Wilma Rosendahl vann tredje pris i essätävlingen Sputnik. Hennes bidrag knyter an till sociala medier och deras inverkan på vårt sätt att se på världen. Essän har enligt juryn ett starkt språk, ett klart fokus och engagerar med ett centralt tema i vår algoritmiska tid och den spräckliga bild av vår planet som den ger.
Jag öppnar mitt flöde på Instagram. I skrivande stund fylls det med nyheter om resultatet i det amerikanska presidentvalet. En del av inläggen kommer från etablerade mediehus och berömda tidningar, andra från okända konton med några tusen följare. Algoritmen lär sig snabbt och visar främst innehåll som tidigare har fångat min uppmärksamhet, och som framför åsikter som liknar sådana jag tidigare har tagit mig tid att läsa om. När jag klickar på ett inlägg och öppnar kommentarsfältet blir det annorlunda. Här finns det en frisk blandning av olika åsikter och motsägelsefull information. En del personer hävdar att Donald Trumps andra mandatperiod som president kommer att innebära slutet för den amerikanska demokratin, medan andra är övertygade om att USA nu har blivit frälst från allt ont. Röda hjärtan varvas med blå, och polariseringen verkar vara stark. Ett anonymt konto skriver någonting provocerande, kommentaren får trettiofyra svar och blir startskottet för en meningslös debatt där man grälar om vem det är som har blivit hjärntvättad. Att engagera sig i sådana här argumentationer verkar, tycker jag, ganska onödigt, men på sociala medier råder i många fall en uppfattning om att man alltid måste försvara sin åsikt för att inte ge motståndarna övertaget.
Den andra verkligheten
Det råder inget tvivel om att sociala medier har varit revolutionerande för samhället. De är det senaste steget i utvecklingen mot en allt mer uppdaterad värld, som i princip fick sin början då människan insåg att vår planet var rund. Först började vi – åtminstone en del av oss – resa, sedan började vi skicka brev. Under 1800-talet kom telefonen och möjligheten att ringa till människor längre bort. Tekniken utvecklades sedan vidare, man slutade med telefonväxlar, och så småningom blev telefonerna trådlösa. Allt det här ledde på ett eller annat sätt till att vi idag har kontaktmöjligheter av otroligt hög kvalitet. Vi har vant oss vid att gå omkring med en enorm mängd fakta och osanningar i fickan. Vi inser inte hur mycket möjligheter internet faktiskt skapar. Samtidigt blir vi lamslagna av allt vi ser, hör och lyssnar på.
I dagens läge känns det nämligen som om allt som är mindre bra händer på samma gång, och jag tror att de sociala medierna och hela den digitala världen delvis orsakar det. Det stämmer att världsläget just nu är ganska oroligt. Enligt UCDP (Uppsala Conflict Data Program) ökade antalet väpnade konflikter där stater var inblandade år 2023 (59 stycken) till den högsta nivån sedan statistiken började samlas in 1946. Här finns naturligtvis många saker att ta i beaktande, men man kan ändå konstatera att vi för tillfället inte befinner oss i någon anmärkningsvärt fredlig period. Förutom det får vi hela tiden höra om hur klimatet och de mänskliga rättigheterna får stiga åt sidan för att göra plats för ekonomisk tillväxt på den globala to-do-listan.
Nyheter om allt det här når oss i realtid. Vi förväntas kunna ta ställning till hur konflikterna ska lösas så fort vi får nys om att de pågår. Klimatkrisens grad av allvar varierar beroende på vem man frågar.
Då och då dyker det upp människor i de sociala mediernas flöde som ber om hjälp med någonting. Ibland är det för att kunna ha råd med att operera sin katt, andra gånger säger kreatören att hen är på flykt med sin familj och ”inte kommer att förlåta den som scrollar vidare utan att titta på hela klippet”. Man känner empati, eller kanske är det skuld, och så spelar man upp videon flera gånger. Nästa dag har algoritmen varit framme och flödet är fullt av människor som behöver hjälp. Det går inte att veta vem som menar allvar och vem som bara är ute efter visningar. Situationen känns knepig. Jag tror ändå att det mest genomtänkta tillvägagångssättet är att inse att man inte kan ge synlighet åt alla de här inläggen och försöka hitta ett annat sätt att hjälpa utsatta människor.
Internet-eran är trots det här såklart inte först med att upplysa människor om vad som händer ute i världen. De sociala mediernas särdrag är ändå att de ger en inblick i andra människors liv på ett sätt som traditionella medier inte gör. Det handlar inte bara om viktiga personer med mycket att berätta, utan även om vanliga människor och deras lösryckta tankar en morgon klockan sju. På det sättet blir världen större. Verkligheten är inte bara det som finns framför oss, utan den finns också någon annanstans, mer abstrakt, och betydligt bredare. Det är fint men inte oproblematiskt.
I dagens läge känns det nämligen som om allt som är mindre bra händer på samma gång, och jag tror att de sociala medierna och hela den digitala världen delvis orsakar det.
