Vems är folkmusiken?

310

Folkmusiken är vårt gemensamma kulturarv – men vilka är ”vi” och är det gemensamt?

 

Spelmansmusik, folkvisor, fioler, kantele, runosång… Bakom den allmänt kända etiketten folkmusik döljer sig en mängd sinsemellan olika fenomen. I flera fall har de använts för att förstärka bilden av finländarna som ett enhetligt folk med en unik kultur. På 2000-talet har diskussionerna breddats till global Unesco-nivå.

Folkmusik är ett begrepp många använder utan att kanske nödvändigtvis tänka så mycket på vad det egentligen innebär. Vilket är folket som åsyftas? Och hur definieras själva musiken? 

Heidi Henriikka Mäkelä, lektor i folkmusik vid Sibelius-Akademin och docent i folkloristik vid Helsingfors universitet, påpekar genast att folkmusiken som begrepp är en lite vrickad konstruktion.

– Termen är skapad på 1800-talet­ för elitens behov, för att skapa ett folk och en nationalstat. Blicken fästes då framför allt på de lägre samhällsklasserna, som knappast ens använde begreppet musik – de bara spelade, sjöng och dansade. 

När blicken väl fästs på allmogens kultur började forskare resa runt i bygderna och uppteckna sådant de upplevde som värdefullt. Materialet i arkiven utgör grunden till det vi i dag uppfattar som folkmusik i Finland. Under olika epoker har här samlats allt från gråtkväden till polskor.

Enligt Mäkelä är mängden material i de finländska arkiven stor i internationell jämförelse. Orsaken är den jämförande musikforskningens paradigm, som var stark i slutet av 1800-talet och långt in på 1900-talet.

– Tanken var att kunna jämföra melodiskt material från hela världen och få syn på folkvisans evolution. För det behövdes massvis med material.

Forskningen var internationell, samtidigt som den bar nationellt färgade glasögon. Det var egentligen först i och med etnomusikologins genombrott på 1970-talet som denna forskningsinriktning vek undan.

– Då riktades blicken plötsligt mot själva kulturerna och vad musiken betyder för människorna. 

 

Ju äldre, desto bättre 

Vid skapandet av nationalstaten Finland kom det finska språket och runosången att spela en central roll. Runosången ansågs vara unik, trots att det numera är känt att den förekommit inom ett större område kring Östersjön och att innehållet delvis kan kopplas till internationellt kända myter.

– Finland saknade en egen, skriven historia och på 1800-talet tänkte man att runosångerna bar den finländska forntiden inom sig. Ju äldre, desto bättre. Men numera är det svårt att dra direkta slutsatser om till exempel järnålderns samhällen utgående från dem, påpekar Mäkelä.

Blicken riktades framför allt österut. Elias Lönnrot upptecknade runo­sånger och konstruerade senare nationaleposet Kalevala. Det bygger i hög grad på material från områden som inte ingår i nationen Finland, bland andra Ingermanland och Vitahavskarelen.

– Det var typiskt på den tiden att ge sig ut för att leta efter det finländska på platser där inga finländare fanns. Sedan utplånade man det faktum att det i själva verket rörde sig om ingermanländsk eller karelsk kultur. Många utgick automatiskt ifrån att de här kulturerna ville bli presenterade som finländska.

 

Blicken vänds västerut 

Medan runosången tillsammans med kantelen (hjälten Väinämöinens­ instrument i Kalevala) lyftes upp på en nationell piedestal lämnades andra former av folkmusik i dess skugga. Rimmade folkvisor sågs närmast som slagdängor utan vördnadsbjudande innehåll, medan spelmansmusiken med menuetter, valser och polkor hade kopplingar till skandinaviska och centraleuropeiska traditioner och alltså inte var unika för Finland.

Under efterkrigstiden förändrades den nationella blicken på folkmusiken totalt. Professor Erkki Ala-Könni­ (1911–1996) inledde sitt värv som folkmusikforskare i Fjärrkarelen 1941 men hann uppleva hur synen på folket förändrades flera gånger om. 

– Arbetet i Fjärrkarelen hängde ihop med högerpartiernas starka ställning och tankegångarna kring Storfinland. Efter krigen förändrades den politiska atmosfären väldigt snabbt, berättar Outi Valo, vars doktors­avhandling behandlar den nationella blicken i Ala-Könnis uppteckningsarbete. 

Östgränsen stängdes och blicken vändes mot bönderna i västra Finland och även mot instrumentalmusiken. Ala-Könni arbetade också över språkgränsen.

– Efter krigen ville man visa upp folket som mer enhetligt än det i själva verket var, undvika ytterligare ett inbördeskrig. 

Enligt Valo syns omställningen också i hur uppteckningsarbetet finansierades. Från att ha varit en statsfinansierad verksamhet övergick finansieringen till styrning på landskaps- och kommunnivå. Politiskt kom Centern (fram till 1965 Agrarförbundet) att bli en central aktör som landsbygdens stora maktparti. Till tidsandan hörde också en stark landsbygdsnostalgi. 

