I en normalt fungerande demokrati är det ministeriernas tjänstemän som förväntas stå för sakkunskapen, vilket är i det närmaste självklart med tanke på att ministrarna ytterst sällan är experter på just sitt eget ansvarsområde. Vad det här innebär rent konkret är att tjänstemännen förväntas leverera faktabaserad information som underlag för ministerns politiska beslut, även om det i sista hand är ministern som avgör i vilken utsträckning hen beaktar den här informationen.
Vid vårt lands i särklass mest inflytelserika ministerium, finansministeriet, verkar den här arbetsfördelningen att ha ställts på huvudet under den nuvarande regeringen. Vid åtminstone ett par tillfällen har finansministeriets tjänstemän nämligen levererat prognoser som visserligen stöder regeringens extremt nyliberala ekonomiska politik, men som inte håller för en närmare granskning.
Det började med finansministeriets prognos, enligt vilken regeringens sysselsättningspolitiska åtgärder skulle öka antalet sysselsatta med drygt 70 000 personer. Att den prognosen redan nu har visat sig vara rejält överoptimistisk är knappast förvånande med tanke på de minst sagt lösa grunder den vilar på. Som framgår ur en rapport som Kalevi Sorsa-stiftelsen publicerade i december i fjol byggde prognosen på endast ett fåtal studier, varav den färskaste var tio år gammal och den äldsta från slutet av 1990-talet, då läget på den finländska arbetsmarknaden var helt annorlunda än idag. Enligt den erfarna arbetsmarknadsekonomen Ralf Sund, en av medförfattarna till rapporten, var den matematik finansministeriets tjänstemän använt sig av dessutom på ”högstadienivå”.
Att skattesänkningar har dynamiska effekter som delvis kompenserar för bortfallet i skatte-intäkter råder det i och för sig en i det närmaste total enighet om inom den ekonomiska vetenskapen. Men det råder också en lika total enighet om att det på förhand är mycket svårt att bedöma de dynamiska effekternas storlek, och ännu svårare att bedöma hur lång tid det tar innan de dynamiska effekterna sätter in.
Följande suspekta prognos dök upp i samband med regeringens kontroversiella beslut att sänka den högsta marginalskattesatsen. Enligt regeringen skulle skattesänkningen inte påverka statsfinanserna negativt, eftersom dess så kallade dynamiska effekter – det vill säga de positiva effekterna på den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen – enligt finansministeriets beräkningar skulle vara så betydande att skattesänkningen skulle finansiera sig själv till hundra procent.
Att skattesänkningar har dynamiska effekter som delvis kompenserar för bortfallet i skatteintäkter råder det i och för sig en i det närmaste total enighet om inom den ekonomiska vetenskapen.
Men det råder också en lika total enighet om att det på förhand är mycket svårt att bedöma de dynamiska effekternas storlek, och ännu svårare att bedöma hur lång tid det tar innan de dynamiska effekterna sätter in. Mot den bakgrunden ter sig finansministeriets tvärsäkra prognos minst sagt märklig.
Att finansministeriets tjänstemän levererar prognoser som inte håller för en närmare granskning beror definitivt inte på bristande kompetens. Därmed blir den enda rimliga förklaringen att de utsätts för politisk styrning som i praktiken tvingat dem att träda i nyliberalismens hemliga tjänst.
