Migrationsverkets beslut att lägga ner flyktingförläggningar runtom i Finland möts av stort missnöje. På Ålands mottagningscenter förbereder klienterna sig på att mista sin trygga punkt. Dessutom finns en oro kring framtida integrationsmöjligheter på svenska.
Två unga killar har nyss provat kläder från loppis-hörnan; en av dem fyndar ett par byxor, men skjortan lämnas kvar. I samma stund kliver en kvinna in för att hämta ett kvarglömt pass. Det är fortfarande livligt på flyktingförläggningen i Mariehamn, som tvingas stänga sina dörrar nu i september.
I våras bestämde sig det finländska migrationsverket Migri för att stänga 26 flyktingförläggningar, 18 av dem innan årets slut. Beslutet drabbar särskilt integrationsmöjligheterna i Svenskfinland, där endast förläggningarna i Jakobstad och Kristinestad återstår efter fem stängningar på svensk-och tvåspråkiga orter. Även Karleby förläggning blir kvar, men de integrerar enbart på finska. Migri motiverar nedläggningarna med att klienterna blivit färre, då antalet asylsökande minskade med 45 procent ifjol. Samtidigt har regeringen Orpo skurit 196 miljoner euro från migrationsförvaltningens budget. Beslutet speglar en allt stramare invandringspolitik.
Ålands mottagningscenter fick sin start år 2022 till följd av kriget i Ukraina. Antalet klienter har stadigt legat omkring 300, varav en tredjedel är barn. Verksamheten är bostadsbaserad, vilket innebär att klienterna är utplacerade i Ålands olika kommuner. Många har fått hjälp från mottagningscentret med att hitta sin bostad, men i början av kriget fanns det även ett behov av frivilliga som kunde ha inneboende. Tanja- -Eklöw, ansvarig handledare på Ålands mottagningscenter, menar att engagemanget bland befolkningen varit stort.
– Hela Åland applåderade och jublade när vi startade, säger hon.
I början av anfallskriget kom Anna Liubarska höggravid till Åland och sonen föddes bara en vecka efter att familjen anlänt till ön. Idag är hon trebarnsmamma. Hemma i Kiev jobbade Liubarska som skådespelare och psykolog. Hon pratar bra svenska och berättar med tacksamhet om hur mycket stöd hon fått från personalen på förläggningen. Hennes yngsta dotter sitter nöjt i knät och leker med en färgglad trådbana.
Finland tar emot så få kvotflyktingar att det inte räcker till alla kommuner som är villiga att hjälpa
Integrationen på svenska försvåras
I regeringsprogrammet står att 5–10 procent av invandrarna i Finland bör integreras på svenska. Hur den svenskspråkiga integrationen ska mätas förblir otydligt och regeringen Orpo specificerar inte om de syftar på avklarade språkprov, medborgarskapsansökningar med svenska som kontaktspråk eller annat. Det är inte heller klart vem som omfattas av målsättningen, handlar det om alla typer av invandring och inkluderas alla åldersgrupper?
För Anna Liubarska har språket varit nyckeln till lyckad integration. Under det första året studerade Liubarska flitigt svenska på nätet, men mycket har hon lärt sig via jobbet som barnskötare.
– Det är lättare att bli kommun-invånare om man kan språket. Jag talar också engelska, men på Åland är det svenska som gäller, säger hon.
Innan mottagningscentrets verksamhet upphör rekommenderas klienterna att ansöka om hemkommun för att få stanna på Åland. Beviljandet av hemkommun kräver att man varit bosatt i kommunen i minst ett år, något som gör att nyanlända kan tvingas flytta. De som inte har möjlighet att bli kvar på Åland registreras vid någon av fastlandets flyktingförläggningar. Det här skapar ett avbrott i integrationen.
Tanja Eklöw berättar om en barnfamilj som slussats vidare till fastlandet. Då man inte kan garantera dem fortsatt integration på svenska, finns det en risk att integrationsspråket byts. För barn, som ofta i ett tidigt skede utvecklar språkkunskaper och sociala kontakter via skolan, kan miljöombytet bli särskilt påfrestande.
Flera äldre upplever språkinlärningen som en stor utmaning. Personer över 65 saknar rätten till SFI-kurser (svenska för inflyttade) eftersom de inte är i arbetsför ålder. Det här är något mottagningscentret, tillsammans med Ålands landskapsregering, jobbat fram en lösning på. Eklöw visar datarummet där det ordnas språkundervisning med varierande teman, från läkarbesök till butiksärenden. Klienterna brukar sitta med hörlurar och lyssna på sig själva medan de talar.
– På så vis vågar man börja använda språket, berättar Eklöw.
Nina Fellman (Ålands social-demokrater), ledamot av Ålands lagting och ordförande för Kommunernas socialtjänst (KST), ser en tendens att förbise Finlands tvåspråkighet. Ålands mottagningscenter är den enda enheten som integrerar helt på svenska. Migris beslut kom ändå inte som en överraskning för Fellman, som tycker det är olyckligt att man låtit Sannfinländarna styra invandringspolitiken.
– Finland tar emot så få kvotflyktingar att det inte räcker till alla kommuner som är villiga att hjälpa, säger Fellman och syftar på de 500 kvotflyktingar Finland förbundit sig till att ta emot år 2025.
