Oro för växande polarisering har uttryckts gång på gång under det senaste decenniet. Att politiker som anser sig tillhöra mitten säger sådana saker borde inte förvåna, det betyder inte mycket mer än att de vill att extremerna borde närma sig mitten och alltså bli mer lika dem själva. Liknande idéer har vidare under lång tid funnits inom den politiska högern – förklaringen till Samlingspartiets namn står att finna i en önskan om nationell enighet, givetvis kring deras egen politik. Det vore därför lätt att avfärda hela tankefiguren som enbart retorik, alltid riktad mot andra, aldrig mot en själv. Denna skepsis understryks också av faktumet att vikten av självkritik inte har något behov av att motiveras av polariseringens faror. Självkritik är ju lika viktig när alla tycker lika, ja än mer då.
Ändå tror jag att det ligger något i oron för polarisering, men på ett annat sätt än vad folk ofta tänker sig.
För dem som vill bevara och främja olika former av hierarki – låt oss kalla dem för högern – är skillnaden mellan de styrande och de styrda central. Exakt vilka som innefattas i dessa grupper kan förstås variera, likaså vilka typer av styrning saken gäller (ekonomisk makt, politisk, etc.). För en sådan politik är alltså polarisering väsentlig – hierarki är polarisering. Sedan är det förstås ofta mer praktiskt för den som vill bevara hierarkier om dessa inte syns eller ses som självklara. Högerns politik kännetecknas därför av en spänning mellan polarisering i praktiken och dess motsats i retoriken, mellan en politik som främjar hierarkisk polarisering men motiveras av en påstådd ekonomisk nödvändighet, vikten av nationell samling gentemot yttre hot, och så vidare.
Målet är ju inte att ersätta en förtryckare med en annan, det vore bara en annan variant av den reaktionära, revanschistiska politik som man ytterst sett vill bekämpa. Därför är polarisering en viktig fråga för vänstern, en central del av dess självkritik. Och det är därmed en fråga med en annan roll än i den allmänna debatten.
För dem som vill motarbeta och avskaffa alla hierarkier – låt oss kalla dem för vänstern – är polarisering själva problemet. Målet är att avskaffa distinktionen mellan de styrande och de styrda, på alla plan. Vänsterns politik kännetecknas alltså av konsekvent icke-polarisering.
Eller? Det tycks ju ändå finnas en politisk motståndare, sådana som motsätter sig och motarbetar hierarkiernas avskaffande – om det inte gjorde det skulle kampen inte alls behövas.
Vänsterns politik kommer därför ofta att kännetecknas av en spänning mellan polarisering i praktiken och dess motsats i teorin, mellan ett skarpt avståndstagande från det nuvarande samhället och dess försvarare, å ena sidan, och en strävan efter att till slut upplösa alla olikheter mellan människor vad gäller makt, å andra sidan. Men till skillnad från för högern är denna spänning ett problem för vänstern. Målet är ju inte att ersätta en förtryckare med en annan, det vore bara en annan variant av den reaktionära, revanschistiska politik som man ytterst sett vill bekämpa. Därför är polarisering en viktig fråga för vänstern, en central del av dess självkritik. Och det är därmed en fråga med en annan roll än i den allmänna debatten.
Jag tänker mig att det finns två aspekter av problemet som uppstår i och med spänningen mellan polarisering i praktiken och dess motsats i teorin. Den första rör faktumet att vänstern står på de förtrycktas sida och samtidigt ändå inte gör det. Målet är ju inte att arbetarklassen ska gripa makten istället för borgarna, utan att avskaffa såväl arbetarklassen som borgerskapet, avskaffa de poler som är en förutsättning för polarisering.
I andra fall är det måhända mindre uppenbart att kampen ytterst sett syftar till att avskaffa villkoren för dess begriplighet, men våra föreställningar om vad, exempelvis, ”man” och ”kvinna” betyder är så sammanvävda med den nuvarande samhällsordningen att målet måste vara att dessa beskrivningar, så som vi idag känner dem, också måste försvinna. Vad ord som dessa kunde komma att betyda, om något, i en värld bortom dagens hierarkier vet vi helt enkelt ännu inte. Det finns alltså inga positiva identiteter att lägga till grund för kampen, och en polariserad strategi brister därför i radikalitet.
Samma sak omvänt: de kategoriseringar som används för att ringa in den tänkta motståndaren – exempelvis ”den vite mannen” – är kategoriseringar vars begriplighet kampen syftar till att upphäva. Målet är inte att vända på hierarkiska förhållanden utan att avskaffa dem, inte att besegra motståndarna utan att få dem att se att de inte är några. Det som ytligt sett verkar vara ett avståndstagande måste djupast sett vara att komma folk närmare än deras egen identitet tillåter.
Den andra aspekten av problemet som uppstår i och med spänningen mellan polarisering i praktiken och dess motsats i teorin rör kampens emotionalitet. För dem som vill ha hierarkier är sådana känslor som markerar avstånd till andra – hat, förakt, löje – inga problem, målet är ju att trycka ner vissa grupper och upphöja den egna. För vänstern måste däremot former av engagemang som riskerar att skapa nya varianter av hierarkisk polarisering vara ett problem. Kort sagt finns det inget annat sätt för vänstern att segra än att skapa en fest som alla vill vara med på, också den eventuella motståndaren.
