Nobels fredspris gick i år till den venezolanska oppositionsledaren Maria Machado – ett val som av många betraktas som en kompromiss gentemot Donald Trump. Hon är visserligen idag offer för den venezolanska statskorruptionen, men en närmare granskning riskerar att slå hål på hennes glansbild som en demokratins och fredens förkämpe.
Nobels fredspris har en blandad historia. När USA:s utrikesminister Henry Kissinger, en av de huvudsakliga arkitekterna bakom Vietnamkriget, fick det 1973, möttes det av många kommentarer av typen ”satiren är död”. Valet av Barack Obama 2009, när han inte mycket mer än tillträtt och hans faktiska utrikespolitik knappast var känd, brukar inte heller ses som någon fullträff. Burmesiska aktivisten Aung San Suu Kyi var nära helgonförklarad när hon blev utvald 1991, mindre så när hon två årtionden senare helt vägrade att ta avstånd från folkmordet på rohingyas i västra Burma (hon har sedan dess gjort en försiktig omprövning). Bara ekonomipriset har ens kommit i närheten då det gäller mängden av kontroverser.
Ett Trump-alternativ
Om satiren dog 1973, grävdes kanske liket upp och brändes i år, när – Donald Trump enligt flera källor hotade Norge med försämrade relationer och eventuellt till och med handelssanktioner om inte han tilldelades priset.
Istället valde Nobelkommitten 58-åriga venezolanska oppositionspolitikern Maria Corina Machado– Det kan ses som ett smart svar på Trumps kampanj. Kommittén undviker att faktiskt ge honom priset, men väljer samtidigt en person som Trump inte kan ifrågasätta allt för hårt. Det hindrade förvisso inte- några av hans närmaste allierade att kalla valet ”att sätta politiken över freden” (Vita husets kommunikationschef Steven Cheung) och ett bevis på att ”Fredspriset dog för många år sedan” (USA:s speciella- sändebud till Venezuela, Richard Grenell). Machado själv gjorde i varje fall en fredsgest genom att tillägna priset till… Trump.
Kontroversiell bakgrund
I de flesta globala medier hyllades utnämningen däremot. Också en center-vänsterprofilerad tidning som The Guardian kallar det ”ett ljus i Venezuelas mörkaste timme”, även om de också uttrycker tvekan över hur stora praktiska konsekvenser det får.
I Latinamerika har inte alla varit lika positiva. 94-årige Adolfo Pérez Esquivel i Argentina, som själv fick priset för 45 år sedan, skriver i ett öppet brev ”Nobel till Nobel”- till Machado ”det förvånar mig att se hur du klänger dig fast vid USA, Maria.- Vet du inte att det landet varken har allierade eller vänner, bara intressen”. Victor Hugo Morales, en av samma lands mest kända -journalister, slog an en mindre förstående ton i en ledare för tidningen Pagina 12 och kallade henne ”en sjuk antidemokrat”. Michelle Ellner på webbtidningen Venezuelanalysis menar att ”när Maria Machado får fredspriset har ’fred’ mist sin betydelse”.
Aung San Suu Kyi framstod som ett idealiskt val i ögonblicket men mindre lyckat längre fram. För Machado är det ena stora problemet det motsatta: hennes förflutna. Det är svårt att förneka att hon i dagens situation har en poäng.
Osvikligt pro-USA
I valet 2024, där hon ställde upp som vicepresident bakom Edmundo González (men allmänt sågs som den tyngsta politiska figuren av de två), blev det officiella resultatet ett nederlag mot sittande presidenten Nicolas Maduro. Fast det accepterades av Högsta domstolen har valmyndigheten aldrig presenterat siffror valurna för valurna, med hänvisning till en ”cyberattack”. Man har inte kunnat förklara vad det officiella resultatet i så fall baseras på. Internationella observatörer, som Carter Center, har förklarat valet som solkat av oacceptabla oegentligheter, och de flesta länder i regionen, däribland tidigare allierade som Chile, Colombia och Brasilien, har förklarat att resultatet inte går att tro på utan en transparent omräkning av rösterna. Machado, som från hemlig ort i Venezuela kallar sig representant för den legitima regeringen (hennes kompanjon Gonzáles har flytt till Spanien), kan därmed se ut som en trovärdig demokratikämpe.
Men Maria Corina Machado dök inte upp i venezolansk politik 2024. Hon är en av oppositionens veteraner, en tung figur så långt tillbaka som till millennieskiftet, med en allt sedan dess oförändrad ideologi: katolsk konservatism i moralfrågor, ekonomisk liberalism, och osvikligt pro-USA i utrikespolitiken.
2002, när Latinamerika befann sig i början av en vänstervåg och dåvarande presidenten Hugo Chávez seglat upp som en av dess ledarfigurer, skakades landet av en nationell lockout från arbetsgivarföreningen och våldsamma protester. Krisen kulminerade med att militärledningen hotade att bomba presidentpalatset och tog Chávez till fånga under två dagar, innan massdemonstrationer och myteri från flera militära befälhavare slog tillbaka kuppförsöket, ett drama som skildras i dokumentären The Revolution Will Not Be-Televised.
