haft följder för den kurdiska regionen, då den autonoma kantonen Rojava i nordöstra Syrien meddelade att de kommer arbeta tillsammans med den nya regimen ifall det nya Syrien garanterar rättigheter för landets etniska minoriteter, som har varit under press både från jihadister och regimen under flera årtionden.

Under våren 2025 skedde också ett stort genombrott för den kurdiska rörelsen då filosofen och politikern Abdullah Öcalan uppmanade till en ny fredsprocess. Öcalan är förgrundsgestalt för Kurdistans arbetarparti PKK och har sedan 1999 suttit fängslad på den turkiska fängelse-ön Imrali. Öcalan har trots sin isolering fortsatt leda partiet ideologiskt och publicerat flera böcker om sociologi, historia och politisk teori, där han uttryckt sin samhällsvision. 2025 sände han ett budskap till PKK:s partikongress, där han uppmanade partiet att lägga ner vapnen för att främja fredssamtalen med Turkiet, vilka senast avbröts 2015. Turkiet har tillsatt en kommitté på 51 personer för att diskutera fredsvillkoren.

Under det osmanska rikets sönderfall efter första världskriget blev kurdernas bosättningsområden uppdelade mellan det moderna turkiska statsbygget, och de brittiska och franska stormakterna som tog kontroll över områden i det som idag är Irak, Syrien och Iran. Det fanns vid tillfället ingen förenande politisk ideologi bland kurderna, och lojaliteten till klaner och lokala ledare sattes länge framom nationsbyggen. 

Kurderna blev en minoritet i flera nationer; i Turkiet utgör de en fjärdedel av befolkningen, och globalt sett rör det sig om en folkgrupp på omkring 40 miljoner människor. Den turkiska staten eftersträvade en assimilering av sina minoriteter, och den kurdiska kulturen och språket förbjöds i undervisningen och offentligheten. Mellan 1923 och 1980 publicerades endast 20 böcker på kurmanji (nordkurdiska) i Turkiet. 

Årtiondet efter militärkuppen 1980 publicerades inte en enda, och repressionen radikaliserade de kurdiska frihetsrörelserna ytterligare. Omkring 40 000 soldater, gerillakrigare och civila uppskattas ha mist livet under den snart 40-åriga konflikten.

Mellan 1923 och 1980 publicerades endast 20 böcker på kurmanji (nordkurdiska) i Turkiet. Årtiondet efter militärkuppen 1980 publicerades inte en enda, och repressionen radikaliserade de kurdiska frihetsrörelserna ytterligare. 

Ingen monolit

Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan har under sin tid vid makten anklagat en mängd kurdiska rörelser för att vara delar av PKK, men har gått med på vissa politiska reformer som i viss mån tillåter kurdiska språket i offentligheten. PKK och partiets terrorstämpling har ändå använts som ett politiskt slagträ i inrikespolitiken, och möjliggjort trakasserier mot oppositionen. Prokurdiska vänsterpartier som HDP och DEM har fått sina demokratiskt valda politiker avsatta och uppbundna i oändliga förundersökningar för ”stödjande av terrorism”. 

Den svenska journalisten Joakim Medin (som även skrivit om konflikten för Ny Tid 2014) satt fängslad sju veckor i Istanbul då han skulle göra ett reportage för tidningen ETC. Han dömdes sommaren 2025 till ett villkorligt fängelsestraff för att ha förolämpat president Erdoğan, men misstänks fortfarande för att vara medlem i PKK – något som turkiska åklagare inte presenterat andra bevis för än att Medin har rapporterat om konflikten som journalist och publicerat böcker om det syriska inbördeskriget.

PKK är inte den enda representanten för Mellanösterns kurder – genom tiderna har olika partier och klaner representerat folkgruppen lokalt i Turkiet, Syrien, Iran och Irak. I norra Irak styr den inflytelserika klanen Barzani och partiet Kurdistan Democratic Party ett kurdiskt autonomt område, vars status har varierat genom årtiondena. Barzanistyret drar dock inte jämnt med PKK och andra kurdiska grupper, vilket lett till att de motarbetat dessa i många frågor och tidvis stängt gränserna mot Syrien och Turkiet. Ett självständigt Kurdistan är i dagens läge inte något som alla kurder enas kring, men de flesta hyser en önskan om medborgerliga rättigheter och olika grader av autonomi.

