Nyss avlidna vänsterförbundaren Esko Seppänen var i alla år kritisk mot EU och i synnerhet mot valutaunionen EMU. Seppänen var en äkta populist som aldrig riktade kritiken neråt, skriver Jan Otto Andersson.
Esko Seppänen, född 1946 i Uleåborg, avled den 6 december 2025. Han blev känd som en slagfärdig ekonomisk reporter i radion på 1970-talet och belönades två gånger med Statens pris för informationsspridning. På 1980-talet bildade Seppänen och Hannu Taanila ett legendariskt radarpar som levererade fyndiga och provokativa samhällsanalyser för Yle. 1987 valdes Seppänen till riksdagen där han verkade till 1996. Samma år valdes han till Europaparlamentet och fortsatte som EU-parlamentariker ända till 2009.
I två sammanhang kom jag i nära kontakt med Esko. Under krisåren på nittiotalet satt vi i Vänsterförbundets styrelse. Arbetet präglades av konflikterna mellan Seppänen och partisekreteraren Matti Viialainen. Medan Viialainen – som tillhört minoriteten inom FKP – stod för ett närmande till SDP, fortsatte Seppänen – som tillhört majoriteten – på sin egen radikala linje med skarp kritik av Koivisto och Lipponen, ”den hårda markens politik” och EU-anslutningen. Claes Andersson ställde sig i regel på Viialainens sida, medan jag höll med Seppänen i sak, fastän jag kunde störas av hans frenesi. Seppänen var inte den som sökte kompromisser eller konsensus.
I EU-valet 1999 bedrev jag valkampanj tillsammans med Esko. Jag kunde på nära håll följa med hans skicklighet som folktribun och agitator – en äkta populist som aldrig riktade kritiken nedåt. Trots de 60 000 röster han fick gick Vänsterförbundet miste om sitt andra mandat i Europaparlamentet. Men Seppänens insats bidrog till att Sannfinnarna inte erhöll ett enda mandat.
Drogs med i vänsterrörelsen
Esko Seppänens bokproduktion var gigantisk. Efter publiceringen av Oy Suomi-Finland Ab (1974) utkom en pamflett eller faktabok årligen ända till 2004. Därefter glesnade utgivningen, men hans senare böcker är mer personliga och djuplodande. Oma Pääoma (Eget kapital) från 2011 är självbiografisk och är en utmärkt sammanfattning av hans politiska och skriftliga verksamhet. Boken passar som lärobok för alla som vill verka inom ett vänsterparti.
Esko växte upp i en familj präglad av kristen tro och borgerlighet. Som ung utmärkte han sig inom scout-rörelsen och NMKY (KFUM). Under studietiden invaldes han som liberal i KY:s fullmäktige. (KY var student-kåren vid handelshögskolan i Helsingfors). Från slutet av 1960-talet- rycktes han emellertid med i vänster-vågen. Seppänen deltog i ett hemligt sällskap som skrev revolutionära artiklar i kårtidningen under pseudonymen ”Rebel”.
Efter studierna genomförde Seppänen den så kallade KAVAKU-kursen vid Utrikesministeriet och erbjöds att bli diplomat. Han valde i stället att bli ekonomisk reporter vid Repo-radion, vilket säkert var ett lyckat val för hans del.
Vem är rikast?
I sången ”Laulu 20 perheestä”, som framfördes av Kristiina Halkola- 1969, ingick namnen på tjugo rika- -familjer. Men var de faktiskt de rikaste?- Det visste ingen med säkerhet.
Seppänen skaffade en aktie i varje börsbolag, deltog i bolagsstämmorna och skaffade rätten att få se aktielistorna. Det var ett hundgöra att gå igenom vem som var ägare till varje enskild aktie. Arbetet lade grunden- för Seppänens utredningar om vilka som var rikast i landet, hur de hade uppnått sin rikedom och vad de gjorde för att undgå skatt. I boken Liksaa ja luksusta (Kosing och lyx, 1984) visade han att endast tio av sångens -familjer hade tillhört de 25 rikaste familjerna. Namnen hade åtminstone delvis ingått för att det passade rytmen i Petri Repos text och Kaj Chydenius suggestiva musik.
1983 hade boken Ken on maassa rikkahin (Vem som rikast i landet är) utkommit. Verket hade Seppänen sammanställt tillsammans med Hannu Taanila. År 2014 återkom Seppänen med den ännu tjockare volymen Suomen rikkaat, kuka kukin on (Finlands rika. Vem och vad). I den kan man bekanta sig med de hundra rikaste åren 1983 och 2005. Sedan 2006 har förmögenheter inte längre beskattats i Finland, varför Seppänen inte kunde följa utvecklingen efter år 2005.
