Donald Trumps ogenomtänkta krig mot Iran och en ovanligt kraftig El Niño i Stilla havet senare i år kan i bästa fall bryta vår passivitet inför klimatkrisen och sätta fart på omställningen från fossila bränslen till förnybar energi.
Det är bråttom att få ner utsläppen. Världsmeteorologiska organisationen WMO konstaterar i sin årsrapport för 2026 att obalansen i atmosfärens energiflöde är den största som observerats sedan regelbundna mätningar inleddes på 1960-talet. ).
En ny vetenskaplig studie bekräftar att den globala uppvärmningen accelererat de senaste tio åren. Enligt författarna, professor Stefan Rahmstorf vid Potsdaminstitutet i Tyskland och statistikern Grant Foster i USA, har temperaturökningen vuxit från 0,2 grader per decennium på 1970-talet till 0,35 grader per decennium sedan 2015.
De senaste elva åren 2015–2025 var de varmaste sedan mätningarna började i slutet av 1800-talet. Det varmaste året hittills var 2024, då den globala medeltemperaturen låg på 15,1 grader, vilket var 1,6 grader över den förindustriella nivån 1850–1900. Därmed blev 2024 det första året då temperaturökningen låg över Parisavtalets mål på 1,5 grader.
”Jorden pressas bortom sina gränser. Alla viktiga klimatindikatorer lyser rött.” Det konstaterade FN:s generalsekreterare António Guterres när WMO:s årliga klimatrapport presenterades den 23 mars. Det är en bra sammanfattning av läget: vi håller på att lämna det forskaren Johan Rockström kallar ”livets korridor”, den drygt 10 000 år långa period av stabilt klimat som möjliggjort vår mänskliga civilisation. En global samhällskollaps hotar om vi inte lyckas ändra kurs snabbt.
Men resoluta och snabba åtgärder för att minska utsläppen har saknats de senaste åren.
Tvärtom har vi sett en reträtt när det gäller klimatarbetet. Denna backlash syns såväl internationellt som nationellt och är både politisk och ekonomisk. Världens länder enades år 2015 i Paris om att ”hålla den globala temperaturökningen väl under två grader, med sikte på 1,5 grader”, och de följande åren verkade utvecklingen hoppingivande. Politiker och företagsledare talade mycket om gröna mål och omställning. Många länder, bland dem Finland och Sverige, antog konkreta klimatmål. Förnybar energi, framför allt sol och vindkraft, fick sitt definitiva genombrott.
Sen drabbade covid oss.
När pandemin efter drygt två år övervunnits ägde en förändring rum – till en början knappt märkbar, men snart allt tydligare. Efter Parisavtalet presenterade fossilindustrin omfattande planer på att ställa om sin produktion och kraftigt minska utsläppen, men de senaste åren har företag efter företag släppt de gröna ambitionerna och tillkännager nya satsningar på ökad utvinning av kol, olja och gas. En färsk rapport visar hur ExxonMobil, BP, Shell och Chevron förändrat sina reklam- och PR-budskap från att de vill ”vara en del av lösningen” för klimatet till att ”vi klarar oss inte utan fossila bränslen” och ”olja och gas är nödvändiga för ekonomisk stabilitet och nationell säkerhet”.
På liknande sätt har bilindustrin backat på sina ambitioner att utmönstra förbränningsmotorn och helt satsa på eldrift. Nu heter det att förbränningsmotorn trots allt har en framtid.
Ännu under slutet av 2010-talet såg det ut som om den öppna klimatförnekelsen passerat bäst före-datum: när temperaturrekorden följde på varandra var det svårt att fortsätta påstå att ”ingen uppvärmning har skett”. Men klimatförnekarna har gjort en storstilad återkomst med Donald Trump i spetsen. USA har för andra gången dragit sig ur Parisavtalet samtidigt som Trump-administrationen gynnar fossila bränslen, gör allt man kan för att stoppa förnybar energi och åderlåter klimatforskningen på resurser.
Hos oss i Europa ser vi kanske inte så mycket av den trumpska förnekelsen. Här har vi istället gott om klimatfördröjare – benämningen på dem som erkänner att det råder en klimatkris men aktivt bromsar effektiva och meningsfulla åtgärder.
