”I’ve been doing this for you. That’s all I’ve ever done.” Så resonerar mamman i Oliver Perkins familjeskräckfilm Longlegs (2024). Filmens namne, en satanisk seriermördare, tvingar familjer att begå självmord. Mamman i fråga är en hantlangare, så tekniskt sett har Longlegs aldrig dödat en enda person.
De här temana – familjer och vållande av en annans död – går igen i Zack Creggers Weapons (2025) där alla förutom en pojke i en lågstadieklass försvinner exakt samtidigt. Resten av barnen vaknar en natt klockan 03:15 och springer ut barfota i pyjamas.
Spoiler alert: Också här spökar Satan som får människor att göra förskräckliga saker med sin svarta magi.
Det är fascinerande. I bägge filmer beter folk sig som dockor: ryckigt och irrationellt. Det enda viktiga är Hail Satan.
Det är inte helt olikt dagens ekonomistyrda politik. ”Dollardiplomatin” verkar åtminstone enligt mig vara en förlängning av hur i-länder behandlat u-länder ända sen det funnits länder. Vad är mänskliga rättigheter utan ekonomiska rättigheter om inte bara en UNICEF-reklam? Skillnaden är att allt fler av oss är posterboys.
Av nån oklar orsak fortsätter det vara ett allmänt lockande mål med livet att bli rik. Vi lever trots allt med ändliga resurser, det vill säga varje ny rik människa förutsätter x antal nya fattiga.
Vad är mänskliga rättigheter utan ekonomiska rättigheter om inte bara en UNICEF-reklam? Skillnaden är att allt fler av oss är posterboys.
Rika är dåliga för samhället.
Forskning visar att människor som förtjänar bra och lever i sus och dus inte kan styras med till exempel marginalskatt (Helsingin Sanomat 9.12.2025). Är skatterna ”för höga” väljer dessa människor att slappa. Är skatterna låga väljer de att maximera sina vinster, vilket förvisso ökar skatteintäkterna, men oproportionellt. Oberoende blir de fattiga fattigare, medan höginkomsttagarna stundvis känner sig förfördelade.
Egentligen fungerar rådande statliga piskrapp och morötter endast på mindrebemedlade. Det här syns tydligt till exempel i hur finansministern Riikka Purras (Sannf.) hävdar att vår välfärdsmodell är beroende av Nokia. Nu finns inga företag som tjänar multum, hälsar Purra.
Hon nämner inte hur Miki Kuusi, grundaren av matbudappen Wolt, kröntes som ”tulokuningas” för tredje året i rad. Purra nämner inte heller att företaget såldes till amerikanska Doordash år 2021 för 7 miljarder, eller att pengarna per automatik inte gynnat Finland.
Allt beror på var ägarna är bosatta.
Kuusi själv har meddelat att han flyttar till London.
För resten av oss innebär det här högst antagligen ytterligare nedskärningar. Vården som måste förändras drastiskt om vi ska slippa EU:s specialuppmärksamhet lär bli ytterligare amerikaniserad: med lite tur kan man ringa ambulansen utan att behöva ta snabblån. Lån som kommer att innebära avbetalningar som i slutändan hamnar hos de som redan har.
Det som är så skrämmande är att det går hem, oberoende av var man råkar befinna sig i systemet. Jag antar att det beror på kärlek, hur kärlek utnyttjas för att hålla ovannämnda orättvisor vid liv. Likt mamman i Longlegs kan vi se på varandra och säga ”Jag har gjort det här för dig. Det är det enda jag nånsin gjort.”
För att ytterligare spoila Perkins och Creggers filmer slutar alltsammans med att barnen dör eller blir katatoniska.
