Zohran Mamdanis seger i borgmästarvalet i New York i höstas har ofta beskrivits genom Mamdanis egen karisma och stjärnglans. Framgångarna ska snarare ses som en följd av målmedvetna strävanden bland Amerikas Demokratiska Socialister att skapa breda samarbeten och aktiv uppslutning, skriver Matt Gardner.
Bevakningen av Zohran Mamdanis seger i borgmästarvalet i New York i november förra året fokuserade på människan Mamdani – eller, för att citera Helsingin Sanomat, ”megastjärnan”. Politiker i USA och Europa har tagit fasta på diverse olika element i kampanjen och karaktärsdrag hos kandidaten, ofta på ett sätt som kastar ett positivt ljus på dem själva, eller som verkar ge uppbackning för deras politik. Det mest extrema och slående exemplet är det förbryllande fjäskande beröm som Donald Trump öste över Mamdani när de träffades i Vita huset. Trump påstod bland annat att de båda vill arbeta för att sänka levnadskostnaderna (”affordability”).
Men Mamdanieffekten är inte en produkt av hans karisma eller hans leende, slipade strategier för sociala medier eller ens dragkraften hos ett välformulerat och lyskraftigt politiskt program. Det handlar snarare om en mycket egenartad organisation och rörelse som formats av decennier av bakslag och misslyckanden, men som lärt sig att långsamt bygga upp sin kapacitet och stärka människor för att ta makten över sina egna liv.
Amerikas Demokratiska Socialister (The Democratic Socialists of America, DSA) är en paraplyorganisation (alltså inte ett regelrätt parti) som grundades 1982. Organisationen startade som ett socialdemokratiskt projekt som hade som mål att samla vänstern och stöda progressiva krafter inom Demokraterna. Bernie Sanders är inte själv medlem i DSA, men hans presidentvalskampanj 2016 gjorde att den demokratiska socialismen återtog sin plats i den amerikanska politiken. DSA fick ny livskraft och växte från 6 000 medlemmar 2015 till närmare 100 000 år 2020.
Nya medlemmar, till stor del millenialer, hade redan radikaliserats av Irakkriget, finanskrisen 2008, Obama–administrationens svikna- löften, -rörigheten i Occupy Wall Street och den giftiga motreaktionen mot Sanders kampanj.
Mamdani är den första DSA–kandidaten som fått ett brett nationellt (och internationellt) genomslag. Han blev medlem 2017 och arbetade i lokala valkampanjer för den palestinska lutheranska prästen Khader El-Yateem, journalisten Ross Barkin och den offentliga försvararen Tiffany Caban. Alla dessa kampanjer slutade med förlust. Men i New York började valkommittén i DSA utarbeta en plan. De tänkte strategiskt ut i vilka val det var värt att ställa upp kandidater, avsikten var att på sikt odla fram ledare och bygga upp organisationens kapacitet inför kommande val, på vinst och förlust. För att den här strategin ska vara begriplig måste vi förstå den tradition av facklig aktivism och organisering av arbetare som inspirerat den.
Klasskamp ses som något som måste omfatta alla områden där människor – samhällets gräsrötter – redan nu samlas och samarbetar: människor har ju inte bara samröre med varandra på jobbet utan också i skolor och på universitet, i sociala center, i kyrkor, moskéer och synagogor.
Dyster period för facklig aktivism
Taft-Bradley-lagen som genomdrevs trots president Trumans veto under den andra stora vågen av kommunistskräck i USA gjorde det möjligt för arbetare att låta bli att ansluta sig till facket, också om de skulle omfattas av kollektivavtalet som facket förhandlat fram. Detta free -rider-system paketerades, på ett lite- Orwellskt sätt, som att ”rätten till arbete” skulle beskyddas. Medlemskap i facken förblev obligatoriskt i många delstater men med tiden stiftade fler och fler delstater sina egna lagar i samma stil.