Upprörda över småsaker
Även om debatten kring valet 2024 som jag nämnde har varit särskilt hetsig, kan den i sitt sammanhang nästan tyckas resonlig. Här handlar det utan omvägar om politik som på ett eller annat sätt kommer att inverka på ”kommentarsförfattarnas” liv. För dem är ämnet ytterst relevant, och det är de inte ensamma om. Omvärlden påverkas också av valresultatet. Det här är dels ett exempel på hur händelser på helt andra platser tilldelas större relevans i en allt mer uppkopplad värld, men beror förstås i ännu högre grad på att det råkar vara så att vi lever i en tid där USA är en enormt viktig pusselbit för världspolitiken och därtill anses vara världens mäktigaste nation. Att det finns en sådan titel är lite obehagligt, men vid det här laget verkar det ligga i människans natur att rangordna allting.
I vilket fall som helst så är min poäng att en livlig och argsint diskussion är lättare att benämna som ”befogad” om den handlar om stora betydelsefulla händelser där människor har djupt personliga skäl till att tycka som de gör, än om den liksom alldeles för många virtuella gräl handlar om ytterst triviala saker som i själva verket saknar större relevans. Själv får jag nämligen intrycket av att nästan alla inlägg på sociala medier som har nått ut till en bredare publik kan ge upphov till starka känslor och höjda röster. Användarnamnet blir som ett slags plexiglas, ett sätt att distansera sig från dem på andra sidan, och folk ger uttryck för sådant de skulle hålla för sig själva i en diskussion ansikte mot ansikte. Det kan handla om vad som helst – vilka filmer som är bra eller vad en persons frisyr signalerar. Tonen i diskussionerna varierar naturligtvis beroende på plattform, men min upplevelse är att förolämpningar och förlöjligande av andras tankar bara är vardagsmat om man ger sig ut i den trassliga ungskogen som är sociala medier.
Vad är det då som gör att vi upplever det passande att uttrycka oss så kraftfullt? Jag lägger min gissning på att det handlar om att sociala medier som ett nytt fenomen har dragit igenom samhället med en enorm kraft, utan att det har funnits tid för att sätta sig ner och reflektera kring hur de egentligen ska användas. En dag har alla större tidningar och organisationer skaffat sig konton, inte bara på X och YouTube, utan också på Instagram och TikTok. Viktig information och nyheter finns nu på samma ställe som underhållning, särskilt för ungas del. Mängden material är enormt och trots att företagen pratar om sina riktlinjer finns det ingen möjlighet att kontrollera allt som cirkulerar på apparna. Att komma i kontakt med allt det här oväsendet som så småningom trubbas av och blir bakgrundsbuller är utmattande. Vi människor är inte menade för att ta in den mängd information vi får av några tiotal minuters scrollande.
Som man frågar får man svar
På sociala medier finns allting – på gott och ont. Det spelar ingen roll om jag letar efter andra som också tycker om retrokastruller, eller om jag vill stilla min klimatångest med tröstande ord om att miljöproblemen är påhittade. På nätet hittas information som stöder vilket tankesätt som helst. Det här är delvis bra, inte bara för retrokastrullernas, utan också för yttrandefrihetens del. Det är lätt att utbyta tankar och erfarenheter med andra människor, och, framför allt, lätt att säga sin åsikt. Samtidigt skapar det en enorm våg av desinformation som sin storlek till trots kan vara svår att urskilja. Sociala medier är ett sätt att offentligt framföra sina åsikter och fakta utan källhänvisning, bara genom några klick. Det är lätt att avsäga sig ansvar då man kan stänga av aviseringarna och tänka på annat. Att skriva ett par meningar och sedan trycka på ”skicka” kräver inte alls lika stor eftertanke som behövs för att exempelvis skriva en insändare.
Felaktig information sprids för det mesta inte genom att ”user99978” medvetet delar lögner för att få uppmärksamhet och ställa till problem. Sådant händer, men oftare handlar det helt enkelt om att vanliga människors missuppfattningar sprider sig som vilket rykte som helst. Vilka åsikter vi har och vad vi känner till sedan tidigare påverkar i hög grad hurdan information vi tar till oss. Inom psykologin kallar man det här för konfirmeringsbias. När vi har hört samma lögn tillräckligt många gånger blir den dessutom en av utgångspunkterna för vad vi vill tro på. I ett alltmer polariserat samhälle kan man som enskild individ också få en känsla av att man måste acceptera en viss teori, eftersom det hör till ”den rätta sidans” ideologi. Att kritisera någon som man för det mesta delar sina värderingar med ses som dubbelmoral. Det är svårt att säga om den fräna internet-retoriken är ett symptom på en generell polarisering av samhället, eller om den var med och orsakade det som alltmer liknar en uppochnedvänd normalfördelning.
