Peter Mickwitz förenar i sin senaste bok Av bilden – Till det abstraktas lov dikten och essän till en reflektion om en seendets poetik, skriver Alexander Öhman.
Peter Mickwitz författarskap står vanligtvis på två ben: poesi och essäistik. Höstens nyutgivna bok är en hybridbok som består av diktsamlingen Av bilden, ackompanjerad av en kort essä med titeln Till det abstraktas lov. Dikterna tar, enligt författaren, sin utgångspunkt i en landskapsmålning av den nederländske landskapskonstnären Hercules Seghers (ca 1589–1638) medan essän främst kretsar kring författaren Samuel Becketts konstsyn. På vilket sätt hänger då dessa två – till synes – disparata företeelser ihop?
Essän som ledtråd
Mickwitz förstår relationen mellan poesin och essän på följande vis: ”Till det abstraktas lov är inte en essä som har som uppdrag att kommentera diktsamlingen som föregår den. Men det är sant att essän kom till i den tankevärld jag befann mig i medan jag skrev diktsamlingen. Så som det brukar gå när man skrivit, tänkt och läst tillräckligt länge kring något visst ämne började allt fler paralleller och anknytande upptäckter infinna sig under de år jag ägnade mig åt det skrivande och läsande som gav upphov till både Av bilden och Till det abstraktas lov … På så sätt hör poesi och essä trots allt ihop, även när de, som nödvändigt är, säger mot varandra.”
Hur ska man som läsare bäst förstå denna relation? Jag föreslår följande preliminära och skissartade beskrivning: Mellan dikten och essän råder ett nödvändigt spänningsförhållande, en dubbel rörelse. Dels diktens rörelse bort från en delad värld in till sin egen, dels essäns rörelse som för tillbaka dikten till en delad värld, och återintegrerar den i ett samtal om konsten. På så sätt är essän inget sekundärt verk i förhållande till diktsamlingen, något externt som endast upprättar en godtycklig koppling till konsten. Tvärtom är essän en intern del av konstverket och helt central eftersom den transformerar diktverkets sinnlighet genom att ställa frågor till verket. Och eftersom dikten framstår som otillgänglig är det inte osökt att läsaren kommer att använda essän som en bruksanvisning eller ledtråd för dikten.
Mellan dikten och essän råder ett nödvändigt spänningsförhållande, en dubbel rörelse. Dels diktens rörelse bort från en delad värld in till sin egen, dels essäns rörelse som för tillbaka dikten till en delad värld, och återintegrerar den i ett samtal om konsten.
Oöverbryggbar klyfta
Låt oss därför läsa boken baklänges och här börja med essän om Beckett.
Essän uppehåller sig främst kring Becketts tänkande om målarkonsten, den etiskt-estetiska hållning man kunde kalla för ett slags seendets poetik. Mer precist berör detta seendets poetik relationen mellan värld och språk samt de etiska implikationerna av vad vi tror oss se eller veta om världen. Hos Beckett finns en grundläggande misstro mot vårt sätt att representera verkligheten genom konst, en misstro mot den mimetiska avbildningen. Här finns en oöverbryggbar klyfta mellan iakttagaren och det iakttagna, eller om man så vill: ett oändligt avstånd mellan konstnären och objektet.
Någonting tycks gå förlorat i förmedlingen mellan objekt och subjekt, det är något som omintetgörs när det uppfattas. Som Mickwitz beskriver saken hade Beckett kommit till insikt om att ”blicken, seendet, kan döda verket.” Risken är att vi projicerar våra mänskliga föreställningar på det iakttagna, och därigenom omintetgörs våra försök att fånga det iakttagna i en bild. Emellertid: Holländaren Seghers icke-antropomorfistiska måleri, som enligt Beckett lyckades fånga ett landskap som per definition var något absolut icke-mänskligt – och som i detta avseende förebådade Cézanne – vann däremot Becketts gillande.
Landskapet blir hos dessa avskapat från den mänskliga närvaron som ofrånkomligen alltid tycks förfalska konstverket. Vad Beckett menade är att mycket av det vi kallar för realistiskt måleri i själva verket är konstituerat av vår egen blick, vår subjektiva konstruktion av verkligheten, och inte världen som sådan. Mickwitz skriver: ”Genom vår ständiga närvaro i bilden blir realistisk konst orealistisk och bara det mest opersonliga uttrycket … kan ge en rättvisande bild av verkligheten.”
Tredimensionellt bildrum?
Enligt Beckett fanns hos det moderna måleriet en växande medvetenhet om sina gränser i avseende på avbildningen. I måleriets sista fas skulle konsten till slut förnya sig genom att helt avskaffa motivet, medan måleriet som sådant – eller själva akten att måla – skulle bli konstens huvudmotiv.
För Mickwitz representerar Becketts bortvända tavla i pjäsen Slutspel ”en av de mest konsekvent genomförda formerna av ickeföreställande konst.”
Likaså, representerar de svarta kvadrater många modernistiska konstnärer målade representationens omöjlighet och markerar det tvådimensionella måleriets slut. Men kanske början på ett annat, tredimensionellt bildrum?
Trots de gemensamma beröringspunkterna är Mickwitz poetik ändå annorlunda än Becketts. Den leder inte till den punkt där orden tar slut. Tvärtom: då bandet mellan språk och värld är brutet uppstår oändliga möjligheter att använda språket på – utöver att representera verkligheten.
Vemodig musikalitet
Och dikterna då, undrar ni? Även om relationen mellan språk och värld är ett centralt tema i dikten är de inte begränsade till ledtrådarna i essän. Mickwitz liknar härvidlag dock Becketts sena diktning: små associativt förtätade språklösa skelett, med stark medvetenhet om rytm och allitteration, som specifikt kännetecknas av upprepningar och en sönderfallande syntax.
Till exempel: ”du som går där som gått bortåt där borta/ i det brunas grovkorniga omslutning du/ är en bild av avsaknad av saknad i bilden”.
Det finns ett slags vemodig, emotionell musikalitet i Mickwitz meningar som man inte kan undgå att beröras av och det är detta som är det viktiga – inte den litterära konstruktionen utan det tilltal som bor bakom orden.
Peter Mickwitz:
Av bilden – Till det abstraktas lov.
Förlaget, 2025.