Hon är en av oppositionens veteraner, en tung figur så långt tillbaka som till millennieskiftet, med en allt sedan dess oförändrad ideologi: katolsk konservatism i moralfrågor, ekonomisk liberalism, och osvikligt pro-USA i utrikespolitiken.
Vägrade erkänna val
Då tog Machado motsatt ställning – hon höll tal i oppositionsdemonstrationerna, och var en av undertecknarna till dekretet som utsåg arbetsgivarföreningens ordförande Pedro Carmona till president helt utanför den konstitutionella ordningen. Under de närmast följande åren skakades Venezuela av upprepade gatu-konfrontationer, blockader, och lockouter. Däremellan höll landet val och folkomröstningar, som varje gång vanns av Chávez och hans politiska rörelse (förutom grundlags-omröstningen 2007 – ett nederlag Chávez accepterade). Men Machado,- liksom de flesta oppositionspolitiker, vägrade konsekvent erkänna resultaten trots att de godkändes av internationella observatörer, som ovan nämnda Carter Center. Istället uppmuntrade hon nya rundor av våldsamma protester. Det verkar som om hennes demokratiska övertygelse framförallt kommer fram när det rör sig om val som hennes sida kan räkna med att vinna.
Under de följande åren besökte hon flitigt USA och uttryckte sitt stöd för de allt hårdare sanktionerna mot Venezuela, som visserligen få betraktar som den enda eller nödvändigtvis viktigaste orsaken till landets ekonomiska nedåtspiral under 2010-talet, men som lika få förnekar att har förvärrat den.
Stöder amerikansk invasion
2019, efter ett val som blev ifrågasatt, utropade parlamentet Juan Guaido till ”legitim president”. Han började snabbt en internationell turne, men förlorade stöd tills dess att han idag reducerats till en bortglömd -figur när det stod klart att de biståndspengar hans ”regering” tog emot, tillsammans med utförsäljningen av landets ansenliga internationella tillgångar, mestadels försvann ned i ett svart hål. Det finns inga anklagelser mot Machado för att personligen ha berikat sig – en anledning till att hon behållit sin plats som stjärna inom oppositionen under mer än 20 år – men hon gav den misskrediterade ”övergångsregeringen” sitt helhjärtade stöd.
Den andra anledningen till att hon är något problematisk som just fredspristagare är de metoder hon förespråkar. Hon stödjer öppet en amerikansk invasion, och uppmanar Trump att ”befria” landet. Hon har till och med uttryckt sin beundran för Benjamin Netanyahu och i ett dokument publicerat på X bett honom att ”använda din styrka- och ditt inflytande för att montera ned Maduros kriminella regering”.
Potentiellt märkliga konsekvenser
De deklarationerna är inte bara uppseendeväckande på ett abstrakt och teoretiskt plan. De kommer i en situation när en sådan intervention – troligen utan israelisk medverkan, förvisso – inte ser ut som en omöjlighet. Den 14 oktober sköt amerikanska stridsplan missiler mot en båt utanför Venezuelas kust, som dödade sex medlemmar av besättningen. Det var den femte liknande attacken sedan kampanjen började i september, och det totala antalet döda är nu 27. Trumpadministrationen har hävdat att samtliga varit lastade med narkotika på väg till USA och försvarar användandet av dödligt våld med att den befinner sig ”i krig” med kartellerna. Men exempelvis Pino Arlacchi, tidigare chef för FN:s avdelning för brottslighet och narkotika (UNODOC), påpekar i en artikel på Venezuelanalysis att landet är ”marginellt i den internationella droghandeln”: smuggelrutterna genom Karibien är inte speciellt praktiska och bara 5 procent av allt kokain från Colombia (världens klart största producentland) passerar genom Venezuela, enligt FN:s årliga rapport. Han noterar också att attackerna helt strider mot internationell lag, och att det juridiska rättfärdigandet för ett ”krig” utan krigsförklaring är osammanhängande. Han pekar på ett uttalande av tidigare FBI-chefen, James Comey, som hävdar att Trump talat om ”ett berg av olja under Venezuela som vi nu måste betala för” (Machado -råkar också vara en stark anhängare av att sälja ut landets oljetillgångar till amerikanska investerare).
För närvarande är omkring 10 000 USA-soldater och åtta krigsskepp stationerade i Karibien nära den venezolanska kusten, och den 15 oktober rapporterade New York Times att Trump gett CIA klartecken till operationer, inklusive dödliga sådana, inne- i själva Venezuela. Ett försök till ”regimskifte” med militära medel är långt ifrån garanterat, men det är betydligt mer än bara en vild -konspirationsteori – och då kan världen befinna sig i den märkliga -situationen att se en invasion stödjas av en fredspristagare.
Foto: DPA / ALAMY