Under samma tid rensades kommunister, demokratiska socialister- och till och med vänstersocial-demokrater bort från fackliga organisationer, vilket ledde till att anställda och chefer började tänka på sina jobb i termer av transaktioner, snarare än ideologi. Detta bidrog till att facken började styras av egen-intresse och att bilden av de korrupta facken besannades i nästan komiskt hög grad; de samarbetade med företagsledningen snarare än kämpade för arbetarnas välmående. När arbetarna inte såg någon större poäng med att tillhöra facket började de också acceptera lagstiftarnas erbjudande om att behålla fackavgiften i egen ficka – och allt detta medan arbetarmakten eroderade.
United Auto Workers (UAW) är ett speciellt talande fall. Efter finanskrisen 2008 och efter att Obama–administrationen genom ett omfattande räddningspaket försökte få bilindustrin på fötter kapitulerade fackets chefer och accepterade frysta löner och arbetsförmåner för arbetare, till och med när bilindustrins vinster än en gång började skjuta i höjden. Kanske cheferna mest ägnade sig åt att berika sig själva genom topplöner och ibland också genom att försnilla fackets kassakista. Vi har sedan dess sett två UAW-presidenter och tretton chefer åka in i fängelse.
Uppsving för facklig kamp
Den upprördhet som allt detta ledde till födde en reformrörelse bland fackets vanliga medlemmar, the rank and file som man säger på engelska. Man började nu försöka avveckla fackets dunkla och krångliga valprocesser med målet att införa ett ”en medlem, en röst”-system. En förändringsivrande falang, Unite All Workers for Democracy (UAWD) gick ut med segern i flera val, inklusive valet där Shawn Fain blev ordförande i United Auto Workers.
Sedan drog den riktiga kampen igång. Det nyvalda ledarskapet gick tillbaka till klassiska idéer om arbetar-organisering; för första gången på flera decennier blev konflikt med företagschefer och facklig solidaritet synliga på arbetsplatserna. Facket samarbetade inte längre med företagsledningen, bland annat slutade man att på förhand varsko företagsledningen om fackets planering och kommande aktioner.
Istället riktade aktionerna in sig på nyckelresurser och på att agera strategiskt och överraskande för att uppnå maximal effekt. Under förhandlingarna med ett visst företag går man in för att utvidga strejken så att också andra företag i branschen pressar strejkens part att snabbt gå med på fackets krav. Strejken 2023 bland bilfabrikernas arbetare ledde till en förbluffande seger; de lägsta lönerna på 17 dollar per timme steg under fyra år till 40 dollar per timme.
Samma år som UAWD-falangen grundades anammade de demokratiska socialisterna på sitt konvent 2019 en strategi som ställde den vanliga arbetaren i centrum. I New York fokuserade en underavdelning i DSA på att identifiera de branscher där fackligt organiserade arbetare kan utöva makt på ett kännbart sätt. DSA-medlemmar tog anställning i just dessa sektorer, något som lyckades genom stöd från kamrater och CV- och arbetssökarskolningar som DSA kört igång för detta syfte. Man vände sig också till de nuvarande arbetarna vid olika företag för att exempelvis erbjuda utbildningar i arbetsorganisering. Så småningom grundade DSA tillsammans med The United Electric, Radio and Machine Workers of America (UE) en kommitté för att organisera arbetare på kort varsel för att på det sättet fånga upp gräsrotsarbetarna och skapa en grogrund för att organisera arbetare också i framtiden.
När Mamdani ännu var en helt okänd lokalpolitiker deltog han år 2021 i en hungerstrejk i solidaritet med strejkande taxichaufförer som hade tvingats i en massiv skuldfälla- för att köpa sina taxitillstånd och som nu var i färd med att söka hjälp på delstatsnivå. Licenserna har (tack vare miljardären och New Yorks borgmästare Michael Bloomberg) kostat upp mot 400 000 dollar. År 2018 rapporterades nio taxichaufförer ha tagit sina egna liv på grund av skulder. Mamdanis dramatiska solidaritets-yttring bidrog till att hungerstrejken fick förändringar till stånd. ”Jag skulle sätta mitt liv på spel för hans skull, han riskerade ju sitt liv för mitt”, sade en av taxichaufförerna i en kampanjvideo.
