De finlandssvenska institutionsteatrarna behöver mindre administration och mer konstnärlig integritet. Så kan man ungefär sammanfatta lektorn vid Teaterhögskolan, Tom Rejströms, krönika i Hufvudstadsbladet 28.1. Att en yngre, radikalare och hungrigare generation utmanar och kritiserar institutionsteatrarna hör till och är viktigt för utvecklingen av det finlandssvenska teaterfältet.
Det finns mycket i Rejströms text som är lätt att skriva under. Institutionsteatrarna är i dagens läge inte de scener man i första hand går till för att se spännande, utmanande eller nyskapande teater – med få välkomna undantag. Att institutionerna saknar tydliga konstnärliga profiler som skiljer dem från varandra är likaså sant.
I sin krönika kritiserar Rejström Svenskis, Wasa Teater och ÅST för att de har minskat sin konstnärliga personal till fördel för den administrativa personalen: “Det finns planer, processer, uppföljningar, publikarbeten och tekniska plattformar”, men allt färre konstnärer. Huruvida detta har belägg i verkligheten är svårt att avgöra utan djupare efterforskningar – Både Wasa Teaters och Svenska Teaterns chefer har svarat att förhållandet mellan administrativ och konstnärlig personal har varit konstant under de senaste åren. Rejström kritiserar med rätta “marknadens allt högre kommersiella krav” som har lett till att teatrarna i stor utsträckning satsar på säkra publikfavoriter, vilket leder till en “slätstruken likriktning”. Jag vill gärna bygga vidare på Rejströms tankar och på ett bredare plan fundera över teaterns kris och förhållandet mellan institutionerna och det fria fältet.
Vi är många teatervänner som gärna skulle se ett modigare grepp från institutionsteatrarnas sida. Kritiken mot de rådande strukturerna inom det finlandssvenska teaterfältet har också lyfts i olika sammanhang av bland andra Rejström, Jonas Welander och Martin Paul – alla delar av en ung klick som under de senaste åren byggt upp ett informellt nätverk av aktörer som sträcker sig från Teaterhögskolan till diverse utbildningar, intresseorganisationer, festivaler, föreningar och fria grupper, och som i den bemärkelsen besitter rätt stor makt på det finlandssvenska teaterfältet. Det är inte långsökt att det är ur den här gruppen som framtidens teaterchefer och teaterprofessorer kommer, så det lönar sig att lyssna då de uttalar sig. Att de alla har gemensamt en vilja att ruska om strukturer och skärpa den finlandssvenska teaterns konstnärliga profil är hoppingivande.
De finlandssvenska institutionsteatrarna befinner sig i en rävsax. Å ena sidan skärs anslagen ner av staten, och å andra sidan går folk allt mindre på teater. Som Svenska Yle rapporterade i november har de svenskspråkiga teatrarna i Finland förlorat över 43 procent av sin publik på 30 år. Enligt Rejströms analys är en del av problemet en avsaknad av konstnärlig personal på teatrarna, vilket i sin tur har lett till att den konstnärliga ambitionen har sjunkit till fördel för säker likriktning, och att det i sin tur förklarar varför teatrarna har svårt att locka ung publik.
Men håller den analysen? Det har talats mycket om ÅST:s publikras på över 70 procent, och det är tydligt att den institutionen måste se över sin verksamhet (och teaterchef Kira-Emmi Pohtokari har också meddelat att arbetet med detta pågår). Wasa Teater har knappast heller varit en fyrbåk för nytänk, men har trots det faktiskt hållit kvar sin publik över förväntan – teaterns publiksiffror har bara gått ned med nio procent. Svenska Teatern har tappat 38 procent av sin publik – vilket är mycket, men mindre än genomsnittet. Teater Viirus – den modigaste och mest framsynta teatern i Svenskfinland – har de facto tappat mer publik (44 procent) än Svenska Teatern. Detta trots att Viirus i flera år har producerat kritikerrosad, prisbelönt teater som modigt utmanat publiken och tänjt på gränserna för teaterkonsten i Svenskfinland. Om konstnärlig djärvhet var ensamt saliggörande borde Viirus publiksiffror ha skjutit i höjden. Tvärtom har de halverats.
Nu säger jag för all del inte att repertoaren inte skulle ha betydelse för publiksiffrorna, eller att det inte skulle vara viktigt att institutionerna producerade föreställningar som bättre kunde locka en yngre publik. Jag påstår däremot att det inte är riktigt så enkelt att teatern inte lockar bara för att det sätts upp slätstrukna repertoarer.
