Nationalekonomen Jan Otto Andersson presenterar en bakgrund till varför den allvarliga ekonomiska situationen i Finland ser ut som den gör och några riktlinjer för hur framtiden kunde se ljusare ut. Problemet är att man hittills har utgått från att företagens tillväxt och konkurrenskraft är det avgörande, inte de växande sociala klyftorna eller den tilltagande miljöförstöringen.
Arbetslöshetsgraden ligger över 10 procent. Nedskärningarna till trots ökar statsskulden hejdlöst. Skuldkvoten – den offentliga bruttoskulden i förhållande till bruttonationalprodukten – uppgår nu till 88 procent. (Bruttoskulden beaktar inte de finansiella tillgångar aktören eventuellt har.) Trots de betydande budgetunderskotten har BNP-tillväxten fortsatt att vara trög, vilket lett till en allt högre skuldkvot. Finansministeriets ”hållbarhetsanalys” kommer till att skuldkvoten fortsätter att växa och nå 110 procent år 2040. Risken är då stor att enbart räntekostnaderna överstiger ökningen av nationalinkomsten. Ett paradis för rentiererna – vilka de nu är. Ett pinorum för majoriteten av befolkningen. Klarar demokratin det?
Hur har det gått så här och hur borde vi bete oss för att ”rädda” ekonomin och sysselsättningen? Är regeringens förslag till skuldbroms ett nödtvång?
Jag ska presentera några tankar som utgår från att det är fråga om en allvarlig kris, men att det krävs radikala åtgärder för att komma till rätta med de växande problemen. Först en lista på vad som lett till den prekära situationen.
Sedan finanskrisen och eurokrisen efter 2008/2009 har den offentliga sektorn haft ett växande underskott samtidigt som den ekonomiska tillväxten stagnerat i förhållande till vad den var tidigare, under Nokias glansdagar.
Skatternas andel av nationalinkomsten har sjunkit efter hand. Samtidigt har utgifterna för åldringsvård, arbetslöshet, räntor och militär ökat. Med ett skatteuttag liknande det som gällt i Danmark skulle skuldkvoten vara betydligt lägre.
Skogsindustrin, som länge var den viktigaste exportbranschen, har haft svårt att anpassa sig till den minskade efterfrågan på pappersprodukter. Hela det kluster som producerar utrustning och tjänster för skogsbolagen har mist sin roll som ryggrad i den finska ekonomin.
Handelsutbytet med Ryssland har nästan helt avslutats. Dels har importen av virke och billig energi upphört, dels har den närliggande marknaden för finska varor och tjänster avstängts. Östra Finland och Finnair har lidit mest.
De svaga ekonomiska utsikterna inom EU har drabbat efterfrågan på våra verkstadsprodukter. Kinas övertag i fråga om produkter relaterade till avancerad teknologi och grön omställning, i kombination med Putins Ukrainakrig och Trumps handelspolitik, har drabbat EU hårt.
En hållbar samhällsutveckling förutsätter att en grön omställning genomförs och att omsorgssektorn får en ledande ställning i produktionen. Exportsektorns uppgift är inte att trygga sysselsättningen eller välfärden, utan helt enkelt att finansiera importen.
BNP föråldrat mått
Det går också att peka på sådant som Finland saknar i förhållande till de nordiska grannarna. Vi har inte Norges oljepengar, inte Danmarks anhopning av medelstora exportföretag, inte Sveriges tilltro till sin förmåga att inta en ledande position. Medan de andra nordiska länderna står utanför EMU, saknar Finland möjligheten att föra en självständig ränte- och valutapolitik.
Hur penibel situationen blivit visas av regeringens förhoppning att problemen kunde övervinnas bara hushållen skulle konsumera mera och budgetpolitiken bindas vid en ”skuldbroms”, som skulle verka tills skuldkvoten sjunkit till 40 procent. En broms på de offentliga utgifterna i över 50 år! Det ska bli intressant att följa med hur åtta partier presenterar planer för hur skuldkvoten ska minska de kommande två val-perioderna, utan att samtidigt skrämma bort sina väljare genom att utlova betydande nedskärningar eller skatte-höjningar.
Vänsterförbundet tyckte att det räcker med de krav på budgetpolitiken som EU redan ställer och avstod från att binda sig vid den föreslagna skuldbromsen.
