Socialistiska Enhedslisten segrade i lokalvalet i Köpenhamn i höstas. Janne Strang intervjuar partiets politiska ordförande Pelle Dragsted om den demokratiska socialismens möjligheter i en tid av gryende fascism.
Vänsterpartiet Enhedslisten är en säregen fågel i det danska partilandskapet. Mer principfasta än makthungriga, ett kulturfenomen mer än traditionellt politiskt parti. I de två senaste kommunalvalen (2021 och 2025) har Enhedslisten segrat överlägset i Köpenhamn med 24,6 respektive 22,0 procent men bägge gånger har partiet nekats den ledande posten som överborgmästare.
”Pelle har massor av luft i kalendern efter nyår. Välkommen!” löd mejlet från Pelle Dragsteds assistent Asta Østerlund i mitten av december då vi bokade en intervjuträff i parlamentsbyggnaden Christiansborg med Enhedslistens ordförande.
Under de påföljande veckorna och särskilt dagarna före intervjumötet blev luften i kalendern allt tunnare. Danmarks politiska ledare ställde in julferierna för att svara på hotet från Donald Trump om att invadera Grönland. Kanske var det situationens allvar som gjorde att Dragsted dök upp till intervjun i en ljusblå kontorsskjorta under blazern- i stället för den vanliga svarta t-shirten. Samma dag var samtliga riksdagsgruppers ledare kallade till krismöte och jag tänker att han kamouflerat sig till en traditionell politiker för att inte sticka ut. För att uppvisa en enad dansk front.
Liksom en traditionell politiker pratar Pelle Dragsted snabbt och mycket. Som en dansk pratar han direkt och klart, utan att hymla med sina åsikter. Och han inleder med en slägga.
– Det är Socialdemokraternas svek mot alliansen mellan arbetarpartierna som är orsaken till att Enhedslisten inte kan bli överborgmästarparti- i Köpenhamn. Hundra procent! Vi har alltid sagt att det största röda partiet ska få posten, men nu när vi är det, sviker de oss.
Beställning på demokratisk socialism
Det råder en seglivad allmän konsensus i Danmark om att Enhedslisten aldrig kan ges reella maktpositioner eftersom de är för radikala och envisa. Eller för principfasta och omutbara.
– Vi anses vara farliga, säger Dragsted.
– Men inte för medborgarna, utan för business as usual, för ny-liberalist–erna och rövarkapitalisterna, för klimat-bovarna, för privatbilisterna, för de utländska kapitalfonderna som pressar upp bostadshyrorna och för företag som vill privatisera vårt välfärdssamhälle. De andra partierna vågar helt enkelt inte tilldela oss den position som vi förtjänat genom köpenhamnarnas förtroende.
En provokativ fråga är huruvida en fjärdedel av huvudstadsborna faktiskt hade röstat på Enhedslisten om de trodde att partiet skulle komma till makten. Hur stor del av väljarna ville bara sända en signal till Social-demokraterna om att de glidit för långt till höger?
Det är inte en fråga som Dragsted gillar att svara på. Inte längre. Hela hans mission för partiet, långt före han tillträdde som ordförande 2023, har varit att omvandla dess roll från frustrationsventil för den akademiska urbana vänstern till ett kapabelt makt- och regeringsdugligt men fortfarande radikalt och skamlöst vänster. Och det verkar såväl lokalt som internationellt som att det börjar finnas beställning på demokratisk–socialistiska lösningar.
Enhedslistens egensinniga roll som ideologiskt samvete har varit ett tryggt alternativ också för moderata vänsterväljare, eftersom det rådde en tyst överenskommelse om att de aldrig kommer att ges – eller ens vilja ha – någon reell maktposition, varken som borgmästare eller ministrar.
Ideologiskt samvete
Socialdemokraterna (med valbeteckningen A) hade fram till kommunalvalet 2025 styrt Köpenhamn oavbrutet i 102 år. Den danska huvudstaden har alltid varit ”röd” och Socialdemokraterna det dominerande partiet. Men marken började skälva redan i valet 2021 då Köpenhamns vänsterväljare straffade partiledaren och statsministern Mette Frederiksens socialdemokrater för deras maktfullkomlighet och höger-glidning, i många fall genom att lägga sin röst på det lilla men principfasta ytterpartiet med valbeteckningen Ø.
Enhedslisten grundades 1989 av tre små kapsejsade vänsterpartier som i svallvågorna av Sovjetkommunismens undergång lyckades släta över sina olikheter och ta plats i samma livbåt.
I det danska systemet tilldelas partier som anses oseriösa bokstavsbeteckningar från slutet av alfabetet, eftersom man förväntar sig att de blir högst tillfälliga fenomen.
Trettioplus år senare har bokstaven Ø blivit ett av de starkaste politiska varumärkena i landet och en symbol för underdoggen från vänster. Enhedslistens egensinniga roll som ideologiskt samvete har varit ett tryggt alternativ också för moderata vänsterväljare, eftersom det rådde en tyst överenskommelse om att de aldrig kommer att ges – eller ens vilja ha – någon reell maktposition, varken som borgmästare eller ministrar.