De stora teatrarna med stora salar har en större press på sig att fylla dem med publik kväll efter kväll. Den krassa sanningen är att det är den vithåriga publiken som håller dessa teatrars ekonomi rullande. En annan krass sanning är att teatrarna har svart på vitt att de vita håren inte dyker upp i samma utsträckning för att se nyskapande, konstnärligt ambitiös teater som då det spelas musikal eller fars. Den tredje krassa sanningen är att den unga generationen inte heller dyker upp. Det är önsketänkande att det skulle finnas en outnyttjad resurs av folk under 40 som plötsligt skulle fylla salongerna kväll efter kväll om till exempel 4 Floors of Whores eller Glitcher skulle spela på Svenskis stora scen istället för KAJ-Jacob i Änglagård.
Det är viktigt att hålla i minnet, tror jag, att teatern sedan dess födelse har varit ett folknöje. Sommarteatrarna som år efter år säljer slut är ett uttryck för detta. Problemet idag är att vi har en ung generation för vilken teatern inte är ett folknöje. Jag håller med Rejström om att repertoaren på institutionsteatrarna är en stor del av ekvationen. Däremot är jag inte säker på att en större konstnärlig djärvhet nödvändigtvis skulle råda bot på det grundläggande problemet med sjunkande publiksiffror. Det skulle antagligen i högre grad locka den klick av konstintresserade unga som idag går på Viirus och olika fria gruppers föreställningar, men det är osäkert om det skulle göra något för att nå alla dem som inte alls går på teater.
Vi måste därför, tänker jag, ha två olika tankar i huvudet samtidigt: för det första frågan om hur institutionsteatrarna bättre kunde inkorporera den konstnärliga djärvheten och risktagningen i sina repertoarer, och för det andra frågan om hur vi igen ska göra teatern till ett folknöje för en ung generation.
Den senare uppgiften är en som definitivt behöver sina administratörer: planerare, marknadsförare, producenter och publikarbetare. Det räcker inte att vi tvingar ointresserade gymnasieelever att gå på Shakespeare en gång i året, vi måste få teatern etablerad som någonting roligt och underhållande för unga och unga vuxna. Detta kräver ett massivt nytänk, inte bara på institutionerna, utan på hela teaterfältet. Ett centralt problem är biljettpriserna. Att biljetter för studerande och unga på Svenska Teaterns stora scen i praktiken kostar ungefär lika mycket som normalbiljetter är huvudlöst. Biljetterna till monologen Kulturbärarna på Svenska Teatern, med Dennis Nylund i olika hattar, kostar 38 euro för studerande. Hur många 20-åringar tror ni nappar på erbjudandet att göra den föreställningen till en del av en kväll på stan? Visserligen får studerande biljetter för 15 euro om de köper överloppsbiljetter samma kväll som föreställningen, men för att de ska göra det måste det redan finnas en vana och vilja att gå på teater.
Hur ska vi då göra det här? Min tanke är att teatern måste bli lika populistisk gentemot sin unga publik som den är gentemot sin vithåriga publik. Om vi kan tänka Charleys tant å ena sidan så måste vi också å andra sidan kunna tänka ja, vadå – Kardashians? Fallout? Interaktiv mobilteater – styr skådespelarna från din mobiltelefon? Eller karaoke-sing-along av typen Rocky Horror Show varannan lördag? Kan man kombinera technoklubb och teater? Kan man hiva ut läktarna och ha ölservering i publiken? Mikrovideor är populära – kan man ha mikroteater? Hur lockar man in de unga från gatan till teatersalongen? Kan man ta ut teatern ur salongen till gatan? Kan man ha midnattsföreställningar för nattsuddarna? Hur marknadsför man teatern till unga? Vilket tonläge ska det ha, vilket format?
Allt detta kräver sina administratörer, marknadsförare och publikarbetare – och de konstnärer som ska skapa innehållet i de nya formaten. Poängen är att för verkligt nyskapande på den här fronten räcker det inte med att man anställer en husregissör som ska sätta sin profil på teatern, utan också en stab personer på den administrativa sidan som kan idéa, marknadsföra, planera och genomföra nya, vilda idéer så att de ryms inom de fysiska, administrativa, juridiska och kulturella ramarna för de gamla institutionsbyggnaderna.
Allt detta måste inte vara stor konst, på samma sätt som inte heller alla Adde Malmberg-farser måste vara stor konst. Det viktiga är att de är stort nöje. Teatern måste bli en plats där unga känner sig hemma. Då vi har en publik som är van att gå på teater och som fyller sätena i salongerna vågar både teatrar och publik ta konstnärliga risker. Teatern har alltid erbjudit både underhållning för den minsta gemensamma nämnaren och banbrytande, djuplodande konst. Den senare saknas i dagens läge ofta ur institutionsteatrarnas repertoarer, eftersom teatrarna inte anser sig ha råd med de ekonomiska riskerna förknippade med den. Om vi får den unga generationen att överhuvudtaget gå på teater, får vi en situation där den fega och den djärva konsten kan samsas i samma hus.
