Det blir mycket tekno-optimism och för lite fokus på ekonomiska strukturer på årets ambitiösa arkitekturbiennal som vill ge svar på hur vi ska tackla klimatförändringen. Med Venedig som omgivning kan man inte låta bli att bli varse hur ett enormt paradigmskifte är nödvändigt för att ta sig an mänsklighetens största utmaning, skriver Johan Ekman.
I sitt storverk Stones of Venice (1851–1853) gick John Ruskin till angrepp mot renässansen med en vigör som kunde ha fungerat som förebild för årets arkitekturbiennal. Ruskins tes var att i motsats till renässansen, som var fokuserad på yttre attribut som rikedom och ära, utgjorde medeltiden en epok där hantverket gav uttryck för moraliskt hållbara värderingar. Ruskin försökte förstå de värderingar som ligger bakom fasaderna och vad de kan säga om hur vi formar den mänskliga tillvaron. Det skulle även biennalen ha vunnit på.
Enligt Ruskin bar det medeltida Venedig på dygder som vida överträffade den tekniska kompetens som renässansen stod för. Ekonomisk tillväxt, kopplad till tekniska avancemang, var inte nog för att göra livet värt att leva, menade han. Venedigs massiva mutation till rennässansstad vittnade enligt Ruskin om att det som kallades framsteg inte automatiskt betydde en lineär utveckling mot något mera hållbart för mänskligheten.
Genomgripande motsägelse
På vägen från tågstationen till biennalområdena i Arsenale och i Giardini della Biennale finner man ett exempel på vad Ruskin avsåg. I katedralen San Giovanni e Paolo studerade Ruskin inte endast den medeltida katedralens arkitektur, utan även de skulpterade sarkofagerna där Venedigs härskare lagts till sin sista vila. Den mest kända är dogen Andrea Verdamins sarkofag. Talande för republikens moraliska förfall var, menade Ruskin, att medan gravmonumentet var påkostat och till synes en teknisk capolavoro, hade Verdamins bedrifter som härskare varit synnerligen blygsamma. Det viktiga med monumentet för dess skapare var alltså inte personens livsverk, utan en (missvisande) bild av det. Trots att skulpturen var mer symmetrisk och detaljerad än de medeltida motsvarigheterna, stördes Ruskin av den malplacerade handen som vilar i en något onaturlig vinkel över bröstet. När Ruskin klättrade upp på en stege för att beskåda den pråliga graven (vilket inte låter sig göras idag) fick han kött på benen på sin tes om renässansens förkastlighet. Den mot väggen placerade sidan av Vendramins ansikte var, i motsats till den närmast perfekta mot publiken vända sidan, vårdslöst utformad. För att spara pengar och tid hade skulptören endast brytt sig om att mejsla fram de anletsdrag som var synliga för publiken.
I likhet till detta genomsyras också Biennalen av en betydande motsägelse. Besökaren blir, den tekniska kompetensen till trots, varse om att det är något som förblir ofullständigt. Samtidigt som vi övertygas om att det nog i teorin finns kunskap som är tillräcklig för att bemöta klimatförändringens utmaningar, får vi inte en förklaring till varför den politiska viljan att genomdriva det som krävs saknas. I stället för att på allvar angripa avgörande strukturella frågor serveras publiken en förskönande tilltro till digitalisering och ekologisk sensibilitet.
I en kapitalistisk värld där, som Marx uttryckte det, det fasta förflyktigas, har vi svårt att ens föreställa oss möjligheten att konstruera något som består i tusentals år.
Positiva tankeställare
Tilltro till teknik och framsteg saknas alltså inte. Om man bortser från de mest bisarra inslagen – till exempel förslaget att se utvandring till rymden som en sista möjlighet för mänskligheten – och tar fasta på ett konkret tema, kan vi dock finna också positiva tankeställare i helheten. En av dessa är frågan om byggnadsmaterial.
Betong och stål ger upphov till närmare 40 procent av de globala klimatutsläppen. Att dessa material används så flitigt är, som den nordiska paviljongen förtjänstfullt lyfter fram, delvis ett resultat av att vi genom 1900-talsmodernismen kommit att likställa ”framsteg” med just stål och betong. Också här kommer vi in på Ruskins poäng om värderingarna som avspeglas i framställandet av den fysiska omgivningen. Medan den moderna ”brittiska” betongen håller i ungefär hundra år, är byggnader som det 1900 år gamla Pantheon ett monument över den romerska betongens förtjänster. Genom att forska i nya metoder att framställa betong som motsvarade den romerska varianten, kan vi komma långt. Men i en kapitalistisk värld där, som Marx uttryckte det, det fasta förflyktigas, har vi svårt att ens föreställa oss möjligheten att konstruera något som består i tusentals år. Frågan om skogsavverkning är också ett reellt problem. Om utsläppsminimerande trämaterial ersätter betongen, borde vi samtidigt se till att den materiella basen för att de växande städerna uppnår klimatmålen består av annat än ohållbar skövling av skog. I grunden handlar det om en konflikt i den globala politiska ekonomin som är tätt sammanflätad med frågan om klimatet.
Teknokrati framom social verklighet
En annan fråga gäller synen på hur den deliberativa samhällsplaneringsprocessen ska vara. Kinas utställning utgör här en tankeväckande kontrast till många av de västerländska paviljongerna, som presenterar konceptuella och ideologiska installationer med i och för sig viktiga poänger. I Kinas paviljong får vi ta del av en effektiv men inte estetiskt speciellt tilltalande modell av klimatvänligt modulbyggande som kunde möjliggöra förflyttningen av bostäder från ett område till ett annat. Här ställs individens rätt att fatta beslut om sin bostadsort och -form mot centralplanerarens makt att utgående från riskbedömning och behov förflytta individer – med hus och allt – till mer passande orter. Kina har bevisligen tagit klimatförändringen på stort allvar, men det är svårt att se hur den av Kina representerande modellen kan möta våra mer individfokuserade samhällen, även om klimatkrisen vi konfronterar hotar hela vår existens.
Biennalen ger alltså en inblick i möjliga alternativa framtider för den av människan konstruerade världen. Den betonar teknologiska framsteg, kunskap och kollektiv intelligens. Men genom att ducka för de strukturella frågorna riskerar den att förhärliga teknokrati och teknologi framom den sociala verkligheten. Ruskins Venedig utgör alltså inte bara en passande värdstad för biennalen. Staden påminner också om hur framsteg riskerar bli ett tomt skal som inom sig gömmer en brist på de grundläggande värderingar en hållbar framtid skulle kräva.
Arkitekturbiennalen i Venedig pågår 10.5–23.11.2025
Foto: Johan Ekman