I nuläget saknas exakt statistik över språkvalet inom integrationen. Uppgifter från NTM-centralernas utvecklings- och förvaltningscenter tyder på att omkring 1,5 procent av alla arbetssökande invandrare, alltså 270 personer, har deltagit i integrationsutbildning på svenska under läsåret 2024–2025. Det här inkluderar inte Åland som använder ett eget kunddatasystem. Under samma tidsperiod fanns omkring 130 arbetssökande invandrare på Åland.
I höst kommer en uppdatering i kunddatasystemet att möjliggöra registreringen av språkval för varje arbetssökande integrationskund. Från och med 2027 kommer registreringen av språkval lagstadgas.
En trygg punkt i vardagen
På förläggningen syns gemenskapen tydligt. Vid de gröna sofforna samtalar ett sällskap äldre kvinnor. Det är en vardag fylld av stöd och mänsklig värme som snart kommer att försvinna.
Förutom hjälp med boende och kontakt med myndigheter har Ålands mottagningscenter också erbjudit hälsovård. De här uppgifterna kommer nu att fördelas mellan olika aktörer, som måste uppsökas var för sig. Processen försvåras av språk-barriären, och hos en del finns även en ovana med att använda internet. De som bor utanför Mariehamn saknar tillgång till integrationsenheten och uppmanas i stället kontakta kommundirektören, som inte alltid är tillgänglig.
Beslutet att stänga förläggningen på Åland har väckt oro och besvikelse bland klienterna.
– Det är ett dåligt beslut. De som jobbar här känner oss och vet hur saker fungerar. Kommunerna har inte samma resurser eller den kunskap som krävs för att ta över verksamheten. Mottagningscentret är en trygghet för många, säger Anna Liubarska.
Enligt Tanja Eklöw finns fortfarande behovet av ett mottagningscenter på Åland.
– Visst finns det en förståelse för att verksamheten inte kan fortsätta i full skala när antalet asylsökande minskar, men att hela verksamheten nu stängs ner är svårt att förstå.
Att få åländsk lagstiftning att samverka med den finländska mottagningslagen har varit utmanande. Frågor om utbildning och hälsovård har behövt tacklas omsorgsfullt. Att hitta fungerande lösningar har varit ett viktigt och meningsfullt arbete för personalen.
– På fastlandet kanske det fungerar att slå ihop eller lägga ner förläggningar, men på Åland är det annorlunda. Det är svårt att förstå hur man kan stänga något som fungerat så bra, bekräftar Anna Liubarska.
’’Finland går mot absolut fel håll’’
Att samhällsstrukturer sviker dem som redan befinner sig i en sårbar position förvärrar utsattheten. Lotta Carlsson, traumaspecialist och medlem i Europarådets kommitté mot tortyr, poängterar att det inte handlar om människor som står och ropar efter sina rättigheter. I många fall vet flyktingar inte vad de har rätt till.
– Som asylsökande tvingas man vara medveten om sina rättigheter och agera proaktivt, menar Carlsson.
Om det inte finns en verksamhet skapad för flyktingmottagande och integration riskerar asylsökande att falla mellan stolarna. Dessutom blir det dyrt att ständigt agera i stunden, utan någon långsiktig strategi. Man förlorar både ur ett mänskligt och ekonomiskt perspektiv.
Carlsson ser det som problematiskt att Finland inte följer de avtal om mänskliga rättigheter som man undertecknat. Hon nämner FNs granskning av Finlands verkställande av konventionen mot tortyr, där bland annat asylrätten varit i fokus.
– Finland är känt som en rättsstat, men vårt brand håller på att köras ner.
’’Det är som att vi mister vårt hem’’
Vissa grupper riskerar att falla utanför samhället när mottagningscentret stänger. För många fungerar mottagningscentret som samlingsplats. Det ordnas utflykter till museer, språkcaféer och yogapass – små, men avgörande steg mot integration. Aktiviteterna underlättar i synnerhet för pensionärer, som saknar sociala sammanhang i form av studier eller arbetsliv.
Flera vittnar också om det psykologiska stödet från personalen, som alltid funnits till hands.
– Vi har kunnat gå hit med alla typer av frågor. De som jobbar här är som vår familj. Det har varit en trygg plats, säger en av klienterna.
Nu befarar många att deras värld kommer att krympa. Oro för isolering och ensamhet märks tydligt.
– Vi är rädda för att bli sittande i våra lägenheter. Att tappa kontakten med andra. Vem ska hjälpa oss med juridiska frågor? Med papper från myndigheter?
De har fått information om vart de ska vända sig efter stängningen, men det känns osäkert.
– Det blir svårare att klara sig själv. Vi har olika planer; några tänker stanna, andra vet inte alls vad de ska göra. En del ser hoppfullt på framtiden, men många av oss är oroliga.
En kvinna uttrycker det som flera runt bordet tycks känna:
– Vi önskar ju att vi kunde återvända till Ukraina, men så länge kriget pågår är det inget alternativ. För vissa av oss finns inget hem att återvända till. Nu känns det som att vi mister vårt hem igen.
Foto: Lea Strang, Corinne Åsbacka