Institutionsteatrarnas lott har alltid varit att producera populära publikfavoriter för en stor publik, och det innebär – åtminstone för den begränsade publik som utgör Svenskfinland – musikaler, farser och hembygdsdrama. Intäkterna från dessa har sedan använts för smalare, nyskapande teater. I en tid då inte ens publikfavoriterna drar tillräckligt mycket folk för att göra plus i bokslutet är det naturligtvis vanskligt att satsa på mer riskfyllda produktioner. Det skälls mycket på teatercheferna, men är det någon som tror att Joachim Thibblin, Linda Zilliacus eller Kira-Emmi Pohtokari inte gärna skulle se djärv och relevant teater på sina scener?
Teatercheferna själva brukar dock ifrågasätta i vilken mån de nya vindarna ska födas på institutionernas scener och skyffla över ansvaret på det fria fältet. Men det fria fältet har inte resursmässiga muskler att ta sig ut ur tändsticksaskteatern. Så nu har vi en situation där fria grupper inte har pengar att nå ut från de små scenerna och institutionerna inte har råd att förlora pengar med djärva satsningar. Någonstans måste dessa två ytterligheter mötas för att vi ska komma framåt.
Samtidigt är vi i ett läge där Teaterhögskolan på sätt och vis skapar en självuppfyllande profetia. Skådespelare utbildas idag inte bara till att bli skådespelare, utan till att alla själva bli små autonoma teaterhus. De nya fria grupperna består av skådespelare som skriver, regisserar, producerar och skådespelar själva. Det är å ena sidan en nödvändighet, eftersom krisen på teatrarna leder till att de större teaterhusen inte kan anställa nyutexaminerade skådespelare. Å andra sidan finns risken att det uppstår ett gap mellan dessa unga skådespelare och resten av fältet. Potentiella nya intressanta manusförfattare och regissörer får inte tillfälle att pröva vingarna då skådespelarna själva skriver och regisserar, och de unga administratörer och producenter som krävs för vår stora teateromställning får ingen arbetserfarentet. Finns det till och med en fara för att det fria fältets konstnärliga kvalitet stagnerar då alla tvingas göra allting halvbra?
Mycket av det här handlar förstås om resurser och realiteter – skådespelarna gör allt själva för att de inte har råd till annat. Men realiteter och resurser styr också institutionernas val. I båda fallen krävs nytänk och nya strukturer för att få skutan på rätt köl.
En annan sak är att mycket av den teater som görs på det “nya” fria fältet är kammarspel riktat till en relativt liten publik av kulturknarkande unga. I gränslandet mellan teater och performance frodas en konstform som ofta känns akademisk och introspektiv snarare än populistisk och utåtriktad. Även om det kan vara konstnärligt högklassigt kan man fråga sig om denna typ av konst lyckas locka det potentiella publiksegment som inte i nuläget går på teater.
För att uppsummera: Den konstnärliga djärvheten på institutionsteatrarna lämnar mycket att önska. På teatrarna försvarar man den slätstrukna repertoaren med ekonomiska argument – för lite statsbidrag, för lite publik. Det är till viss del en realitet, men det är också en något feg förklaring. Institutionsteatrarna har för länge förlitat sig på den vithåriga betalningsförmågan utan att ha någon klar strategi för hur man ska nå en ny publik som inte känner igen teatern som ett nöje. Den här situationen kräver nytänk och massor av arbete. Som Hangö Teaterträffs ena konstnärliga ledare Martin Paul uttryckte det i en Hbl-intervju: det är inte publikens fel att de inte hittar till teatern.
Det är en beundrandsvärd tanke att enkom en starkare konstnärlig profil skulle råda bot på problemet, bara inte alla administratörer satt i vägen. Tvärtom skulle jag ändå säga att det krävs ett djupare samarbete mellan konstnärerna och administratörerna.
Samtidigt kan man fråga sig om det inte skulle vara till fördel att luckra upp gränserna mellan institutionerna och det fria fältet, och låta de unga vildhjärnorna rumstera om på teaterhusen – kompromissa lite från båda hållen.
Som socialist skulle jag ack så gärna vilja leva i den verklighet som Tom Rejström efterlyser – där teatrarna inte var bundna av kapitalistisk säljlogik. Den verkligheten måste vi dock försöka skapa vid valurnorna och i demonstrationstågen. I en situation där en högerregering skär ner finansieringen till all kultur måste vi däremot arbeta för att få stjärtar i sätena – och ännu viktigare: teater till folket. Det är en uppgift som vi alla som arbetar med och kring teater måste samarbeta om. Att driva kilar mellan institutioner och fria fältet, mellan konstnärer och administratörer, vinner ingen något på. För att teatern ska överleva som ett nöje för hela folket måste nytänk till på alla områden av teaterfältet – från utbildningen till det fria fältet och teaterhusen – från det konstnärliga till det praktiska och till marknadsföringen.
