”Det var en gång en jul för länge sedan, då man ännu kunde se fattiga människor gå omkring på gatorna. På den tiden var det ingen skam att vara fattig, så trashankar och avsigkomna stackare behövde inte hålla sig borta ur folks åsyn utan strövade fritt omkring.”
Så inleder Tage Danielsson ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton”.
När den tiden skulle ha infallit är lite svårt att säga. För de flesta är sagan känd genom den tecknade filmen som SVT visat varje julafton sedan 1975, men Danielsson skrev den redan 1964 då den ingick i hans bok Sagor för barn över 18 år.
Boken är sparsam med tidsmarkörer, egentligen är det bara en tv-apparat som placerar sagan ungefär i sin samtid, men i tv-versionen finns en anakronistisk blinkning i form av en gengasdriven taxibil.
Men då jag åter en gång såg filmen i julas fastnade jag för formuleringen ”på den tiden var det ingen skam att vara fattig”.
Nu, mer än 60 år sedan orden skrevs, tycker jag Tage var klokare än han förmodligen insåg, och inte så lite profetisk.
Och den filmatiserade sagan har stått för tidens tand. Som kulturskribenten och författaren Jens Liljestrand skrev i julaftonens Expressen; ”I ett land där tragedierna och framstegen går hand i hand, ett land som tidens tand och de geopolitiska kontinentalplattorna har förvandlat till oigenkännlighet är Karl-Bertils varmhjärtade, tandlösa protest den enda konstanten.”
Han ser också det uppenbara – ”För det är ju det som är skämtet, den komiska twisten i sagan, att klapparna han stjäl är meningslösa för mottagarna. / …/ om någon av fattiglapparna hade hittat en bunt sedlar, en bilnyckel eller en testamenterad grosshandlarvilla i sitt paket vore sagan förstörd.”
Karl-Bertils Robin Hood-aktion påminner på så sätt lite om de Strindbergska välgörenhetsdamer denne driver med i Röda rummet.
Men varför fastnade jag just denna jul för raden om att det inte var någon skam att vara fattig?
Kanske för att jag någon vecka innan läst den alltid alerta och analytiska Andreas Cervenkas kolumn i Aftonbladet (12/12), där denne tar avstamp i att en tolvårig pojke i Malmö misstänktes ha mördat en 21-åring i sin analys av ett Sverige med skenande inkomstklyftor och rekordstora hjälpbehov,
Cervenka frågar sig vad det är som pågår, hur man ska förstå detta bottenlösa mörker,
Han citerar före detta brottsutredaren Luay Mohageb som ställt frågan till en sextonårig pojke ”från ett fungerande hem, och som senare skulle visa sig ha varit delaktig i ett fruktansvärt dubbelmord”, och pojken blir inte svaret skyldigt.
”Unga i hans ålder är ’hjärntvättade av pengar’ och att för att kunna köpa sig märkeskläder och därmed status är man beredd att göra vad som helst.”
Cervenka utpekar dollarmiljardärer bakom plattformar som Facebook, Instagram, Youtube, Snapchat och TikTok som de ytterst ansvariga, plattformar där där det sprids ”ofiltrerade budskap som ofta kretsar kring pengar, lyx, framgång och gangsterkultur.”
Men samtidigt kommer han in på sitt favoritämne – läs hans bok Girig-Sverige – de snabbt ackumulerade rikedomarna och det ökande gapet mellan dem som har och inte har.
Det här återspeglas på en mikronivå där inte ens ungdomar med högst vanlig medelklassbakgrund, för att inte tala om dem från utsatta hem, har en chans att leva upp till de statusprylar de ser jämnåriga bära.
Plötsligt ÄR det en skam att vara fattig, och ett gängmedlemskap en väg till snabba cash och känsla av delaktighet.
Under min skolgång i Åbo en bit in på sjuttiotalet minns jag inte att det fanns någon som stack ut med attiraljer att vara avundsjuk på.
Cervenka återger en rapport från Polisen, Socialstyrelsen och Statens institutionsstyrelse där man redan för för två år sedan kunde läsa följande:”Barn och unga kan frivilligt söka sig till gruppernas brottsliga verksamhet i jakt på bland annat pengar och status och i brist på andra upplevda framgångsvägar.”
Någonting har alltså hänt.
I Finland var den absoluta fattigdomen och det synliga armodet bara för ett par mansålderar sedan mycket större än i dag. Fotograflergenden Caj Bremer besökte i början av sextiotalet ett småbrukarhem i Kajanaland och fångade en misär av trångboddhet och brist på allting vi har svårt att ta till oss.
I dag känns hans bilder som ingick i Víikkolehti kanske som socialpornografi, men är ändå djupt gripande.
Jag minns en familj i Åbo på sextiotalet som med fem barn bodde i en trerummare utan badrum och med toalett på gården – detta bara ett kvarter från järnvägsstationen.
Denna värsta form av fattigdom har välfärdssamhället byggt bort.
Hoppas jag.
Men samtidigt var skillnaderna mellan fattig och rik mindre än i dag, en börsdirektör tjänade inte över hundra gånger mer än ”sin” arbetare.
Nu läser jag i fjolårets skatteuppgifter om en Woltdirektör med en förvärvsinkomst på nära 4000 000 euro – därtill kom en kapitalinkomst på nästan en kvarts miljon. Det motsvarar enligt Helsingin Sanomats skattekalkylator inkomsten för 145 finländska medelinkomsttagare.
Hur många Woltbud som går på den lönen har jag inte en susning om.
En julklapp till den direktören hade Karl-Bertil gärna snott och gett åt en fattig.
De tusentals matbud som snor runt på cyklar och skotrar för sin utkomst är inte de som ska skämmas.
