Det enda livet med säkerhet medför är döden. När författare skriver om död och sorg har de ofta nära till det känslomässiga spelet, men det är böckerna där döden blir en närmast stoisk företeelse som fascinerar mest eftersom läsaren får tolka in sina egna känslor. När Eva Ström tar sig an döden och sorgen lägger sig texten inte bara intill företeelsen utan formas av poetens stora kunskapsbanker i verslära och mytologi. Eva Ström har översatt Shakespears sonetter och hon har för sin egen poesi tilldelats en rad priser, inte minst Nordiska rådets litteraturpris för Revbensstäderna (2003).
I Den underjordiska floden möts läsaren av en rutinerad poet som balanserar vardaglig konkretion med människolivets existentiella villkor. Boken har två avdelningar där den första etablerar scener som sedan i dramaturgisk ordning utvecklas i den andra delen. Till att börja med konfronteras läsaren med själva döden, på ett direkt sätt som liknar Ingela Strandbergs inledning av När jag var snö, dödsboken om hennes katt. Ström skriver: ”Det var en pelarek / Den slog ut på en dödsdag”. Sedan följer variationer på den inledande informationen. Liksom i tidigare böcker arbetar poeten med upprepningen och vad variationerna utelämnar mellan sig. Samma ord i olika konstellationer förmedlar i boken olika typer av nyansskillnader.
Kännetecknande för boken är variationen. På vänstersidan är dikten konkret och igenkännlig. Ett dödsbo städas ut:
Kläderna tog aldrig slut
De vällde fram ur garderoberna
Luktade malmedel, bar fläckar
till och med sen de lämnats till kemtvätten
Var färgerna så bjärta förr? Små mycket
rosa, blått, gult, lila, mönstrat?
Är allt grått nu, eller svart?
Eller vitt, svartgrått och mörkblått?
På nästa sida möter vi den döde som försöker förstå sin situation: ”Han ingick i skaran nu, av de oåtkomliga / Han visste inte att det skulle kännas så vanligt // som att vandra på en huvudstads gator / utan att ha något egentligt syfte”.
Boken blir mer abstrakt i del två där den underjordiska flod som anges i titeln utgör en ”mörk tvillingflod som följer/en människa på hennes livsväg”. Ett av perspektiven är de ofödda som Gud frågar om de verkligen vill födas medvetna om att det bara kommer att sluta i död och lidande. Det vill de, förfärade över människor som tar sina liv: ”Vi vill födas, också vi vill se floder och hav//Och den underjordiska floden/Också vi känner till den//Vi vill också överrumplas av kärlek/Vi vill slå ner ögonen, som i drömmen//när blicken vi möter är alltför stark”. Några sidor längre fram trycks människans ansikte ner i en frätande saltflod av en hård hand i nacken. Så dubbel är tillvaron.
Eva Ström har med Den underjordiska floden skrivit en gåtfull diktbok där människan framträder i kontakt med sina betingelser, både i den präglande vardagen och med Guds hand pressande mot nacken.
Eva Ström:
Den underjordiska floden.
Albert Bonniers Förlag, 2025.
