Söndagen den 8 mars uppmärksammas den internationella kvinnodagen. Människor samlas för att marschera för kvinnors, flickors och minoriteters rättigheter. Många tror att jämställdheten redan har uppnåtts hos oss. Så är det dock inte. Snarare är det så att Finland, som länge har betraktats som ett föregångsland i jämställdhet, nu backar.
Kvinnans euro är fortfarande bara 84 cent. I arbetslivet utsätts särskilt unga och gravida kvinnor ofta för diskriminering. Samma grupp fick nyligen höra förminskande kommentarer från regeringen, då de negativa konsekvenserna av att underlätta visstidsanställningar bedömdes vara små eftersom de ”bara drabbar kvinnor”.
Det som inte kan förminskas är hur hårt regeringens nedskärningspolitik slår mot kvinnor. Nedskärningarna inom den offentliga sektorn och inom social- och hälsovårdens organisationer har lett till rekordhög arbetslöshet bland kvinnor. Kvinnor i lågavlönade branscher drabbas kännbart av försämringarna i socialskyddet och bostadsstödet. Samtidigt ska man hitta lösningar på hur de 30 000 barn som fallit ner i barnfamiljefattigdom ska få mat och kläder. Högerregeringen är ovillig ta sig an denna uppgift.
Samtalsklimatet hårdnar. Empati betraktas som en svaghet. Kvinnors och flickors samt köns- och sexuella minoriteters rättigheter ifrågasätts öppnare än på många år. Reaktionära värderingar skapar grogrund för kvinnohat. Hatretoriken flödar på nätet – och alltför ofta leder den också till handling.
Finland är det farligaste landet i EU för kvinnor. I statistiken syns bara de fall som kommit till myndigheternas kännedom. En stor del av våldet i nära relationer sker i det fördolda, inom hemmets väggar. Året har börjat dystert: redan fem kvinnor har dödats av en man de kände. Det är fem för många. En av dem var från Karleby – en mamma, en dotter, en vän.
Finland har förbundit sig till att bekämpa våld mot kvinnor, men misslyckas. Ord räcker inte – det behövs resurser. Det är omöjligt att få hjälp om skyddshemmet är fullt eller hjälplinjen ständigt upptagen.
Vad kan vi då göra? Vi kan granska om våra egna attityder, ord och handlingar främjar jämställdhet. Vi kan ingripa när vi möter våld. Vi kan lära oss att ta upp saken om vi känner oro för någon. Vi kan kräva konkreta åtgärder av beslutsfattare så att varje flicka och kvinna får leva utan rädsla för våld och trakasserier.
Mycket arbete har gjorts för jämställdheten. Låt oss se till att resultaten inte går förlorade under vår vakt.