Bortom arbetsplatsen
I New York är det fackliga ledarskapet starkt inbäddat i Demokraternas elitskikt. Andrew Cuomo förkroppsligade detta; flera fackförbund ställe sig bakom honom i Demokraternas borgmästarprimärval i New York i juni efter att det tycks ha funnits viss påtryckning i den riktningen. Men åtskilliga fackförbund nobbade honom, mycket tack vare den idoga arbetarorganisering som DSA lagt grunden för. De som tidigare förordat Cuomo ställde sig sedan visserligen snabbt bakom Mamdani efter att denna segrat i primärvalet.
Även om arbetslivet har en central plats i DSA:s strategi uttrycker den också ett mera allmänt förhållningssätt till organisering och en mentalitet som sträcker sig bortom arbetsplatsen. Klasskamp ses som något som måste omfatta alla områden där människor – samhällets gräsrötter – redan nu samlas och samarbetar: människor har ju inte bara samröre med varandra på jobbet utan också i skolor och på universitet, i sociala center, i kyrkor, moskéer och synagogor. DSA försöker bli en knutpunkt som förenar sammanhang där vi knyter sociala band som är viktiga för vår identitet, självrespekt och värdighet som människor.
En viktig ståndpunkt i den demokratiska socialismen är att den politiska demokratin i sig själv ses som ihålig och skör; en människa som beger sig ut för att rösta vart fjärde år men som jobbar åtta timmar i en veritabel diktatur är ju allt annat än ”fri”.
Ta ett steg tillbaka
Den fackliga rörelse som uppmuntrar deltagande och demokrati har under lång tid på de flesta håll krympt ihop. I och med det har klyftan mellan politisk och ekonomisk demokrati blivit ännu skarpare för alla som blev myndiga efter 2008 i USA. Det är inte bara frågan om facken utan det gäller också spillrorna av tusentals organisationer inriktade på medborgarsamhälle, kultur och sociala rättigheter.
Dessa har nu antingen skrumpnat ihop ännu mer och i vissa fall upphört att existera, eller så haltar de i bästa fall vidare på konstgjord andning med stressade och utbrända styrelser som befinner sig i en annan verklighet än de demoraliserade, håglösa och atomiserade medlemmarna som känner sig allt mer ensamma och maktlösa. Tyvärr ser vi den här utvecklingen också utanför USA.
Det är människor som dessa som DSA i New York lyckades nå fram till. Det är ingen slump att Mamdanis första virala kampanjvideo är tagen på gatan; han ber förbipasserande berätta om presidentvalet – för att hjälpa honom förstå varför så många av hans egen väljarbas, i hög grad svarta och bruna personer, har röstat på Donald Trump eller (ännu oftare) inte har röstat alls. Organiseringens första steg handlar alltid om att ta ett steg tillbaka och lyssna.
Nästa etapp är svårare. På vänsterhåll talar man ofta om att människor utan röst ska få representation, att vänstern ska agera som deras –avatar. Men detta är inte vad Mamdani gick ut med att han skulle göra, och det är inte heller vad han sedan har gjort. Han lät de här människorna kämpa för sin egen sak och för varandra.
Bernie Sanders kampanj 2020 ställde Hillary Clintons slogan ”Jag är på hennes sida” (”I’m with Her”) på huvudet – ”Inte jag. Vi.” Medan Clinton utpekade sig själv som den mest ”kvalificerade” personen att göra presidentens jobb vände Sanders fokus bort från den egna personen och hans kvalifikationer. Han betonade i de båda valen där han ställde upp att hans agenda var att omvandla presidentämbetet och hela det amerikanska samhället, en uppgift som skulle vara omöjlig om han inte hade haft en rörelse bakom sig – före och efter valet.
Det var därför han uppmanade sina supporters att ”stå upp för någon som du inte känner”. Mamdani och DSA gjorde det här till en konst genom att i åratal, stillsamt och anonymt, stå upp för okända människor. Under den här tiden knöts kontakter, tillit byggdes upp, trovärdigheten växte – och allt detta genom en levande solidaritet med människor i New York som sällan får sina röster hörda.
