Egentligen kunde jag i rubriken ha skrivit han i stället för hen för det är ju faktiskt så att största delen av egendomen i världen ägs av just män. Det rikaste tjugotalet av dem äger i stort sett lika mycket som den fattigaste halvan av hela jordens befolkning. Och de har blivit någon tusenlapp rikare innan du läst den här texten till slut.
När avkastningen på förmögenhet är högre än den ekonomiska tillväxten leder det till att förmögenhetsklyftorna ökar. Det här är enkel matematik som ekonomen Thomas Piketty har lyft fram då han försöker förklara varför vi under de senaste årtiondena igen sett snabbt växande klyftor mellan dem som äger tillgångar och dem som inte gör det.
Även om klyftorna i Finland globalt sett är relativt små visar statistikcentralens nyaste siffror att den rikaste tiondelen även hos oss äger mer än hälften av all förmögenhet – detta för första gången sedan man år 1987 började mäta hushållens förmögenheter.
Är det här ett problem, kan man fråga sig? Vad spelar det för roll om en del blir rikare, så länge vi har skyddsnät som fångar upp en då det behövs?
Forskning visar ändå att ekonomisk ojämlikhet påverkar människors liv negativt på många konkreta sätt. Den syns som skillnader i utbildning, arbetsmöjligheter och hälsa. Den svenska sociologen Göran Therborns bok med den provokativa titeln Ojämlikhet dödar visar hur den förväntade livslängden påverkas av ekonomisk ställning.
Notera även organisationen Oxfams siffror som visar att den rikaste procenten av världens befolkning har använt sin andel av årets globala koldioxidbudget redan den tionde januari så kan man väl summera att ja, ojämlikheten är ett problem som vi behöver ta itu med.
Även i Finland finns det en stark tilltro till den goda kapitalisten som kommer att sprida rikedomar runt omkring sig bara hen tillåts samla på sig ännu mer pengar. De förväntade dynamiska effekterna av skattepolitik som gynnar de rikaste tar sig närmast magiska proportioner i näringslivets utsagor.
Piketty har skrivit om hur det under olika tidsperioder funnits olika sätt att berättiga ekonomiska klyftor. Allt från aristokrati till kolonialism och slaveri har berättigats med olika narrativ om hur samhällsklasser är naturliga eller hur den ägande klassen är mer civiliserad.
Den stora berättelsen som i dagens västvärld försöker legitimera den närmast ofattbara ojämlikhet som beskrivs ovan handlar enligt Piketty om en extrem meritokratisk ideologi. Meritokrati kan man tala om för att vi idag tycker att förmögenheter som tjänats genom eget arbete är berättigade (exempelvis tur eller familjebakgrund anses ointressant), och den kan ses som extrem eftersom det inte verkar finnas någon gräns för hur mycket man ska få förtjäna.
Även i Finland finns det en stark tilltro till den goda kapitalisten som kommer att sprida rikedomar runt omkring sig bara hen tillåts samla på sig ännu mer pengar. De förväntade dynamiska effekterna av skattepolitik som gynnar de rikaste tar sig närmast magiska proportioner i näringslivets utsagor.
Helsingin Sanomat uttryckte i sin ledare i december lättnad över att diskussionen om ekonomisk ojämlikhet i Finland verkar ha blivit förnuftigare, att klyftorna inte väcker så starkt motstånd längre. Man ansåg tvärtom att Finland behöver fler höginkomsttagare.
Efter tjugo år av växande klyftor och ekonomisk stagnation kanske det ändå skulle vara dags att fundera på att byta recept, innan det är för sent?
Det är svårt att sätta fingret på exakt när ojämlikheten har gått för långt. Om beslut efter beslut går ut på att ta från de fattiga och ge till de rika riskerar klyftan så småningom växa till en avgrund utan att vi ens har märkt det. Frågan är om vi inte efter den här regeringsperioden redan står och svajar vid kanten.
Tilliten till varandra, till myndigheter och till välfärdsstaten är något av det mest värdefulla som den nordiska samhällsmodellen åstadkommit. Som den gamla visdomen säger: Förtroende tar länge att bygga upp, men det kan snabbt raseras.
Den trygghet och tillit som råder i Finland är också det som höginkomsttagare uppskattar mest. Det visar intervjuer som forskarna Hanna Kuusela och Anu Kantola sammanställt i boken Huipputuloiset.
Trots detta verkar majoriteten av Finlands allra rikaste vara beredda att stöda en politik som undergräver just den här tilliten. Björn Wahlroos går som vanligt i bräschen och kan i sin senaste bok inte låta bli att berömma såväl Donald Trump som sig själv. Trump för hans effektiva tag och sig själv bland annat för att ha lyckats rensa bort – enligt Wahlroos egen bedömning – alltför neutrala forskare ur ledningen på näringslivets forskningsinstitut Etla.
Etla har sedermera med Aki Kangasharju i spetsen tagit ett rejält kliv mot en regelrätt lobbningsorganisation. Det var Etla som starkt drev på sänkningen av samfundsskatten samt skattesänkningarna till höginkomsttagare som regeringen bestämde om ifjol.
Punkterna på Etlas önskelista som ännu inte förverkligats är slopandet av arvsskatten. Där nöjde regeringen sig med att höja gränserna för skattefria arv till 30 000 euro. Största delen av alla arv ligger idag under den gränsen.
Ett slopande av skatten skulle enligt statens ekonomiska forskningscentral VATT därför gynna främst höginkomsttagare som är de som får de största arven. Genomsnittet på de arv som går till den rikaste procenten är 350 000 euro.
Ändå är det fortfarande många av Samlingspartiets och Sfp:s riksdagsledamöter som drömmer om att slänga hela arvs- och gåvoskatten i skräpkorgen. Detta trots att den alltså inhämtar en inte helt liten summa på cirka en miljard euro per år i statskassan.
Men statsfinanserna verkar man vara orolig för endast då man måste berättiga nedskärningar, högerns oro sträcker sig inte till statens inkomster.Det blir ju också ganska bakvänt att de som på alla sätt vill försvara tanken om meritokrati och att de rika förtjänat sin rikedom genom hårt arbete ändå tycker att arvingarna ska ha rätt till alltihop, även om forskning visar på att arv kan sänka produktiviteten.
Då var ändå liberalerna för ett par hundra år sedan mer konsekventa. Exempelvis John Stuart Mill ansåg att man kunde ärva högst en summa som möjliggör ett bekvämt liv – allt utöver det kunde gå till den gemensamma statskassan.
Det låter kanske radikalt idag, och skulle kräva en del diskussion om vad som är ett bekvämt liv. Men det är kanske just den typen av diskussioner vi behöver för att lösa såväl ekonomisk ojämlikhet som den ekologiska krisen.