Exempel på klimatförnekelse och -fördröjning ser man hos Sannfinländarna och vissa Kristdemokrater, som anser att Finlands lagstadgade mål att bli koldioxidneutralt till 2035 ska slopas. Även om de båda övriga regeringspartierna Samlingspartiet och SFP håller fast vid målet kommer det att behövas kraftfulla åtgärder av kommande regeringar för att klara det, eftersom regeringen Orpo gör långt ifrån tillräckligt för att få ner utsläppen.
I Sverige ökade utsläppen av klimatgaser för första gången på mer än 30 år som en följd av framför allt Tidöregeringens sänkning av reduktionsplikten, Finland och Sverige dras också med liknande problem när det gäller skogen – i Finland har skogen gått från att vara kolsänka till att bli en källa till koldioxidutsläpp. I båda länderna motarbetar en stark skogslobby alla förslag att minska virkesuttaget och bevara naturskogar.
I Sverige har utbyggnaden av vindkraft helt stannat av. Även i Finland bromsar utbyggnaden av vindkraft in – i år beräknas 180 MW byggas, knappt en femtedel av den kapacitet som fasades in på nätet i fjol.
Det här är bara några exempel på hur klimatomställningen bromsat in på senare år. Listan kan göras mycket lång. Men någonting är på väg att hända nu
Donald Trumps ogenomtänkta krig mot Iran har lett till att världsekonomin skakas av en prischock på olja – någonting liknande det som inträffade 1973, men nu befaras följderna bli ännu större.
Plötsligt talar alla om nödvändigheten av att bryta vårt oljeberoende. Ett budskap hörs från ledarsidor, debattörer, experter, politiker – omställningen från fossil till förnybar energi måste påskyndas. En grön omställning ”är det bästa skyddet mot en ekonomisk kollaps av det slag som nu hotar oss”, skriver till exempel Upsala Nya Tidnings politiska chefredaktör Karl Rydå i en ledarkolumn med rubriken ”Den nya oljekrisen måste bli en väckarklocka”. Irans stängning av Hormozsundet hade inte spelat någon större roll om inte så många diesel- och bensindrivna fordon rullat på de svenska vägarna, påpekar Rydå. ”Så på sätt och vis är varje ny vindsnurra, solcellspanel och elbil inte bara en miljöinsats utan en motståndshandling. Något som stärker vårt ekonomiska oberoende och vår säkerhetspolitiska ställning när vi inte längre är beroende av några få oljeproducerande diktaturer för att få hjulen att snurra.”
Signalen är tydlig: investerare och experter räknar nu med att omställningen från fossil energi kommer att accelerera. Kina är just nu vinnare på kriget: kinesiska företag inom förnybar energi och energilagring går mycket bra på de kinesiska börserna, giganten GCL Energy Technology har sedan krigsutbrottet rusat med 50 procent.
Klimatförnekaren Donald Trump kan alltså starta en internationell boom för förnybar energi. Det är nästan så man blir lite religiös.
Och El Niño då?
El Niño är ett regelbundet återkommande klimatfenomen i Stilla havet som innebär att varmt havsvatten med vindarna förs mot Sydamerikas kust. Fiskare vid Perus kust började kalla fenomenet ”Gossebarnet” – alltså Jesusbarnet – eftersom El Niño kulminerar kring jul. El Niño höjer den globala medeltemperaturen – värmerekord brukar sättas under El Niño-år.
Nu förutspås en ny och ovanligt kraftig El Niño till andra hälften av detta år. Det innebär att vi i år och framför allt 2027 kan få extrema värmeböljor och nya temperaturrekord. Och det kommer i sin tur att få oron för en växande klimatkris att tillta.
Kanske blir en oljechock till följd av kriget i Mellanöstern och ännu ett rekordvarmt år den vändpunkt världen skulle behöva. Användningen av fossila bränslen måste minska snabbt och radikalt om vi ska undvika en klimatkatastrof. Det sista Donald Trump förmodligen kunde föreställa sig när han beordrade anfallet på Iran var att det skulle påskynda omställningen.
