Troligen hör jag till de få i Finland med minnen från våra senaste krig. Vinterkrig i svinkall drängstuga i Kurböle i Vessölandet med vatten från frusen brunn. Jag fyra år, storebror nio och lillebror nio månader. Evakuering till Sverige. Flyglarm och skyddsrum i källare eller under Johannesparkens lilla berg. Bangatan i ruiner, men ingen direkt rädsla, mamma var ju med. Total mörkläggning, täckta fönster, kolmörker i hela staden. En tändsticka eller ficklampa kunde betyda förödelse.
Också i familjens historia hittar jag krig.
Det första i min släkthistoria var ryskturkiska kriget. Mormorsfar var med om segern i Gornij-Karabach. Belöningen var två sillar och en sup. ”Där stod han glad var han sig ställt”.
När han kom hem fick Gefreiter (korpral) Fredrik Stolt ett torp på sin befälhavare Ramsays ägor i Munksnäs.
Där fick han en dotter, min mormor. När hennes mamma dog var pappan gammal och sjuklig, ”Lyydi” fick ta hand om syskonen.
Lydia gifte sig tidigt med Fredrik Lindström.
Efter att varit sjöman blev han hamnsjåare och diversearbetare. Lydia hade redan hunnit få en son med en annan, men han dog några år efter bröllopet med Feedi. När inbördeskriget började 1918 hade de hunnit få fem barn mellan ett och tretton år.
Ett gevär sattes i näven på Fredrik. Han beordrades bli vakt vid Ilmala. När von der Goltz tyskars kulor började vina deponerade Feedi geväret och lovade komma tillbaka när de var i säkerhet. Men han gömde sig med familjen i svågern Wilhelms Stolts källare.
”Desertören” hade inte hunnit bli inskriven i de rödas rullor och hamnade inte i Sveaborg. ”Jag gick miste om två månaders gratis kost och logi” sade Feedi.
Hans barn undgick det värsta ödet. De blev snart sju som i stället fick uppleva Finlands krig 1939–45. Äldsta sonen Sven slapp ändå vinterkriget. Han var bagare och behövdes i hemmafrontens livsmedelsindustri. Under hela fortsättningskriget var han vid fronten.
Av döttrarna hade Doris det värsta ödet. Hon gifte sig med Bror Erik medan han ännu var för ung för vinterkriget. Efter några månader i fortsättningskriget stupade han. Efter en tid förlovade sig Doris med den tyska fartygsmekanikern Herman. Han sjönk med sitt fartyg i Finska viken.
Familjens yngre son Ragnar stred på Karelska näset. Finland förlorade Karelen, Ragnar förlorade en tå. Liksom tusentals inkallade lämnade Ragnar efter sig ett spädbarn hos mamma vid hemmafronten. I ränseln hade han ett foto av sonen Rauni.
Ragnar stupade den 4 augusti 1944, samma dag som Mannerheim blev president. Kriget var i praktiken avgjort. Ragnar offrades för att ge Finland ett bättre förhandlingsläge. Hur han dog förblev en gåta, som i tusentals andra fall.
I ett brev från Ragnars frontkamrat, skrivet fem dagar efter hans kaveris död, heter det: ”När striden började var vi med Ragnar som vanligt vid samma stödjepunkt. Vi höll på att avvärja ryssarnas anfall, sedan började det komma förskräckligt med granater, när vi hade väntat på ryssarnas anfall, nervösa av trötthet visste vi inte vad vi skulle ta oss till, Ragnar började springa bort från ställningen, jag varnade honom för att lämna den men jag var så trött att han inte trodde på mig, efter att han sprungit ett stycke såg jag honom huka sig, det var just vad jag fruktade”. Ragnar levde ännu några dagar och hann hälsa sin fru och tacka för hennes godhet. Den femåriga sonen bad han hälsa att ”pappa mår bra”.
