Rickard Eklunds dikt är påträngande, backar inte för det råa eller för obehagliga detaljer. Ibland föser den läsaren till kanten av en avgrund. Det kan låta som om det var uppgiven dikt, men energiutvecklingen är stor.
Eklunds andra diktsamling heter Att kyssas utan tänder. Titeln är ur en av dikterna där den är slutkläm: ” … att tala vanmakt / med en annan maktlös / är att kyssas utan tänder”. Raderna föregås av en lite bitter tankegång om frihet, en pseudofrihet där var och en får prata på fastän gensvar saknas.
I debuten Tundra var omständigheterna ännu hårdare, det var som att hamna i ett bottenfruset vilda västern: ”Här blir ingen gammal”. Mycket handlade om supande som flykt och manbarhetsrit, hårt missbruk, killar som var utlämnade till sig själva.
Ångestfyllt. Och fast det är mindre sprit och kilju i den nya samlingen är känslan fortsatt där. I första avdelningen finns en inledande diktsvit där frasen ”du vaknar” står ensam på en boksida, i korrespondens med en prosasekvens om vilket tillstånd (”huttrande”, ”arg och rastlös”, ”påkommen”) man vaknar upp till, potentiellt från. Det är effektivt arrangerat.
Den otäcka vakenheten stegras i avdelningen ”Minnespalatset” där en höjdpunkt är en återgivning av ett paniktillstånd i barndomsrummet, där enda sällskapet är ett taskigt utfört stilleben med äpplen. Nästa dikt börjar med ”vi”: ”Vi blev lämnade ensamma hemma / medan föräldrarna jobbade / …”. Jag får genast kontakt med den ödslighet som ensam-hemma-barnet kände på landsbygden före mobiltelefoner fanns. En referens i dikten är Sergej Krikaljov, kosmonauten, vars öde nedprioriterades för att man på jorden var fullt upptagen med att att lägga ner Sovjetunionen.
Finessen i Eklunds produktion är kontrasteringen mellan inkluderande och bortstötande. I både motiv och uttryck. På dikten som använder standardsvenska ställer det andra krav än i låtarna. Boksidan har det visuella som stöd. Det hektiska i prosasekvenserna byts i lugnare flyt i tvåradingar, vändningen kan ske inom samma dikt.
Texten som gett boktiteln handlar om uttryckens frihet, och möjliga lättsinnighet: ”oboen i värmeelementet // halva språket är musik / skalor och staccatissimo / vilsna ankor i rörledningen // kommunikation är en imitation // flera oktaver ovanför / särlar en sörling / ett moln skraplar / …”
Att förstå allt bokstavligt är överskattat, sa Eklund i sitt sommarprat i fjol. Den attityden innehåller något spontant och ledigt. Buckligare kan det bli vid poetiska sammansättningar med många led. Det är för all del romantiskt med utstyrda beskrivningar (som ”bländljuslängtad”) men det är knepigare med intrikata bilder.
Eklund gestaltar stora känslor, mannens obehag och ångest. Bra det, för mäns dikt om illamående är sällsynt, tänker jag slarvigt. Så är det ju inte alls. Skillnaden är bara hur det görs.
Då jag deltog i seminarier i mitt studieämne var det vanligt att tala om ”avklarnad” dikt som något bra. Det betydde koncentrerat uttryck, stoisk livssyn. Tänkte man bort en bokstav hamnade man i ”avklarad”, som något man lagt bakom sig. Den synen har nötts bort. Och Eklunds dikter förkastar den på nytt.
Rickard Eklund:
Att kyssas utan tänder.
Ellips, 2025.