– Det är en position som Enhedslisten varit skickliga på att utnyttja till max när Socialdemokraterna traditionellt bildat minoritetsregering, säger Dragsted och räknar upp punktfrågor som EL fått i mål just genom att ställa sig utanför regeringen: världens mest ambitiösa klimatavtal, gratis tandvård upp till 21 års ålder, ingrepp mot fastighetsspekulanter, pensionshöjningar och topskat för höginkomsttagare.
– Omvänt är det klart att det var [högerpopulistiska och invandrarfientliga] Dansk Folkeparti som spelade motsvarande taktiska maktposition i relation till 00-talets borgerliga regeringar.
Med ryggraden i behåll
Mellan Enhedslisten och Socialdemokratiet ligger Socialistisk Folkeparti som numera försöker fylla Socialdemokraternas position som förhandlande mittenvänster. Efter segern i kommunalvalet 2025 blev det därför SF:s Sisse Marie Welling som tilldelades den eftertraktade överborgmästarposten.
– Man behöver brett stöd för posten och SF anses mer förhandlingsvilliga. De är helt enkelt mer benägna att tänja på sina ideologiska ramar än vi varit.
Efter borgarregeringarna 2001–2011 då Danmark ryckt ut i krig mot Irak och regeringen gått med lien genom utbildning, kultur och välfärd på hemmaplan, var det bäddat för en vänsterskräll i följande riksdagsval. Enhedslisten gjorde väl ifrån sig men valde att stå utanför regeringen Helle Thorning Schmidt. SF däremot gick med. Under de drygt två åren vid makten mer än halverades partiets understöd, medan Enhedslisten som agerat stödparti i kulisserna inte bara fick igenom många målsättningar utan ökade samtidigt sin popularitet.
Efter valet 2019 låg Enhedslisten och SF på 6,9 respektive 7,7 och bjöds in till regeringsförhandlingar. Men:
– Inträdesbiljetten till Mette Frederiksens- första regering var att man stödde ett lagförslag som skulle tillåta amerikanska militärbaser i Danmark. Det kunde vi inte gå med på, men det gjorde SF.
Innan den lagen hann omsättas i praktiken återvände Trump till makten och implementeringen förhalades. Idag är det ingen som längre låtsas minnas den potentiellt katastrofala missbedömningen. Tack vare- Enhedslistens reflexmässiga USA- och Nato-skepsis kom man som enda parti ut ur debaclet med ryggraden i behåll.
Vill utveckla nordisk välfärdsstat
Dragsted har drag av flera finska vänsterförbundare; från Claes Anderssons intellektualism via Suvi-Anne Siimes reformism till Paavo Arhinmäkis kompromisslöshet och bakgrund som gatuaktivist. Till utseende och habitus påminner Dragsted mig närmast om Markus Drake, en radikal grön fyrverkeripjäs från början av 2000-talet som finsk politik dessvärre alltför tidigt förlorade till större europeiska kretsar.
Före Dragsted leddes partiet kollektivt, vilket han avskaffade som ett led i arbetet att göra Enhedslisten trovärdigt. Sedan han tillträde har han vinnlagt sig om att besöka alla enskilda lokalavdelningar i landet. Ifjol blev det 75 besök.
– Man kan inte vara ett trovärdigt nationellt parti utan stöd från landets alla hörn.
Före sin tid som ordförande var Pelle Dragsted känd som ”den danska vänsterns chefsideolog”, tankearbetare och författare till boken Nordisk socialism (2021) där han tydligt tar avstånd från gamla revolutionära idéer om forcerad systemkollaps, och i stället argumenterar för en solidarisk och demokratisk fördelning och förvaltning inom existerande ekonomiska och sociala strukturer med inspiration från de nordiska välfärdsstaterna före den nyliberala globaliseringen.
Mamdani inspirerar
Men nu skriver vi 2026 och vid sidan om nyliberalismen är den demokratisk-solidariska statsidén akut utmanad av en ny generation fascister som bullrar fram i Europa och särskilt USA där den nu serveras som statsideologi med alla kryddor. Ljuspunkter blinkar till i form av flera viktiga avvärjningssegrar i europeiska parlamentsval och särskilt Zohran Mamdanis jordskredsseger i New Yorks borgmästarval.
– Det som var extremt hoppingivande med Mamdanis kampanj var att han inte rörde sig en millimeter i principiella frågor. Han besökte dragshower och gayklubbar och höll fast vid sin kritik av Netanyahu.
Man kan knappt hitta ett enda klipp där Mamdani, oavsett vad han blir tillfrågad om, inte pratar om –affordability, alltså livsmedels- och bostadspriser, subventionerad kollektivtrafik och rimliga levnadskostnader. Det var med det budskapet han vann, säger Dragsted.
– Extra hoppfullt är han lyckades vända en väljarkrets i Queens där Trump hade vunnit bara ett år tidigare. Det visar att väljare kan lockas bort från den populistiska högervågen för att stöda ett socialistiskt projekt.
Når vänsterns budskap fram?
Kan människor också lockas bort från identitetspolitiken och tillbaka till frågan om klass?
