Skor är inte bara skodon. Skor är ting, med sedimenterade lager av historia, teknologi, disciplin och drömmar. Stilettklacken är ett ting i en egen kategori. Den är samtidigt banal och mytisk, ett vardagsföremål och en ikon. En estetisk fotboja och en imaginär biljett till elitens fester.
Höga klackar föddes inte i något feminint finrum. De föddes i krigiska förhållanden. Persiska kavallerister bar dem för att hålla fötterna stadigt i stigbyglarna, en funktionell innovation som gav stabilitet och kontroll. När klacken nådde Europa förvandlades den snabbt till en markör för aristokratisk status. Ingen bar denna symbol mer teatraliskt än Ludvig XIV, vars röda klackar inte bara var skor utan ett performativt manifest. Med sina höga klackar signalerade Solkungen absolut makt, en kropp som inte behövde arbeta eller promenera långa sträckor, en habitus som skröt med att vara opraktisk. Klacken var ett ornament som visade att bäraren stod över vardagens slit, och en påminnelse om hur status alltid måste iscensättas för att existera.
När Versailles hovkultur spred sig över Europa började klacken sakta tassa från mäns till kvinnors fötter. Denna förskjutning var inte ett uttryck för kvinnlig agens, utan ett led i ett större patriarkalt projekt: att forma kvinnokroppen som ett estetiskt objekt. Klacken blev ett instrument för disciplinering. Den begränsade rörlighet, förminskade stegen, tvingade fram en kroppshållning som var tilltalande för mannens blick men obekväm för den som bar den. Klacken lovar skönhet och status, men levererar smärta och kräver underkastelse. Den är en påminnelse om hur kvinnlig skönhet historiskt har konstruerats som något som kräver uppoffring, lidande och självdisciplin.
I förhållande till den feministiska kritiken av klacken – som patriarkalt instrument och symbol för kvinnors kroppsliga underordning – förstod kapitalismen mot 1900-talets slut något avgörande; att kritik kan neutraliseras genom att omvandlas och förpackas som valfrihet. Plötsligt var stiletton inte längre ett tecken på disciplinering, utan på empowerment. Reklamindustrin gjorde smärtan till glamour, obehaget till exklusivitet, och klacken till en symbol för social kompetens och kvinnlig klipskhet.
Detta är kapitalismens mest sofistikerade trick: att förvandla bojor till accessoarer. Att få oss att tro att det vi förväntas bära är något vi själva valt. Och bära det med ett leende. En typ av GeorgeWashington-leende som pryder endollarsedeln, ett resolut leende påtvingat av smärtan av ruttna tänder.
Å andra sidan, stilettons ikoniska karaktär och dess status som schablonmässig sexuell fetisch har bidragit till att den numera är en stapelvara i queera gemenskapers smyckeskrin. HBTQ+-kretsar, i sexarbetares praktiker, i femme-estetiker och dragkulturens överdrifter får klacken en ny betydelse. Här blir den inte ett instrument för att bura in kvinnan, utan ett verktyg för att dramatisera kvinnlighet, för att avslöja stereotypa könsrollers teatralitet, för att göra den artificiella orimligheten synlig. Stiletton blir ett vapen, (stiletto är ju dolk på italienska), en förlängning av kroppen som inte ber om acceptans utan kräver utrymme.
I den mån jag själv inspireras av den höga stilettklacken ser jag i den ett provocerande upprorsmakeri mot arbetets heliga status i vårt samhälle. I sin totala, iögonenfallande opraktiskhet trotsar den 12 centimeter höga klacken idén om att arbete är den yttersta dygden, överordnad alla andra. En människa kan bli förlåten för att försumma sin familj och vänner, skippa begravningar, dop och högtidsfiranden med den minsta hänvisningen till sitt idiotiska jobb. En människa får rätt och slätt carte blanche att vara en självisk sopa i lugn och ro, så länge orsaken förskönas som arbetsplikt. Det sakrosankta arbetet fungerar som moralens universella frisedel.
I sin kätterska essä In Praise of Idleness (1932) visar Bertrand Russell hur denna arbetsdyrkan tjänar makten och tjänstgör som ett bedövande propagandaprojekt. Ju mer tid människor viger åt arbete, desto mindre tid har de för eftertanke, och ju mindre de reflekterar kring sakernas tillstånd, desto mindre ifrågasätter de samhällets tyranniska dominansmönster.
Som privat revolt mot både å ena sidan heligt arbete och, å den andra, Mar-a-Lago style stiletton väljer jag att gå i dandyns fotspår. Eller flanörens, såsom han beskrivs av Walter Benjamin i sitt monumentala Passagearbete i delen Paris 1800-talets huvudstad. Till hälften ironiskt skildrar Benjamin flanören som går ut på promenad i parisiska parker och arkader med en sköldpadda i koppel för att framhäva långsamhet och sysslolöshet som en protest mot det snabba tempot påtvingat av det moderna (prestationsbesatta) livet.
Men stilen är fri. Live and let live. Man kan skynda långsamt i stiletton. Eller med en sköldpadda i koppel. Eller plattformskor. Men det är en annan historia.