Enligt det rådande tankesättet måste vi ha ekonomisk tillväxt för att ”upprätthålla sysselsättningen” och ”finansiera välfärden”. Tillväxt kräver ökad produktivitet per anställd, men medan världen fylls av artefakter, är det personlig omsorg och skyddet av miljön som egentligen kräver de största insatserna. Att sätta BNP-tillväxt som huvudmålet innebär att miljöproblemen eskalerar. Men på grund av ”Baumols sjuka” leder tillväxt till stigande löner vilket fördyrar de offentliga tjänsterna i förhållande till den industriella produktionen av varor och upplevelser. Tjänsterna inom vård och omsorg, undervisning samt lag och ordning är svåra att effektivera utan att försämra dem. Högre tillväxt kan rädda välfärdstjänsterna bara om man lyckas skärpa beskattningen.
BNP-tillväxt kunde vara ett intressant mått och rentav mål under industrikapitalismen, men att mäta BNP i en digital ekonomi är nästan meningslöst. Ju mer vi lyssnar på Spotify, i stället för att köpa skivor och disketter, desto lägre blir BNP. Om AI tar över allt fler uppgifter är det knappast troligt att det syns i form av ökad BNP.
Varken personliga tjänster eller omvårdnaden av naturen är ägnade att höja produktiviteten per arbetad timme. De kräver en helt annan logik än kapitalistisk marknadsekonomi, som ju kännetecknas av låntagande och investeringar för profit och kapitalackumulation; därtill kommer produktivism och konsumism, konkurrens, individualism och statusjakt, meningslösa jobb för att upprätthålla sysselsättningen.
Fossilkapitalismen ersätts
Felet är att man utgått från att företagens tillväxt och konkurrenskraft är det avgörande, inte de växande sociala klyftorna eller den tilltagande miljöförstöringen. Prioriteringen borde vara den omvända. Omsorgen om människorna och naturen är nummer ett. Låntagningen och investeringarna måste medvetet och demokratiskt styras för just de målen. Arbetslivet måste organiseras så att alla – även de äldre – kan få uppgifter som är meningsfulla. Ett sådant samhälle har ett namn: ekosocialism.
Visst är det svårt att föreställa sig hur det ska vara möjligt att genomföra en ekosocialistisk omställning i en värld som domineras av globaliserade företag, övernationellt finanskapital, militariserade stater och verklighetsförnekande högerpopulister. Ändå vågar jag hävda att utvecklingen i många avseenden pekar i riktning mot att den nyliberala fossilkapitalismen på sikt ersätts av -olika – mer eller mindre demokratiska – former av ekosocialism.
En indikation är att det demikommunistiska Kina håller på att överta det superkapitalistiska USA:s roll som trendsättare. Kinas målmedvetna satsningar på grön teknologi och infrastruktur står i kontrast till högerpopulismen i västvärlden, som förhåller sig negativt till allt som liknar rödgrön socialism. För Kinas kommunistiska parti har begreppet ”ekologisk civilisation” fungerat som en ledstjärna sedan Hu Jintaos initiativ från år 2007. År 2018 infördes principen i Kinas konstitution.
Den oekonomiska tillväxten
Avgörande för hur skuldkvoten kommer att utvecklas under det närmaste decenniet är inte hur snabbt BNP växer eller hur mycket produktiviteten per arbetad timme ökar. Ännu mindre beror den på hur mycket man lyckas skära ner i de offentliga utgifterna.
En hållbar samhällsutveckling förutsätter att en grön omställning genomförs och att omsorgssektorn får en ledande ställning i produktionen. Exportsektorns uppgift är inte att trygga sysselsättningen eller välfärden, utan helt enkelt att finansiera importen.
Insikten att den ekonomiska tillväxten inte kan fortsätta som hittills kommer att vara avgörande. Den kostar mer än den bidrar till ökad välfärd. Den har blivit oekonomisk. I stället för ökad produktivitet per arbetad timme är det produktiviteten i förhållande till naturresurserna som måste höjas för att minska trycket på jordens ändliga tillgångar. Vår ekologiska skuld kan inte avskrivas, vilket statsskulden faktiskt kan. Till exempel kan ECB göra ”whatever it takes” och köpa upp finska statsobligationer.
Foto: Pexels / Wolfgang Weiser
