Vrålande grävskopor, rasslande borrar och tungt snurrande cementblandare. Lera, grus, ett landskap som varken är stad eller landsbygd. Gropar, stora vägar, elementhus. Byggarbetsplatser med uppriven natur och baracker som tjänar som bostäder.
Detta är skådeplatsen i Risto Jarvas Yhden miehen sota från 1973, med manus av Jussi Kylätaksu. Det är en av de deppigaste filmer jag sett om egenföretagarens tunga villkor och besynnerligt väl fångar denna sjuttiotalsskapelse även mönster vi ser idag. Och attityder.
Huvudpersonen heter Erik Suomies och spelas av Eero Rinne, en amatör inom filmen som bland annat tidigare jobbat som busschaufför. Inledningsvis ser vi honom tillsammans med frun Liisa (Tuula Nyman) i hamnen i Mariehamn vid Viking lines fartyg. De är på väg bort, till sagolandet Sverige. Sedan rullas historien upp om varför de gett sig av.
Erik hade först försörjt sig som vägarbetare men funnit den tillvaron outhärdlig. Han bestämmer sig för att starta eget och genom lån, med svärfar som borgenär och pengar från det sålda föräldrahemmet, köper han sig en grävskopa av märket Volvo. ”Gå ej under hängande last” står det på den.
Han övertalar frun att de ska skaffa en gammal buss som de kan bo i så att familjen hålls ihop trots att Erik är tvungen att åka runt och göra keikkor med sin grävmaskin. Frun är inte glad, tillsammans har de också en dotter som snart ska börja skolan. Men vad gör man. De inrättar sitt liv i bussen, Liisa sköter bokföringen och när kompisen Pete (Tauno Hautaniemi) anställs av Erik som hjälpreda i det lilla företaget får han också logi där. De försöker vänja sig. Dottern leker med andra barn bland grushögarna medan maskinerna betar i bakgrunden. Gubbarna skojar om att det är lite som en kolchos, men kvinnorna delar man ju inte på. Höhöhö.
Det är inte bara bussen som gör tillvaron brutal. Liksom i Stephan Brizés helt unika filmer om arbetslivet kretsar allt kring konkurrensens obevekliga lag. Också Jarva beskriver maktlösheten som kapitalismen för med sig. Erik måste betala av på sitt lån och då måste han se till att ro iland alla småjobb han kan få runtom i landet. Tiderna är bistra och det är en ständig utmaning att få tillräckligt många uppdrag.
På vägarbeten, i stenbrott och vid husbyggen gnor han och Pete på. Men beställarföretaget går i konkurs och Eriks försörjning blir med ens oviss. Och han får höra att hans företag är för litet, entreprenörerna vill ha större aktörer för att hyvla kostnader.
Yhden miehen sota är ändå inte plakatpolitisk, utan en skildring av kapitalismens system som rullar fram på sina larvfötter och hur den enskilda människan förhåller sig till den grymma framfarten.
Som om ”större” betyder en större maskin far Erik när Volvon går sönder iväg till Helsingfors för att inhandla en ny grävskopa, big and beautiful (the biggest you’ve ever seen, som Trump skulle säga). Den här gången får han lånet ordnat genom att intyga att han minsann har ett långvarigt uppdrag i norr under de kommande åren och det finns alltså ingenting att oroa sig för. Då är allt klart, säger bankmannen i ett Finland där en uppgörelse mellan två redbara män vilar på hedersord. Men det är ju inte hela sanningen, verkar Jarva vilja säga.
Christer Kihlman skrev i sin recension i Filmihullu att Jarva visar att kapitalismen inte är något för dem som startar tomhänta. En bra beskrivning, både av film och verklighet. ”Man måste klättra medan grenarna brakar”, som en av karaktärerna uttrycker det desperata tvånget att växa sig större som företagare.
Risto Jarva är främst känd för Jäniksen vuosi och alienationsdramat Työmiehen päiväkirja. Många har förstått Yhden miehen sota inte bara som en beskrivning av småföretagarens osäkerhet, utan också som en kommentar till regissörens egen bransch, filmen. Genom hans eget lilla filmbolag var det svårt att få projekten finansierade. Grävskopan och filmkameran, kanske jämförelsen kan ses som en analys av protoprekariatet, som omfattar så olika branscher som en gigjobbare i byggindustrin och filmindustrins småskaliga aktörer?
Yhden miehen sota är ändå inte plakatpolitisk, utan en skildring av kapitalismens system som rullar fram på sina larvfötter och hur den enskilda människan förhåller sig till den grymma framfarten.
Erik Suomies – jag läser efternamnet som en inte särdeles subtil referens till Linnas idoga Jussi i sitt kärr – är en kämpe som gärna just vill framstå som en sådan, en karl som inte ger upp så lätt, lite får man ju fan tåla här i livet. Alldeles i början av filmen hör vi honom säga i något slags intervjusituation (i egenskap av representant för migranterna som åkte till Sverige?) att ”konkurrensen är hård men så måste det också vara”.
När några av gubbarna på ett av byggena vill dra ut i strejk muttrar Erik att han minsann ska passa på och sno åt sig två pass med en gång. När han med sin bror sitter och lyssnar på en valvaka på TV deklarerar han att rösta har han ju inte gjort, det gör ingen skillnad för han duger varken åt högern eller vänstern. Och Centern tänker bara på lantisarna, lägger han till. I en annan scen får vi i tv-apparaten se Veikko Vennamo fryntligt breda ut sig om småfolket. Erik skrockar, sånt där tror han inte på.
Erik är kort sagt anti-politisk. Han tror på att arbeta sig fram till ett bättre liv, och att göra det helt och hållet själv, det egna kriget. Eller det är vad han inbillar sig. För filmens budskap är att det är denna ensamhet som är hans utsatthet. Att låna pengar blir en förödmjukelse, han tänker sig vara företagaren som fixar trygghet för familjen genom att jobba långa dagar och tvinga hustrun och dottern att bo i misär.
Jarva är vid sidan av Mikko Niskanen i Kahdeksan surmanluotia (småbrukarens borttynande livsform) en av de regissörer som tagit sig an de stora linjerna i Finlands samtida historia. Landskapen vi ser påminner om de snabba förändringarna, hur allt stöptes om på några decennier efter kriget. Detta blir inte minst glasklart genom att vi redan i början får höra ”Oi kallis Suomenmaa”, med text av Heikki Klemetti, ett högstämt stycke framfört av en manskör som frammanar det finländska nationallandskapet och den hårda uppoffring som krävs för att bo i detta underbara land.
Jag uppfattar ”Oi kallis Suomenmaa” som en djupt ironisk kontrast till det vi ser på bild: ett landskap som slits sönder för att anpassa sig till biltrafikens nedsmutsning och fabrikernas miljöförstöring (i en scen talas det om en plastfabrik som en kommun bara måste acceptera).
Yhden miehen sota handlar på ytan om att bygga upp landet men lika mycket är det förstörelse som kameran sveper över, eller som vi kan tänka oss till. Jag läser inte det som nostalgi för det gamla och orörda, utan som en krass beskrivning; vad är det för fantastiskt Finland som företagaren med sitt hårda arbete ska bygga upp?
Genom sin ytterst slamriga ljudvärld och sitt karga foto klär Jarva av den nationalromantiska retoriken som lätt som en plätt gifter sig med senare tiders idealisering av företagaren som en hjälte som ska klara sig själv.