– Många målsättningar var gemensamma för Centern och aktörerna inom den så kallade folkmusik­rörelsen. Man stödde verksamhet på landsbygden och grundade evenemang som Kaustby folkmusikfestival (som ordnades första gången 1968). Många ville att folkmusiken skulle stödas på liknande sätt som konstmusiken.

Valo påpekar att detta inte nödvändigtvis betyder att folkmusikaktörerna själva var centersinnade.

– Men det handlade om vilka partier som var störst, var besluten fattades. I viss mån kom folkmusikrörelsen och arbetet för att stöda landsortens Finland att utgöra en motvikt till att stöda kulturlivet i städerna och kulturorganisationer med vänsterprofil.

Senare var Erkki Ala-Könni verksam vid Tammerfors universitet, där hans uppteckningsarbete breddades till att omfatta bland annat romernas musik och båda sidorna i Finlands inbördeskrig.

– De unga sociologerna vid Tammerfors universitet bidrog till att synen på det enhetliga folket förändrades. Man började tänka att identifierande av motsättningar kan hjälpa samhället vidare.

 

Inget politiskt slagträ 

Centerns starka position som förespråkare för landsbygdens kultur är en betydande orsak till att folkmusiken i Finland inte lyfts fram inom nationalismvågorna på 2000-talet. Åtminstone inte i någon större grad, jämfört med Sverige. Där reagerade många på folkmusikfältet i början av 2010-talet starkt på att folkmusiken plockades upp som politiskt slagträ av Sverigedemokraterna.

Enligt Heidi Henriikka Mäkelä­ tycks många inom extremhögern snarare söka sig mot skandinavisk mytologi, till exempel Soldiers of Odin. Hon nämner Suomen Sisu­ som exempel på aktörer som uppmärksammat Finlands kulturarv med en starkt nationalistisk underton. Vad gäller Sannfinländarna konstaterar Mäkelä att de närmast kan betraktas som allmänt kulturfientliga.

– Tonen i deras led har varit att all kulturverksamhet är strunt. 

Sedan finns det sådant som Mäkelä kallar banal nationalism, att vifta med flaggor och tala högtravande om ”vårt gemensamma arv”. När Kanteleförbundet tog initiativ till den första nationella kanteledagen 2023 nämnde beskyddaren, dåvarande presidenthustrun Jenni Haukio­, i sin hälsning att ”vår kära kantele” kunde förtjäna en egen flaggdag. 

– Sådant är förstås inga högerextrema grejer, utan mer vardagsnationalism. 

På sistone upplever Mäkelä att många i allt högre mån intresserat sig för lokala kulturfenomen och sina egna rötter, vilket hon kopplar till frågor om kulturell appropriering och speciellt den karelska aktivism som spirat fram under 2020-talet. 

– Mångas reaktion har varit att undvika karelska sånger om man inte själv har karelska rötter och i stället gräva i det egna lokala kulturarvet. 

Det var typiskt på den tiden att ge sig ut för att leta efter det finländska på platser där inga finländare fanns.

Globalt och lokalt kulturarv 

Helt nya diskussioner kring folkmusiken har seglat upp sedan Finland ratificerade Unescos konvention om immateriellt kulturarv 2013. Mest synlig är kanske den internationella katalogen över betydande immateriellt kulturarv, där Finland hittills fått med bastun (2020) och fiolspels­traditionen i Kaustby (2021). Museiverket upprätthåller också en motsvarande nationell katalog. 

Mäkelä upplever att diskussionerna kring kulturarvet tar fasta på både globala och lokala dimensioner, samtidigt som den starkt nationella blicken kan börja tonas ut. 

– Begreppet är spännande såtillvida att det på ett globalt plan förenhetligar det folk upplever som sitt förflutna eller kulturarv. Samtidigt möjliggör det en starkt framtids­orienterad blick – vi har olika slags kulturarv, vad gör vi för att hålla dem levande? Tanken på att kulturarvet får förändras hör också till. 

Fenomen dyker inte upp på listorna av sig själv. Det gäller för aktörer på fältet att lära sig ”tala Unesco”­, som Mäkelä uttrycker det. Själv håller hon precis på att inleda ett forskningsprojekt kring de finlandssvenska inslagen i den nationella katalogen, finansierat av Svenska Litteratur­sällskapet. 

Outi Valo arbetar till vardags som arkivföreståndare vid Folkmusikinstitutet i Kaustby och har följt med hemortens Unesco-process på nära­ håll, hur intresset för att lära sig spela­ fiol ökat. Tillsammans med Heidi­ Henriikka Mäkelä har hon ­också granskat hur Unesco-­processen synats­ i lokalpolitiken. Centern har traditionellt hållit kulturens flagga högt, men i och med Unesco har initiativen från Sannfinländarnas håll ökat. Ett av de mer minnesvärda var att kommunen borde ge varje nyfödd Kaustbybo en egen fiol. Det röstades ner.

– Sannfinländarna tog också initiativ till att alla kommunanställda i Kaustby skulle få dagsbiljett till folkmusikfestivalen. Det verkar överlag som att fler partier än tidigare i och med Unescolistningen har börjat intressera sig för kultur och speciellt för dess ekonomiska effekter, säger Valo.

 

Foto: István Rácz / Museiverket