Kasinokapitalismens riddare
I beskrivningen av hur de stora förmögenheterna uppkommit och upprätthållits spelar bankerna en avgörande roll. Boken Mitä onkaan- pankkiryöstö pankin perustamiseen verrattuna? (Vad är ett bankrån i förhållande till att grunda en bank? 1978) lanserade ordet banksteri. Det fick han användning för i boken Pankkikirja (Bankboken, 1993) som skildrar de dramatiska händelserna före och under ”laman”, den stora 1990-talskrisen. Kasinokapitalismens riddare behandlas med spänst och spydighet. Till sist får vi veta var herrarna befann sig efter alla märkliga affärer.
Den bok Seppänen själv skattade högst var Punapääoman romahdus (Det röda kapitalets kollaps, 1995). I detalj utreds hur de av arbetarrörelsen ägda bankerna, byggnaderna, bolagen, andelslagen och stiftelserna gick upp i rök – och FKP i konkurs. Seppänens sarkastiska personskildringar är ingen upplyftande, men nog lärorik läsning.
Seppänens intresse för det internationella valutasystemet och finansvärlden ledde till flera publikationer. Maailman valuuttajärjestys – ja epäjärjestys (Världens valutaordning – och oordning, 1982) är en pedagogisk översikt och kritisk analys av dollarns roll som världsvaluta. Hullun rahan tauti. Kapitalismin musta syksy (De galna pengarnas sjuka. Kapitalismens svarta höst, 2009) beskrev finanskrisens orsaker och följder. Hur banker och miljardärer räddades på skattebetalarnas bekostnad; hur krisen drabbade EMU och raden av små övermodiga ekonomier: Island, Irland, Grekland och de baltiska länderna.
Till hans mer pedagogiska verk hör också böckerna om hur de socialistiska ekonomierna fungerade – eller inte fungerade.
Sosialistinen- -talousjärjestys (Den socialistiska ekonomiska ordningen, 1981) handlar om hur systemen i Sovjetunionen, Polen och Ungern var uppbyggda och om försöken att reformera dem. Seppänen lyckades intervjua Gorbatjovs främsta ekonomiska rådgivare, akademikern Abel Aganbegjan. Resultatet redovisas i opuset Uusi ja parempi Neuvostoliitto? (En ny och bättre Sovjetunion? 1987).
Beundrade Kekkonens ekonomiska linje
Esko Seppänen var en ihärdig kritiker av EU och i synnerhet av valuta-unionen EMU, vilket resulterade i flera pamfletter. Han var övertygad om att Maastricht-avtalets fyra friheter försämrade arbetarklassens positioner och möjligheterna att upprätthålla nationella välfärdsstater. EMU befarade han att förr eller senare skulle innebära att EU omvandlades till en förbundsstat, innebära slutet på Finlands självständighet och allians-frihet. Under sin tid som EU-parlamentariker skrev han en dagbok som publicerades med titeln Näkymätön vihollinen (Den osynliga fienden, 1999). Jag delade Seppänens kritik av EMU, men snarare därför att jag inte trodde att EU kunde utvecklas till en sådan förbundsstat att penning- och finanspolitiken kunde koordineras på ett tillräckligt bra sätt.
Boken Vasen oikea, oikea vasen (Vänster höger, höger vänster, 2016) innehåller en brevväxling mellan trätobröderna från ”lama”-tiden, Iiro- Viinanen och Esko Seppänen. Initiativet togs av Seppänen efter att ha fått diagnosen Parkinsons sjuka, en sjukdom som Viinanen hade drabbats av tidigare. Diskussionen mellan ödesbröderna är ojämn. Seppänen gör ingående historiska betraktelser och pressar Viinanen för dennes fasthållande av den hårda markens politik till det bittra slutet. Viinanen, som själv varit företagare, försvarar sig med att han tänkte på alla de småföretag som tagit billiga utländska lån när det blev möjligt. Han säger sig inte vara intresserad av teorier och ideologier, men framhåller att man bäst klarar sig med sunt bondförnuft. Efter att Seppänen beskrivit hur sonen Iiro genomlidit en plågsam död, enas kombattanterna om att eutanasi – den goda döden – borde tillåtas.
Esko Seppänen beundrade Kekkonens nationella utrikespolitik och ekonomiska linje. Undertiteln till hans sista bok Rauhan ja rahan geopolitiikka. Onko maallamme malttia vaurastua? (Fredens och penningens geopolitik. Har vårt land tålamod att bli rikt? 2018) innebar en blinkning till Kekkonens bok från 1952. Seppänen försvarade en ekonomisk politik som inte byggde på snabb ekonomisk tillväxt, men väl på stabilitet, patriotism och omtanke om de arbetande och skattebetalande medborgarna.
Jag tänkte ibland på vad som hade hänt om Esko år 1998 hade valts till Vänsterförbundets ordförande i stället för Suvi-Anne Siimes. Båda var färgstarka och charmanta, men hade helt olika syn på EU, Nato och regeringssamarbetet. Suvi-Annes klass-lösa samhällssyn och kompromissbenägenhet stod i bjärt kontrast till viceordförandens envetna socialistiska övertygelse. Förmodligen innebar konflikten att Vänsterförbundet kom att förlora val efter val.
Foto: Ny Tids arkiv