Moral inte prioritet
I dagens läge pratar vi hela tiden om algoritmer. De utnyttjar oss, fördummar oss och gör en massa andra dåliga saker, sägs det överallt. Vad är då en algoritm egentligen? Det är svårt att hitta en enhetlig definition som skulle vara kortfattad, men man kan säga att det är frågan om ett skript för hur någonting ska göras, utgående från information som är känd sedan tidigare. Det är inte bara på nätet man stöter på algoritmer. Vissa myndigheter på olika håll i världen använder sig också av dem, för att exempelvis beräkna återfallsrisken för kriminella. I det sammanhang där vi är mest bekanta med dessa system behövs de för att överhuvudtaget hålla internet organiserat. De används dock på olika sätt beroende på ändamål.
I vilket fall som helst så är min poäng att en livlig och argsint diskussion är lättare att benämna som ”befogad” om den handlar om stora betydelsefulla händelser där människor har djupt personliga skäl till att tycka som de gör, än om den liksom alldeles för många virtuella gräl handlar om ytterst triviala saker som i själva verket saknar större relevans.
Som de flesta vet är det inte slumpen som avgör vilka förslag som dyker upp i de sociala mediernas flöden. Algoritmerna som används här fungerar på lite liknande sätt som konfirmeringsbiasen. De erbjuder oss inlägg som matchar sådant innehåll vi tidigare har uppskattat, kanske interagerat med. Syftet med det här är inte svårt att förstå: dessa algoritmer finns till för att hålla kvar intresset och därigenom apparnas framgång, för att i förlängningen fortsätta att dra in pengar. Naturligtvis påverkar de i någon mån världsbilden hos en användare av appen i fråga. Kanske får man uppfattningen att ett visst ämne är väldigt aktuellt, medan det egentligen bara diskuteras av en specifik grupp som befinner sig i ett rum skapat av algoritmen. Det här är ganska harmlöst, men kan fortfarande vara missvisande. Trots att jag har varit inne på hur överväldigande stora mängder information kan vara så är det inte heller nyttigt att hela tiden komma i kontakt med väldigt ensidiga diskussioner. Även det här kan öka splittringen mellan människor som tycker olika, och är en orsak till att tro att sociala medier kan ha ett finger med i spelet då starka åsikter svävar iväg allt längre ifrån varann.
Samtidigt kan man ju fråga sig vad som händer med moralen då man använder sig av all information man på lagliga vägar kan få tag på om en människa, för att hålla denna fäst vid sin telefon och fortsätta bruka tjänsten man så gärna vill ska användas. Sociala medier-företagen har överlag inte gett mig intrycket av att ge det moraliska högsta prioritet. Det är uppenbart att apparna är utvecklade för att vara beroendeframkallande. Det är som reklam, fast mer subtilt och i större skala. Det är skamligt att psykologisk kunskap – som kan användas till så mycket gott – utnyttjas för framgång på det här sättet.
Framåt på rätt sätt
Vart är det då jag vill komma med allt det här? Mitt främsta mål är att väcka tankar och poängtera vikten av att vara medveten om hur det digitala material vi konsumerar påverkar vårt sätt att tänka. Jag tror att det är det bästa vi som enskilda individer kan göra. Det är väldigt bra att det finns många som vill säga sin åsikt, men ibland är det nyttigt att ta ett steg tillbaka och fundera på om det verkligen är nödvändigt att göra det med sådan frenesi.
Numera är hanteringen av den digitala världen oundvikligen någonting som föräldrar måste lära sina barn, och förr eller senare kommer den uppgiften även att falla på min generation. Jag fick själv min första telefon vid sju års ålder och började använda sociala medier när jag var elva. Jag tycker att jag har klarat det relativt bra, men när jag pratade om det här med min mamma för ett tag sedan sa hon: ”Med den forskningen som finns idag skulle vi ha väntat längre”. När utvecklingen sker snabbt hamnar trovärdig kunskap på efterkälken.
Jag tycker också att företagen som utvecklar sociala medier-apparna borde tänka om en aning. Det går inte att med alla krafter kämpa emot digitaliseringen, så låt mig spela med genom att säga att även om konkurrensen mellan apparna är hård, så tror jag att det skulle finnas mycket att vinna på att sänka tempot en aning. Varför inte marknadsföra sin app som en som inte är ute efter att tugga i sig flera timmar av sina användares dygn, och faktiskt försöka leva upp till det? En del skulle säkert hävda att hela poängen därmed försvinner, men jag tror att det skulle vara uppskattat. Det är ju inte småsaker som de sociala medierna och deras innehåll har makt över. De påverkar vad vi tycker och tänker, hur vi uttrycker oss, och i förlängningen även vårt sätt att se på världen.
Essätävlingen Sputnik ordnades första gången 2022, och har grundats av Tigern för att ge unga skribenter verktyg och tillfälle att öva sig i att skriva analytiskt och reflekterande om världen, samhället och människan i lång form. Tävlingen ger också de unga en plattform att uttrycka sig på och en chans att göra sina röster hörda. De tre vinnaressäerna har publicerats i Ny Tid under 2025 och kan läsas på nytid.fi.