Med andra ord: när det var dags att slå till var man redo. Som organisatören Michael Kinnucan formulerade saken: ”För åtta år sedan fanns ett borgmästarval inte med på kartan för DSA i New York, men om vi inte hade lagt en grund genom allt grovjobb i valen till delstatsförsamlingen så skulle inte organisationens kapacitet och samarbeten, trovärdighet och, viktigast av allt, själva kandidaten inte ha kunnat komma långt i ett sådant här val.”
Om folkrörelsen som skapade Mamdani ska lyckas undvika att bågna under den stora seger som vi nu fått se måste den behålla sin trovärdighet och sitt momentum genom att skissa upp en väg för framtiden.
Kampen fortsätter
En omsorgsfullt planerad organisationsstruktur gjorde det möjligt att på några månader bygga upp en armé. En volontär slussades igenom ett tvåtimmars utbildningstillfälle och kunde snart gå runt och knacka dörr. Efter några skift blev de erbjudna ett utbildningstillfälle till, för att då under sitt skift kunna handleda andra dörrknackare. Sedan fick man gå flera rundor och handledningsansvaret ökade. Till slut hade DSA samlat ihop ett väloljat maskineri av volontärer som uppgick till över 100 000 personer. De knackade på över tre miljoner dörrar i en stad med åtta miljoner invånare.
Detta gjorde att Mamdani kunde nå ut bortom sin vanliga väljarbas (akademiker, yrkespolitiker, högutbildade med nedåtgående mobilitet, livsstilsaktivister). En framgångsrik ”regnbågskoalition” rotad i arbetarklassen uppstod, något som Fred Hampton, Jesse Jackson och Bernie Sanders hade drömt om. Mamdanis kampanj och DSA blev helt enkelt något som människor ville vara en del av. En organisation med en tydlig plan, det var vad som hade vuxit fram. Om du höll med ett av deras politiska ställningstaganden och var villig att försvara det, då blev också du delaktig av deras plan – oavsett vem du i övrigt råkade vara.
Visst är det möjligt att bara titta på Mamdanis politiska program och sluta sig till att han i grunden inte är mer än en socialdemokrat, och att inget av det han säger är revolutionärt, i synnerhet om man utgår från andra politiska sammanhang än USA.
Naturligtvis kan man säga att vägen har plogats upp för honom på grund av hans leende, hans attityd, eller några simpla tricks på sociala medier och att det inte alls handlat om radikal förändring. Men detta är ett grundläggande missförstånd av det politiska projekt som skapat Mamdani.
Horisonten har inte varit knuten till något enskilt strävande eller någon enskild reform, i synnerhet inte till en enskild valkampanj eller en enskild kandidat. Det bottnar i att organisera och mobilisera gräsrötterna i samhället, för att aktivt ta ställning och kämpa, att se oss själva i den andra, att skapa band som är starka nog för att klara av kommande slag. Och att fortsätta kämpa.
För att citera Álvaro López från DSA i New York: ”Borgmästare Mamdanis förutsättningar att fullfölja de mål han föresatt sig kommer delvis att vara beroende av vår förmåga att bygga upp makten och att bygga en massiv bas som backar upp hans agenda.” Borgmästerskapet kommer ändå i det långa loppet att präglas av kompromisser eftersom Mamdanis handlingsutrymme ytterst sett återspeglar den rådande (djupt sjukliga) politiska ekonomin.
Om folkrörelsen som skapade Mamdani ska lyckas undvika att bågna under den stora seger som vi nu fått se måste den behålla sin trovärdighet och sitt momentum genom att skissa upp en väg för framtiden. Det är det bästa DSA kan göra för sin borgmästare, att bereda rum för honom att röra sig i, också när det kan innebära oenighet. Att hylla Mamdani som en kändisfrälsare eller en ideologisk galjonsfigur vore att göra både honom och oss alla en björntjänst.
Översättning: Mio Lindman
Foto: Sopa images / Alamy
