Jakten på det osägbara är en försiktig rörelse i Matilda Södergrans nya diktsamling
Den svalkan är Korsnäsfödda poeten Matilda Södergrans sjätte diktsamling sedan debuten Hon drar ådrorna ur (2008). Våld, utsatthet och den kvinnliga kroppen har alltid hört till Södergrans ämnen. Ofta har hon skildrat diktjag som med kraft kastat sig mot världen, i längtan efter någon slags upplösning av motsatser. I Södergrans femte diktsamling Överlevorna (2018) skildrar hon hur inre värld och omvärld överlappar varandra i en sorgeprocess. För denna diktsamling mottog Södergran Sveriges radios lyrikpris och Svenska litteratursällskapets pris år 2019. I kortromanen Nell (2021), som utspelar sig under en sommar, fortsatte hon utforskandet av sorgen i en grönskande frodig miljö, som ömsom fungerar som tröst och ömsom ter sig kvävande.
Underton av våld
Medan många stråk och teman kan kännas igen från Södergrans tidigare verk är stämningen i Den svalkan jämförelsevis lågmäld. Så pass lågmäld att man lätt förbiser det våld diktjaget utövar på sig själv i handlingar som att föra en nässlas blad mot munnen eller låta en skiva av kroppen skärskådas i ett mikroskop. Spikar slås in i träd och en tvålskärva läggs på tungan; våldet och obehaget ligger som en försiktig underton att utforska. I dikten ”Parafras I”:
”Under de heta sommardagarna/skinnflår granbarkborren ett helt skogsparti/och grannkatten gör/ekorrhonan till änka.”
Eller i dikten ”Redo för vecket”:
”Jag ska bigas över kanten/som arket före vikning.//Jag ska förberedas,/göras redo för vecket,/få ett streck ristat i mig”.
Gränserna mellan jaget och omvärlden är under ständig omförhandling. De ruttnande plommonen i trädet, tillhör de vårtbitarna eller diktjaget? Maskarna rör sig i sina underjordiska gångar och diktjaget i sina. Trots skillnaden kan hon föreställa sig själv som en lav, som silar ut föroreningar i luften och genom denna handling skapar dikt. Diktjaget identifierar sig emellanåt med olika djur och element i naturen och i den första delen av diktsamlingen återkommer en fantasi om att låta sig slukas av skogen. Däremellan poängteras skillnaden mellan jaget och omgivningen. Omringad eller inringad av allt det andra, frågar sig poeten och landar i att det är frågan om en pendelrörelse.
Jag kan sakna det oupphörliga flödet av bilder och den rörliga resan genom sorgen som Överlevorna bjöd på. Den svalkan är mera långsam och eftertänksam, tvingar till pauser.
Ouppmärksamhet
Det sömlösa förhållandet mellan yttre och inre (pendlingen) är genomgående i Den svalkan. Andra poler Södergran laborerar med i diktsamlingen är människa-natur, synligt-osynligt, skada-lindring och vetenskap-vidskepelse. Polerna är satta i tjänst i sökandet efter dikter, eller kanske snarare Dikten – den som nästan skriver sig själv när poeten når rätt slags ouppmärksamhet:
Men om jag inte fyller huvudet/låter det vara tomt/som bara en urna ett krus//och håller det mellan händerna/så att ingenting/strålar ut i ben och ben och ben//och jag kastar det tillräckligt hårt/från sida till sida/en boll en slunga/kan skärvorna falla isär//öppnas som dörrar.
I den första dikten, ”Förvandling” söker sig diktjaget in i ett gryt med målet att förloras, ta slut och därmed hitta ett uttryck. I dikten ”Lockrop” tänker hon sig att en tillräcklig öm inställning ska kunna locka Dikten till henne. Hon ser fladdermöss jaga insekter med sin känslighet och frågar sig vad det är hon själv jagar. Dikten behöver bjudas in, beredas en plats och när det är gjort och egot tillräckligt tystat är det ultimata målet ett tillstånd ”[…] När det inte är jag som arbetar med dikten/utan dikten som arbetar med mig.”
Långsam och eftertänksam
Till skillnad från sina tidigare diktverk har Södergran denna gång valt att skriva förhållandevis korta, enskilda dikter som försetts med rubriker. Jag kan sakna det oupphörliga flödet av bilder och den rörliga resan genom sorgen som Överlevorna bjöd på. Den svalkan är mera långsam och eftertänksam, tvingar till pauser. Det är inte medryckande på samma sätt som i Södergrans övriga oeuvre, och känslomässigt långt mindre drabbande. Ämnet, skrivande som livshållning, är i sig mera cerebralt än den allt inkapslande omedelbara sorgen som Södergran behandlat i sina två föregående verk.
Den svalkan kunde läsas som en kurs i att vara poet. Många av dikterna handlar om ett sätt att vara i världen som ska främja skrivandet som aktivitet, att på något sätt röra sig tillräckligt försiktigt och ifrågasättande för att fånga det vi saknar ord för.
Det är ingen lätt uppgift diktjaget tar sig an i Den svalkan. Ömsom letar hen efter Dikten genom en observerande, passiv hållning, ömsom genom lågmält våld. Hen söker i sitt inre och hen söker i sin omvärld. Genomgående söker hen svar i konkreta handlingar och ting, djur och växter. Laga hummus är poesi, att betrakta ett rådjur, att gå sin vanliga runda i fruktträdgården…
Måste allt vara svindlande?//Räcker det inte att hästbönorna/fått sitt namn efter hästens tandrad,/att jag mosar dem med kokt potatis.
Som poetisk metodbeskrivning är Den svalkan både grundlig och lättillgänglig. I sig är diktsamlingen kanske inte speciellt nyskapande, men i det klimat av miljöångest och politisering av naturen som nu råder lyckas Södergran med konststycket att betrakta omvärlden sådan den är utan att tvinga på den något ok av symboliska värden. Det känns underligt avslappnat och ovant. I dikten ”Skönhet”:
Om du frågar mig hur min dag varit/ska jag säga//vi satt i solen och tittade på/lupinerna//och ingen sa ens en gång/ordet invasiv.
Matilda Södergran:
Den svalkan.
Schildts & Söderströms, 2025
