När jag skriver detta har Storbritannien, Frankrike, Australien, Kanada, Malta, Portugal och Belgien just erkänt Palestina som stat. Erkännandena sammanfaller med FN:s generalförsamlingsvecka, som i år också markerar organisationens 80-årsjubileum.
Jubileumsåret uppmärksammas i en minst sagt dyster stämning. Hela det multilaterala systemet befinner sig i en aldrig tidigare skådad kris, och Trumpadministrationen har också avsevärt ökat FN:s ekonomiska svårigheter.
För närvarande har 147 FN-medlemsländer, det vill säga en betydande majoritet av världens länder, erkänt Palestina. Förutom Danmark är vi det enda nordiska landet som ännu inte har erkänt Palestina. Sverige gjorde det 2014 och Norge för över ett år sedan. Island gjorde det 2011.
I Finland har president Alexander Stubb länge sagt att Finland kommer att erkänna staten Palestina när tiden är mogen. Nu har Stubb öppet sagt att han stöder ett erkännande och kommer att godkänna förslaget om regeringen är beredd att lägga fram det för honom.
Utrikesminister Elina Valtonen verkar också vara positivt inställd, även om hon inte kan säga det direkt. Även om Samlingspartiet innehar alla de centrala posterna inom Finlands utrikes- och säkerhetspolitik, sitter de nu tagna som gisslan av Sannfinländarna och Kristdemokraterna. Dessa partier blockerar erkännandet av Palestina av ideologiska skäl, som en del av ett amerikanskt kulturkrig de vill föra i Finland – trots att det snart inte kommer att finnas något Palestina kvar att erkänna.
Som många forskare betonat, är frågan om statligt erkännande inte bara symbolisk. Att acceptera Palestina som fullvärdig medlem i olika internationella organisationer kommer mycket konkret att förbättra de palestinska myndigheternas möjligheter att delta och erkännandena ökar även det politiska trycket på Netanyahus regering. Det är därför både viktigt och önskvärt att Finland så snabbt som möjligt erkänner Palestina som stat.
Samtidigt är det ytterst problematiskt att hela debatten nu enbart kretsar kring denna fråga.
Just nu känns det som att alla frågor, från att få ett slut på folkmordet och krigsförbrytelserna till att säkerställa leveransen av humanitärt bistånd och uppnå en varaktig fred, kopplas till kravet på ett erkännande. Risken är att många finländska beslutsfattare, om och när Finland äntligen beslutat sig för att erkänna staten Palestina, tänker att nu har vi gjort vår del. Detta säger också mycket om den kortsiktighet och oförlåtliga passivitet med vilken västvärldens ledare i årtionden betraktat palestiniernas lidande.
Inget erkännande utgör i sig ett steg närmare en tvåstatslösning. Israel har otvetydigt avvisat bildandet av en palestinsk stat – och därmed också tvåstatsmodellen. Inget erkännande ökar heller det ekonomiska trycket på Israel att avsluta folkmordet i Gaza.
Varje land som påstår sig ta tvåstatslösningen på allvar måste, utöver erkännandet, redogöra för vilka konkreta åtgärder man är beredd att ta till för att öka realismen i detta scenario. Man måste också vara tydlig med hur man avser att agera för att så snabbt som möjligt få ett slut på folkmordet i Gaza.
Just nu känns det som att alla frågor, från att få ett slut på folkmordet och krigsförbrytelserna till att säkerställa leveransen av humanitärt bistånd och uppnå en varaktig fred, kopplas till kravet på ett erkännande. Risken är att många finländska beslutsfattare, om och när Finland äntligen beslutat sig för att erkänna staten Palestina, tänker att nu har vi gjort vår del.
Hittills har Orpo sagt att regeringen gör allt den kan för att lindra situationen i Gaza och få ett slut på folkmordet, även om regeringen i verkligheten inte har gjort någonting. Oavsett om staten Palestina erkänns eller inte behöver vi utöver det konkreta åtgärder från politiska beslutsfattare i Finland, Europeiska unionen och runtom i världen.
Vi behöver påtryckningar som verkligen bidrar till att få ett slut på folkmordet i Gaza. Jag ska ge ett par exempel.
Frågan om erkännandet av Palestina och tvåstatslösningen kan inte behandlas utan att man tar ställning till Israels olagliga ockupationspolitik. De olagliga, ständigt växande bosättningarna på Västbanken och i östra Jerusalem utgör den längsta olagliga ockupationen i modern historia.
Enligt aktuell information bor det omkring 700 000 bosättare i de ockuperade områdena. Det är 700 000 personer som enligt tvåstatslösningen inte borde befinna sig i dessa områden över huvud taget. Bosättarna ägnar sig också åt systematiskt våld och förtryck av den palestinska civilbefolkningen. Många stora internationella företag, såsom Airbnb och Wolt, bedriver verksamhet i de ockuperade områdena och bidrar därmed till normaliseringen och legitimeringen av den olagliga ockupationen.
Bosättningarna strider entydigt mot folkrätten. Därför kan erkännandet av Palestina inte diskuteras på ett trovärdigt sätt om inte frågan om bosättningarnas framtid eller de palestinska flyktingarnas rätt att återvända tas på allvar. För ett år sedan fastslog Internationella domstolen att Israel måste upphöra med sin olagliga ockupation, avveckla alla bosättningar och återlämna all mark och egendom som landet har beslagtagit sedan 1967. Domstolens uttalande möttes inte av någon reaktion från västländerna.
En annan fråga är hur EU-länderna är beredda att i praktiken utöva påtryckningar på Israel. Ett sådant medel är relaterat till handelspolitiken, nämligen frysningen av associeringsavtalet mellan EU och Israel. Som Israels största handelspartner skulle vi verkligen ha möjlighet att utöva ekonomisk påtryckning, vilket också bör omfatta till exempel personliga sanktioner mot premiärminister Benjamin Netanyahu – precis som man har gjort med Ryssland.
Kommissionen har föreslagit en partiell frysning av associeringsavtalet, men i denna situation är det lämpligt att avbryta hela avtalet. Dessutom måste all handel med vapen och försvarsutrustning, som Israel använder både för att upprätthålla beroendeförhållanden och för att finansiera folkmordet, omedelbart stoppas.
Folkmordet i Gaza har pågått i över 700 dagar. Minst 60 000 människor har dött i direkta attacker, men det faktiska antalet offer är upp till tio gånger högre när man räknar med dem som har dött av sjukdomar, svält och byggnader som kollapsat. Situationen bara fortsätter och förvärras.
Finland har inte gjort något. Det räcker inte med att bara erkänna staten Palestina – vi behöver konkreta åtgärder för att sätta press på Israel att stoppa folkmordet i Gaza.
Publicerad i Ny Tid 9/25, 7.10.2025