 

Solidaritet mellan rörelser

PKK grundades i Turkiet 1978 ur kurdiska vänsterpolitiska studentrörelser, och kom från och med 1984 att föra en väpnad kamp mot den turkiska staten. PKK föddes i en tid då kommunistiska och socialistiska vänsterrörelser uppstod och gick i kamp för nationell frigöring. De mest kända kom att handla om regionala, etniskt separatistiska konflikter inom gamla kolonialmakters områden. Den baskiska separatiströrelsen ETA, Irländska Republikanska Armén i Nordirland och PFLP/PLO i Palestina verkade i en asymmetrisk maktbalans och tog strid med sina motståndare genom metoder som kan anses terroristiska: bombdåd, flygplanskapningar och kidnappningar. 

Metoderna väckte avsky, men sågs som nödvändiga av aktivisterna i en politisk verklighet där demokratiska processer inte var tillräckliga eller möjliga. De här rörelserna var solidariska med varandra, dels av nödvändighet, men även för att de delade en marxistisk analys och kämpade för att etablera socialistiska stater. De väpnade konflikterna hade tidvis stort lokalt stöd under 60-, 70-, och 80-talen, men den statliga repressionen och militära övermakten betydde att många av de här rörelsernas aktivister kom att dödas eller dömas till långa fängelsestraff. 

Ökad teknologisk kontroll kom också med tiden att innebära större paramilitära rörelser, smuggling av vapen och överföring av pengar har blivit så gott som omöjligt i många länder. I och med Sovjetunionens fall kom många av de socialistiska rörelserna att ompröva sina partiprogram. ETA tappade sitt folkliga stöd då Franco-diktaturen omvandlades till demokrati igen, och vissa av rörelsens mål (utbildning och kulturell acceptans för det baskiska språket) uppfylldes i la Transición. Såväl ETA som IRA undertecknade fredsavtal och la ner sina vapen under 1990-talet, och de hemliga stadsgerillorna ersattes med valkampanjer och föreningsarbete.

 

Nya vindar

I början av 2000-talet var PKK något av en anomali. Många medlemmar hade mist livet eller friheten (däribland ledaren Öcalan) men partiets gerillor kontrollerade fortfarande bergsområden i det kurdistanska området. Under ytan var förändringar ändå på gång: vid partikongressen 2004 beslöt PKK att frångå marxist-leninismen och istället arbeta för demo-kratisk konfederalism, ett antikapitalistiskt system med beslutsfattande på gräsrotsnivå istället för en toppstyrd revolution. Samtidigt gick partiet in för att arbeta för jämställdhet mellan könen, och fler kvinnoorganisationer bildades inom partiet. I de patriarkalt styrda kurdiska samhällena togs partiets jämställdhetsarbete först emot med skepsis, men har också lett till en högre utbildningsnivå och deltagande i det politiska livet för kvinnorna, speciellt i Rojava. 

En av Öcalans teser om det hierarkiska samhället och kapitalismen är att de möjliggjorts av patriarkala strukturer, en utveckling som han anser fått sin början redan i jordbrukskulturens framväxt i Mesopotamien. Öcalan och hans anhängare menar att kvinnornas samhällsposition måste förbättras ifall man överhuvudtaget ska kunna befria samhället från ekonomisk exploatering. Den här diskursen finns också bland feministiska akademiker i västvärlden, och är ett exempel på hur PKK moderniserat och aktualiserat sin ideologi.

Att fredsförhandlingarna återupptas efter tio år, dessutom utifrån PKK:s initiativ att lägga ner sin väpnade kamp, är en ljusglimt i våldets Mellanöstern. Fredsförhandlingarna i en så här lång konflikt kommer inte att vara enkla, speciellt inte i ett auktoritärt land som Turkiet. Det turkiska parlamentet existerar i en skör demokrati, och Erdoğans styrande parti AKP:s tendens att stämma och fängsla den politiska oppositionen i landet skapar ett svårt utgångsläge. Samtidigt pekar skeptiker på den asymmetriska terror-balans som funnits i området redan länge: gerillornas existens i de svårtillgängliga bergstrakterna har varit en garant för att jihadistiska miliser och turkiska säkerhetsstyrkor inte kunnat trakassera civilbefolkning och minoriteter hur som helst. 

Avväpning är i dagens läge PKK:s avsikt, men processen är bara påbörjad. I juli månad brände 30 medlemmar upp sina gevär i en symbolisk ceremoni i Sulemanyi, men kommendören Cemil Bayik lät också förstå att processen bara kommer att slutföras ifall Turkiet kan garantera demokratiska rättigheter till kurderna. Vägen till fred är inte enkel, men ett stort steg på vägen har tagits under 2025.

 

Foto: Wikimedia Commons