– Enhedslisten har aldrig varit ett ”woke” parti men på vänsterkanten har man ofta varit lite för ivriga att take the bait i marginella symboliska konflikter som vilket kön det ska vara på trafikljusgubbarna, vem som får använda vilken toalett och vem som har rätt att uttala sig om det ena eller andra. Många gjorde efter Trumps återkomst analysen att det var vanligt folks trötthet på woke som var orsaken, men det tror jag inte. Det är högern som varit duktiga på att kapitalisera på den sociala och ekonomiska osäkerhet som nyliberalismen och globaliseringen har skapat.
Och varför inte vänstern?
– Ja … det er fandeme et godt spørgsmål! Kanske har vi kulturellt och identitetsmässigt drivit för långt från människorna, från arbetarklassen. Kanske är det sättet vi pratar på eller de frågor man valt att stå för. Jag tänker på Éduard Louis beskrivning av den nya skiljelinjen mellan en politisk-kulturell elit och en traditionalistisk befolkning. Också mellan landsbygd och stad.
I Danmark är vänstern nu rekordsvag på de mindre industriorterna. Det är, säger Dragsted, paradoxalt:
– Det är vi som skapat de nya gröna- arbetsplatserna i glesbygden genom att få till exempel Siemens att etablera sin produktion av vindkraftverk i Syd- och Vestjylland. Vi har inte lyckats berätta den historien, i stället har vi kommit med pekfingret i vädret och klandrat dem för att de äter för mycket kött.
Många gjorde efter Trumps återkomst analysen att det var vanligt folks trötthet på woke som var orsaken, men det tror jag inte. Det är högern som varit duktiga på att kapitalisera på den sociala och ekonomiska osäkerhet som nyliberalismen och globaliseringen har skapat.
Klasskampen är antirasistisk
En annan ”svaghet”, om man vill kalla det så, har för vänstern varit att man inte backat i sin position om antirasism och respekt för invandrare, allt medan högern i ett kvartssekel ihållande demoniserat alla utlänningar. Det har haft en effekt på den breda befolkningen, vilket i Danmark blev särskilt tydligt inför valet 2019 då Socialdemokraterna copypejstade- Dansk Folkepartis invandringspolitik och vann stort medan DF, som inte hade annat än främlingshat att bjuda på, blev närapå utsuddade från partikartan. Det är samma våg Mette Frederiksens sossar fortfarande rider på, samtidigt som DF åter trappat upp rasismen och stigit i opinionsmätningarna under Morten Messerschmidt – en opera- och champagneälskande överklassprätt och uppviglare som nu försöker introducera ordet remigration till den danska politiska vokabulären.
– Jag har förståelse för människors ängslan för invandring, men så länge jag är ledare för Enhedslisten blir vi inte ett rasistiskt parti. Fokus är på klassfrågan, oberoende av andra attribut. Klasskamp är kamp för minoriteters rättigheter, och de som har det svårast på arbetsmarknaden är bruna människor. Vi ska fördöma all diskriminering. Vi ska tala om ett gemensamt vi, oberoende av etnicitet. Vi alla drabbas när livsmedelsprisen stiger, det är inte muslimernas fel, men det finns krafter som bussar danskar mot invandrare och skrattar när de fattiga slåss inbördes. Socialdemokraterna, högern, nyliberalisterna, alla skrattar åt oss.
Parlamentsval nästa
Jag tittar på klockan på väggen i Dragsteds arbetsrum. Vi – eller mest Pelle då – har pratat i över en timme och det är dags att knyta ihop säcken och titta framåt. Nästa danska folketingsval ska förrättas senast i oktober i år och frågan är om Dragsteds och Mamdanis radikala fokus på vardagsekonomin kan slå igenom med alla de stora världspolitiska spänningarna i bakgrunden. Eller kommer högerns skrämsel- och splittringstaktik att fortsätta tilltala människor?
Det är hög tid för klar och ljudlig kommunikation och trots en släng av akademisk nördighet är retoriken en av Dragsteds främsta styrkor. Och han är redan i gång med att rucka spelreglerna. I december, efter succévalet i Köpenhamn har han klargjort att hans tålamod med Social-demokraterna är slut.
– Om de inte hittar tillbaka till sina vänsterrötter är det slut med Enhedslistens stöd till dem. Vi kommer inte att ”peka på” (som det heter i Danmark) Mette Frederiksen som regeringsbildare. Det måste ske stora svängningar i deras politiska identitet.
Vågar ”de nya sossarna” Socialistisk Folkepartis ordförande Pia Ohlsen Dyr, med Köpenhamnsvalet som färskt exempel, utmana den mäktiga Mette Frederiksen och hela den socialdemokratiska apparaten och själv ställa upp som rivaliserande röd statsministerkandidat? Osannolikt, är denna reporters bedömning. Mer sannolikt är att en viss vältalig, skallig man i blazer och svart t-shirt med plirande leende ögon gör det. Jag vet inte när, men det känns som om dagen då Enhedslistens får sin allra första minister närmar sig allt snabbare.
Foto: Enhedslisten
