Tre och ett halvt år har gått sedan kriget i Ukraina började. De som har varit kritiska mot kriget har i stora massor flytt från Ryssland. Bland dem som lämnade landet fanns oppositionspolitiker, kända konstnärer, journalister, aktivister, akademiker, digitala nomader och till och med vanliga människor som var djupt skakade av krigsutbrottet. Dessa människors mod är värt att berömma, eftersom jag allt för väl vet hur svårt det är att överge allt och fly ner i osäkerhetens avgrund. För en individ och en familj är detta inget enkelt steg.
Efter tre och ett halvt år kan jag kanske dra slutsatsen att den ryska politiska oppositionen har misslyckats. Det är oppositionspolitikers uppgift att skapa politisk mening och en vision; deras ansvar är att skapa och förmedla ett alternativ.
Istället har den ryska oppositionens företrädare som lever i exil blivit internetbloggare som kastar lera på varandra och rusar till Europeiska kommissionen och Washington för att bevisa för västerländska politiker att de är värda förtroende och respekt, och att de har ett mandat att tala för ryssarna – oavsett om det gäller dem som lämnade landet, de som stannade kvar, eller allihop. Utredningar publiceras, avslöjanden görs och komprometterande bevis söks.
Kort sagt, vi ser allt annat än en framväxt av partier och politiska program, för att inte tala om en väg att gå framöver. Hur kunde ett framtida Ryssland se ut? Jag, och andra oroade människor som teoretiskt sett har en talan, förstår det fortfarande inte. Alla pratar om rättvisa val, stöd för Ukraina och frigivning av politiska fångar, vilket är viktigt och rätt. Men om det är allt de har att erbjuda, då är det inte längre politik, utan en dystopi som fastnat i oändliga diskussioner om spelets regler, men som aldrig förmår skapa en alternativ värld.
Det är inte ens klart vilket alternativ till regimen denna opposition förespråkar.
När det gäller de ryska kulturpersonligheter som jag arbetar med (jag organiserar konserter och framträdanden i Helsingfors) har jag lagt märke till att avståndet mellan kulturprofiler och de som anser sig vara oppositionspolitiker bara växer. Den rådande uppfattningen bland konstnärerna är att den nuvarande oppositionen helt enkelt är ineffektiv, fragmenterad och i vissa fall rentav skadlig.
Konstnärerna har fortsatt med sina vanliga sysslor – spelat in album, turnerat, uppträtt på stora festivaler över hela Europa, lockat publik som är mot kriget – men de vägrar bidra med politiska visioner. För det är inte ens klart vilket alternativ till regimen denna opposition förespråkar. Istället väljer konstnärer att direkt stödja ukrainska humanitära stiftelser och gräsrotsinitiativ som hjälper människor som flyr kriget på båda sidor.
a ska kunna störtas måste kultur och politik förenas kring ideologiska principer. Det räcker inte att endast vara emot kriget, man behöver ha en gemensam syn på de förändringar som är nödvändiga.
Bollen ligger hos oppositionen i exil, och initiativ måste tas så snart som möjligt, för Putin väntar inte på att andra ska göra sina drag i detta spel. Han agerar ständigt och det är alltid hans tur.
Publicerad i Ny Tid 9/25, 7.10.2025.
